Tack för att ni skriver om mobbningen i arbetslivet! Jag är övertygad om att den är en av huvudförklaringarna till sjukskrivningarna. Jag har varit med om allt det som beskrivs i SvD:s artiklar: Jag var stark, drivande, glad, frustande av dådkraft efter min befordran i utbildningssverige ... och det tålde kollegerna inte.
Förloppet var exakt som det ni beskrivit: ”Skitprat”, rykten, vägran att samtala, förnekande av problemet, konflikträdda chefer, svikare, passiva, alla som gick undan och tittade åt ett annat håll. Och visst var jag ”överkänslig”, o ja!
Det tog bara ett halvår att knäcka mig - jag som varit frisk som en nötkärna, stark som en björn och glad som en lärka i hela mitt liv. Sedan var jag bokstavligt talat arbetsoförmögen i drygt ett år. Förlamande trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående; alla de som tillhör de sömnstördas brödraskap vet vad jag menar.
Nu är jag frisk igen, men det krävdes fem år, kärleksfulla och tålmodiga anhöriga och vänner, en insiktsfull läkare, en klok advokat och en god Gud. Ingen av dessa hjälpare kom från min arbetsplats; där fanns inget stöd och ingen nåd.
Mitt råd till dig som drabbas: Ta tag i det genast, gå inte undan, ställ folk till svars! Mobbarna är fega; de gillar inte konfrontationer. Låt dem inte komma undan! Och framförallt: gå inte och vänta på att andra skall göra något. Den arbetsplatsmobbade är ensam, det är lika bra att inse det. Lyckas det inte: ge dig av medan du har någon självkänsla kvar.
Det stämmer att såret aldrig läker helt.
Nästan frisk igen

År 2000 fick jag en ny chef på grund av omorganisation. Fram till dess hade jag alltid blivit uppskattad för det jag gjorde och var ganska duktig i mitt yrke. Jag har haft ansvarskrävande arbetsuppgifter och har också haft känslan av att vara ganska uppskattad av mina arbetskamrater.
Som person är jag ambitiös och har alltid satsat helhjärtat på mina arbetsuppgifter. Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån och stå för det jag tycker, är nog en ganska stark person som avskyr orättvisor och som
alltid försöker se till att alla runt omkring har det bra.
Min nya chef började med att i det närmaste helt nonchalera min existens. Och än mindre bryr han sig om mina kvalifikationer och tidigare erfarenhet som många gånger kunnat vara till nytta.
Det har varit tjänster lediga där min kompetens inte kunnat ifrågasättas, men som blivit tillsatta av människor med ingen eller mycket liten erfarenhet. Det är ofta människor som går att styra som han vill, har jag förstått.
Successivt har mina arbetsuppgifter blivit mer och mer stereotypa och trista. Jag har fråntagits uppgifter som jag tidigare ansvarat för. Jag får inte längre information som jag tidigare fick. Har vid ett flertal tillfällen inte tillfrågats där jag sitter inne med information och kunskap. Min chef hälsar aldrig på mig, han går förbi mitt rum och hälsar högljutt (nästan demonstrativt) på mina kolleger, frågar hur de mår och om de haft en bra helg/semester med mera. Jag är luft, jag finns inte.
Om jag måste kommunicera försöker jag vara
trevlig och tillmötesgående och försöker göra allt till 110 procent, men får aldrig någonsin någon uppskattning. Jag ”pratar av” mig ibland hos en kollega som tidigare hade samma chef men som lyckats byta avdelning. Men det är ju ingen lösning på problemet, vem sjutton ska man vända sig till? Ingen annan verkar heller märka vad som pågår.
Jag söker hela tiden efter nytt arbete, eftersom jag inser att det är det enda som kan få slut på ”terrorn”. Men det är inte lätt när man är 53 år.
Ulla

Era artiklar om mobbning slår en som en jättenäve rakt i solar plexus. Annika (SvD 4/3) skulle ha kunnat vara jag för åtta år sedan, med skillnaden att reklambyrån i mitt fall var en skola.
Svag chef, manipulerande kollega, troligtvis hade hon många egna problem. I alla sammanhang där hon ingick blev det konflikt. Hon skulle väl passa in i begreppet pervers narcissist. Allt som allt blev minst fyra kolleger utsatta för hennes terror, en i taget, även jag. För min del slutade det med att jag tog min Mats ur den skolan, vilket jag har förstått är det enda raka.
Men såren finns kvar trots terapi och sjukskrivningar. Förr var jag en glad och social person, nu har självkänslan fått sig en rejäl knäck med svarta perioder då och då, när man inte vill träffa någon utöver det minimala.
Jag undrar hur det kan fortsätta att alla dessa mobbare får gå på i ullstrumporna år efter år. Egentligen borde de ju må förfärligt dåligt, men de kanske inte kan känna efter, har tappat allt vad empati heter. Själv anser hon sig vara förträfflig! När en sådan person dessutom är lärare med ansvar för ett antal elever och deras moralutveckling är skolan verkligen illa ute.
Ännu lärare men numera med goda kollegor

Tack för artiklarna angående mobbning. Hur ska ordet översättas eller definieras? Många verkar inte förstå att det är just mobbning som faktiskt pågår. Inte ens cheferna, som borde vara mer medvetna. Många arbetsplatser har PM eller en policy när det gäller mobbning, diskriminering eller kränkande behandling. Men det verkar inte hjälpa. Och de flesta mobbare ser förstås helt oförstående ut. De försvarar sina handlingar, har andra förklaringar, eller skyller på den som utsatts för mobbning.
Tacksam för bra SvD-artiklar

