Här är jag! Se mig! Antalet sökande till dokusåpan Big brother slår i år alla tidigare rekord. Samtidigt pumpar allt fler tjejer brösten fulla med silikon för att känna sig vackrare och sticka ut ur mängden. Och på gymnasieskolor runt om i landet drömmer studenter om att jobba inom media. Högst på önskelistan står en plats i tv-rutan. Alla vill synas.
– Unga människor tror väl att sådana som jag är lyckligare för att vi är snygga och lever glamourösa liv. Och visst, jag älskar uppmärksamheten som kändisskapet för med sig. Ibland nästan åmar jag mig i glansen när folk kommer fram på krogen eller känner igen mig på gatan. Men det är ju egentligen ingen riktig lycka. Jag har ångest nästan varje dag och ibland vill jag bara göra mig osynlig, säger 27-åriga Carolina Gynning.

Vi träffas en grå höstdag på en restaurang i Malmö. Världsvant sveper hon in genom lokalen och hälsar på kyparen som genast skyndar fram. Först beställer hon in en sallad till lunch, men sedan ångrar hon sig och tar bara en kopp kaffe.
– Självklart blir ens självbild påverkad av att en massa människor har sett en i tidningar och på tv. Det är absolut inte synd om mig, men ibland kan jag nästan bli stressad av att försöka leva upp till bilden av mig själv. Jag har alltid tyckt att jag har ett sött ansikte, men kroppen har jag fått kämpa med. Helst skulle jag leva på en banan om dagen, men det funkar tyvärr inte, säger Carolina Gynning.
För oss som bara känner henne via tv-program och kvällstidningarnas löpsedlar framstår hon som ett tydligt exempel på vår tids längtan efter att bli sedd – och på hur långt vissa är beredda att gå för att hamna i strålkastarljuset. Carolina Gynning är dokusåpadrottningen som haft sex framför tv-kamerorna i Big Brother-huset, som vikt ut sig i tidningen Playboy, som rutinmässigt spytt upp sin mat och som opererat om de jättelika silikonbrösten inte mindre än fyra gånger.
– Ända sedan jag var liten har jag älskat uppmärksamhet. Jag har alltid känt på mig att jag skulle bli känd en dag, länge visste jag bara inte för vad. Psykologiskt finns det säkert förklaringar till varför jag längtar så mycket efter att bli sedd. Kanske har det att göra med mina föräldrars skilsmässa. Den var inte helt enkel för mig. Men jag är inte så mycket för att rota fram en massa saker från barndomen. Jag vill hellre se framåt.

Carolina Gynning beskrivs ofta som en jetset-blondin med stark självkänsla. De som har teoretiserat kring begreppet självkänsla är dock noga med att inte blanda ihop det med självförtroende. Självkänsla handlar om hur vi på djupet värderar oss själva, medan självförtroende är mer ”duktighetsbaserat”. Självförtroendet kan exempelvis stärkas av yttre bekräftelse som att vi får beröm på jobbet eller får höra att vi ser bra ut.
– Jag har nog ett ganska bra självförtroende och ibland kan jag känna mig som en riktig power-girl. Jag vet att jag är snygg och jag vågar kasta mig ut på okända vatten utan att tänka så mycket på konsekvenserna.
– Samtidigt har jag en destruktiv sida som gjort att jag har förnedrat mig själv ganska mycket i livet. Jag har till exempel fått ångest för att jag haft sex med fel kille och för att lindra den har jag tagit droger. Sen har jag fått ångest över det och känt mig värdelös. För att straffa mig själv har jag då spytt upp maten. Hade jag haft en bättre självkänsla, skulle jag nog inte ha utsatt mig för de här negativa sakerna utan satt tydligare gränser kring mig själv, säger Carolina Gynning.
För hennes del har självförtroendet varit mycket kopplat till utseendet. Ända sedan hon var liten har hon fått höra att hon är söt. Av föräldrar, kompisar, lärare – ja till och med av okända människor på stan. Som 16-årig blev hon ”upptäckt” av en modefotograf på busshållplatsen i Falsterbo. Två år senare drog hon iväg till Milano för sitt första utlandsuppdrag. I boken Ego girl (Prisma 2005) beskriver hon den ”sinnessjuka” värld som hon då kastades in i.
– Det var en chock. Modebranschen är rå och i början var jag väldigt naiv. Jag ringde hem till mamma och berättade glatt att det utanför agenturerna fanns en massa män i bilar som frivilligt ställde upp och skjutsade de unga modellerna mellan olika castings. Att man förväntades göra något annat med dem i bilarna, förstod jag inte alls först.

Livet i Milano bestod mest av att gå på castings – uttagningar – för olika modelljobb. Utanför varje modellagentur satt hundratals andra vackra tjejer och väntade tålmodigt på att bli bedömda. Konkurrensen var stenhård.
– Om de tyckte att man var lite intressant, blev man ombedd att ta av sig kläderna. Då fick man stå där naken eller i stringtrosor inför fyra italienska gubbar som granskade en uppifrån och ner. Efter ett tag lärde man sig de italienska orden för tjocka lår, små bröst och hängig rumpa. Även om jag hade bra självförtroende när det gällde mitt utseende, blev man förstås påverkad. Har man hört 20 gånger att man har för stor rumpa, tror man till slut det. Och då vill man bara banta ner sig 20 kilo eller operera bort fettet.