Jag vet precis hur det är! Kvinna, stark, mycket välutbildad och med åtskilliga års yrkeskunskap och någorlunda ung anställdes jag som chef för ett kommunalt bolag. Inom några månader var jag totalt nedtryckt av en sossegubbe, styrelseordföranden, så maktfullkomlig och så självgod att ord egentligen är överflödiga.
Och då menar jag totalt! Naturligtvis i absolut avsaknad av utbildning, men med hela sosseapparaten bakom sig. Att påpeka rena juridiska feltramp det var att ”lägga sig i”, att ha egna synpunkter var överflödigt för bolaget var ”Han”.
Detta tog sig bland annat uttryck i att han läste min information om styrelsemötet och behövliga förberedelser under - ja - under mötet. Han kom med rena insinuationer, kunde komma instormande på mitt rum utan att knacka, vråla åt mig på möten, ge mig fullständigt vansinniga uppdrag etcetera.
Så jag vet. Men, jag har tyvärr inte en aning hur man kommer åt politiker, och tjänstemän som finns i deras favoritkrets, som har satt sig i sinnet att bli av med någon. Inte när partiet sitter bergfast. Inte en aning.
Desillusionerad och knäckt för livet

Mitt i prick: har själv varit utsatt och blev nästan knäckt. Det som för mig själv och min omgivning framstod som nästan ofattbart var att både mobbaren och den mobbade var psykiater, själv var jag näst högsta hönset på en psykiatrisk mottagning. Mobbningen utgick från min chef.
Innan jag fattade att jag var utsatt för mobbning och att det egentligen inte var något större fel på mitt 50-åriga jag, reagerade jag precis som vilket mobbningsoffer som helst. När väl sanningen träffade mig som ett knytnävsslag mitt i solar plexus, började jag använda mina resurser och bad även om hjälp.
Innan dess hade jag börjat en dokumentation om händelserna dag för dag, för att kolla om jag höll på att bli tokig eller dement. Jag planerade
att skriva en bok med hjälp av mina anteckningar, men när jag väl blev fri, var det mera angeläget att ägna mina krafter åt mitt eget liv.
Medan mobbningsprocessen pågick och upptrappades, bestämde jag mig för att trotsa och kämpa - men som ni skrev i artikeln: var extrem korrekt, inga blottor, inga spontana motreaktioner som bara skulle slå tillbaka på mig själv.
Upprättelsen kom några år efter det jag lämnat stället genom att de högre cheferna till slut insåg att jag hela tiden hade givit en verklighetstrogen bild och att chefen fortsatte mobba, nu en ny syndabock. Till slut fick man avlägsna chefen för att arbetsplatsen skulle överleva.
Men då var jag redan mitt uppe i mitt nya liv med nya uppgifter. Tillfredsställelsen var stor när gamla arbetskamrater och kolleger från närbelägna ställen berättade att de börjat tvivla på mig, men nu slutligen förstod: chefen var en ”pervers narcissist” som inte tålde en kollega som var spontan, duktig, hade lätt att få kontakt och kunde få folk att skratta. Det
räckte kanske för att framkalla en sjuklig avund som utlöste en mycket raffinerad mobbning som nästan knäckte en hel arbetsgrupp.
Kanske en maskros

Högt utbildat, med höga förväntningar på andra högt utbildade hamnade jag i något som bör kallas sandlådan. Ett elakt bord utgjorde centrum för den dagliga mobbningen. Det fungerade så effektivt att alla ville sitta där. Den som inte gjorde det blev helt klart dagens mobbobjekt.
Hur var detta möjligt? Jo, ledningen var också rädd för den som gick med drevet. En person lyckades knäcka många. Läkarrapporter grävdes ner och arbetsmiljön förvärrades. Ledningen teg. Styrelsen visste inget.
Saras värld (SvD 2/3) är välkänd för mig. Dock fanns det något som var annorlunda. Det var grövre på så sätt att detta med kommentarer fördes i stora församlingar, gärna på sammanträden och gärna till omvärlden. Vissa i ledningen bedrev alla härskartekniker till fulländning.
Det var också sexistiska kommentarer parade med budskapet om min kompetens: jag blev nämligen pådyvlad jobb, inbokad på möten, borde vara med än här än där. ”Fy skäms om du lyckas” och ”Fy skäms om du inte gör det”, så kändes det dagligen.
Det finns en massa myter om arbetslivet, som jag härmed vill spräcka:
Vi är inte kollegor utan konkurrenter. Alla är tacksamma att det inte är de som drabbas.
Människan är inte god, utan ondskan härjar. Annat är undantag. Att stå emot innebär att du drabbas själv.
Utbildning ger inte insikt och klokhet. Tvärtom: det verkar som om utbildning stimulerar revirtänkandet.
Facket är inte ”på din sida”. De är på de andras sida när det händer och arbetar för dem som är kvar.
Socialt skolade är inte mer sociala, tvärtom - de är asociala i sin tro att de förstår och kan tolka andra. Hybris kallas det.
Fakta talar för att ingen vet ett skvatt om hur andra tänker. För att få reda på det måste man faktiskt utveckla förståelse.
En svensk tiger!

Fotnot: Idagredaktionen har valt att göra alla läsarhistorier anonyma genom att underteckna dem med signaturer och ändra vissa
detaljer.