Även om både uppmärksamheten och pengarna lockade, kände Carolina Gynning ofta att modefolket utnyttjade de unga tjejernas modelldrömmar och personligen hatade hon att gå på catwalken.
– Först trodde man att de tyckte om en och att man var en människa som skulle visa upp deras kläder. Men snart insåg man att de struntade fullständigt i en. För dem var jag ingen kvinna av kött och blod, utan en vandrande galge som de kunde hänga sina kläder på.
Modevärlden är extremt självfixerad vid ytan och enligt Carolina Gynning skapade det snarare mer ångest än byggde upp självkänslan. Så länge man syntes, fanns man visserligen. Men hela tiden gick hon runt med känslan av att vara utbytbar.
I Milano bodde hon tillsammans med en massa andra modeller. Det enda de pratade om vara hur de skulle kunna gå ner ännu mer i vikt. De sprang flera gånger om dagen, gjorde sit-ups så ofta de kom åt och knaprade däremellan i sig ett och annat salladsblad. I en sådan miljö var det svårt att känna sig unik och uppskattad för sitt egenvärde. Åkte hon hem till Sverige eller gick upp några extra kilo, fanns det genast hundratals andra trådsmala tjejer som skulle ta hennes plats.

Carolina Gynning säger att hon alltid har fört en kamp med sin kropp. Allra sämst har hon tyckt om sina bröst. Så fort hon tjänat ihop tillräckligt med pengar på modelljobben bestämde hon sig därför för att göra en bröstförstoring. Med mamma i ena handen och en bild på Victoria Silvstedts bröst i den andra, klev hon in på plastikkirurgiska kliniken i Landskrona.
Sedan dess har hon gjort ytterligare tre bröstoperationer. Andra gången sänkte hon brösten, tredje gången hade hon varit i Los Angeles och inspirerats av alla stenhårda porrfilmsbröst. Fjärde och sista – eller åtminstone senaste – operationen gjorde hon akut i London efter att hennes ena protes spruckit.
– Varje gång jag får nya bröst tror jag att jag ska bli lyckligare. Och lite lyckligare blir man ju. Problemet är att det bara håller en kort stund. Det är ungefär som när man längtat länge efter en snygg väska och till slut köper den. Då känner man sig tillfälligt lite lyckligare. Men egentligen är det väl inte någon riktig lycka …

Visst, vi är många som kan känna oss tillfälligt upplyfta av lite shopping. Men är det ändå inte skillnad på att köpa sig en ny väska och ett par nya bröst?
– Nej, inte för mig. Jag känner inte att jag går över någon gräns när jag opererar om min kropp. För mig är det ingen större skillnad på att göra det eller låta sy om ett par brallor. Det beror väl på att jag har befunnit mig så länge i en värld där alla gör sådant.

Våren 2004 hade Carolina tröttnat på att springa runt mellan modellagenturerna och bestämde sig för att börja plugga franska i Paris. Men så fick hon ett samtal från fotografen och goda vännen Bingo Rimér som undrade om hon inte ville vara med i svenska dokusåpan Big brother. Carolina tackade ja och lät sig frivilligt låsas in i ett hus fyllt med tv-
kameror som bevakade henne och de andra deltagarna 24 timmar om dygnet.
– För många framstår säkert Big brother som något slag overklighet, men för mig innebar det ett nedslag i verkligheten. Dokusåpan stack hål på den bubbla som jag levde i innan. I huset var allt så jävla normalt. Där fick jag för första gången på länge upp- leva vardagstristess. Jag var exempelvis tvungen att fixa frukost själv, plocka undan tallriken och diska efter mig.
När Carolina Gynning efter 109 dagar klev ut ur huset igen som vinnare och med en check på en halv miljon, kunde hon höra de unga tonårsflickorna utanför skrika: ”Lina, Lina, Lina…” Sedan dess hon fortsatt att vara hett stoff för pressen: ”Jag blev såld som sexslav”, ”Jag har knarkat så in i helvete” och ”Mitt sexliv är bättre som singel” är bara några av rubrikerna.
– När man har sett sig själv så mycket på tv, börjar man till slut att se på sig själv utifrån med betraktarens ögon. Jag tänker på hur jag rör mig och jämför i huvudet med tv-bilderna. Och om jag skrattar kan jag tänka: Jaha, nu kommer det där ”härliga skrattet” som de skrev om i tidningen. På något sätt tappar man lite kontakt med sitt verkliga jag. Det känns som en annan person.

Trots att Carolina Gynning själv blivit mest känd genom dokusåpan, påpekar hon flera gånger att hon föraktar människor som bara vill vara kända för kändisskapets skull och inte för sin talang. Själv arbetar hon numera på att etablera sig som konstnär. Det senaste året har hon haft flera konstutställningar som fått blandad respons.
–Självförtroendet kan ju fyllas på av att man blir omskriven i kvällspressen, men det känns verkligen mycket bättre att bli uppmärksammad för något som man faktiskt har åstadkommit själv än för hur man ser ut. Om jag går upp tio kilo i vikt så påverkar det inte recensenternas sätt att skriva om mig. Och det är så otroligt skönt.