Schimpanshonan Maria Magdalena i Furuviks djurpark ger besökaren en forskande blick. Är det dags för de där skojiga testerna som brukar resultera i något gott att äta? Nej, den här gången var det bara besök utifrån och hon får återvända till de övriga aporna ute i det stora rummet.
FURUVIK Schimpanshanen Santino sitter blickstilla intill glas–rutan och stirrar rakt fram. Han rör sig inte på flera minuter. Man kan nästan tro att han är en naturtrogen docka, eller en staty. Osökt associerar jag till skulpturen Tänkaren av Auguste Rodin.
Men tänker Santino? Och i så fall på vad? Eller är han bara trött efter att ha flängt runt i inhägnaden, klättrat upp och ner på träställningarna och skrikit sig andfådd? Sitter han bara och dumstirrar rakt ut i luften i brist på annan sysselsättning?
På andra sidan pansarglaset i Furuviks djurpark utanför Gävle står kognitionsforskaren Mathias Osvath från Lunds universitet. Han studerar aporna i Furuvik för sin doktorsavhandling och har kommit fram till att åtminstone schimpanser och orangutanger kan föreställa sig något annat än det som finns framför nosen på dem.
För närvarande har Santino SvD:s fotograf rakt framför sig, men denne förefaller vara helt ointressant. Så, vem vet, Santino kanske tänker på sommaren då han får vara utomhus på den vattenomflutna ö där aporna tillbringar sommardagarna. Om han vänder blicken åt höger kan han se sitt lilla örike, för säsongen klätt i snö. Men han förlorar sig i fjärran och ser tankfull ut, ända till dess underkäken faller ned och han blir sittande med gapande mun. Då ser han bara ut som en dum apa.
Men tänker Santino?
– Jag tror han tänker, men det vete fasen på vad. Jag tror att schimpanser har en inre värld med bilder och känslor, säger Mathias Osvath.
Han är övertygad om att schimpanser inte sitter fast i nuet, som många biologer har hävdat tidigare. Han vänder sig mot föreställningen att djur skulle sakna självkontroll, det vill säga att de alltid strävar mot att få sina behov omedelbart tillfredsställda. Alltför ofta har djuren i forskningssammanhang fått representeras av råttor eller duvor, som inte har så många likheter med schimpanser, människans närmaste släkting.
Mathias Osvath filar som bäst på en artikel till en ansedd vetenskaplig tidskrift och vill av den anledningen inte avslöja sina rön i förtid. Läcker de ut på annat håll vill inte tidskriften veta av hans artikel. Men så mycket kan han berätta att den handlar om hans studie om apornas förmåga att föreställa sig något inte närvarande.
Han har följt diskussionen om det aplika i människan. Och visst kan han se många likheter mellan oss och schimpanserna.
– Man kan hitta nästan alla mänskliga beteenden hos apor, fast en del av dem är på en lägre nivå.
Däremot är han inte beredd att gå lika långt som den världsberömde primatforskaren Frans de Waal i jämförelser mellan människa och apa. Mathias Osvath konstaterar nyktert att de fyra människoaporna, orangutang, gorilla, schimpans och bonobo (dvärgschimpans) är mer lika varandra än de är lika oss. Frans de Waal hävdar att människan är en blandning av den våldsamma och patriarkala schimpansen och den fridsamma och matriarkala bonobon. Mathias Osvath anser att det är mer komplicerat än så.
– Det finns ännu ingen teori som gifter samman arvet och miljön på ett bra sätt. Debatten har hittills handlat om antingen eller. Antingen biologi eller kultur som förklaring till varför människor är som de är. Jag tror på en tredje väg, något mitt emellan. Den som kan formulera en hållbar teori om en tredje väg får ett nobelpris.
Människan, schimpansen och bonobon har gemensam genuppsättning till nästan 99 procent. Men Mathias Osvath gillar inte att använda procentsatser för att beskriva den beteendemässiga släktskapen, eller att människan skulle ha si mycket schimpans och så mycket bonobo i sig.
– Procentsatser är ointressanta i de här sammanhangen. Det är snarare som att sätta samman ingredienser till en soppa. Alla behövs, men i olika grad. Saknar du salt i soppan blir den ganska smaklös, även om salt bara är en liten del av soppan.
Emellertid är han ganska säker på att människan, liksom andra djur, föds med en mängd egenskaper. Vi är definitivt inga tomma kärl som bara väntar på att fyllas med sociala koder.
Ing-Marie Persson är djurskötare i Furuvik och apornas bästa vän bland personalen. Hon är den enda som tillåts gå in till schimpanserna. Alla andra löper risk att bli attackerade. Men Ing-Marie känner somliga av aporna ända sedan de varit små och betraktas som medlem i flocken.
Därför kan hon, som nu, gå in till Santino, 28 år och 100 kilo, och gosa med honom. Men tro inte att denne ledarhane är snäll jämt. Ing-Marie Persson berättar om en episod ett antal år bakåt i tiden, då flocken bestod av ytterligare en hane.
Även då var Santino flockens ledare och accepterade den andra hanens närvaro, så länge denne höll sig på mattan. Visst, den yngre hanen tilläts lägra honorna eftersom Santino inte var intresserad av sex med dem. Det beror på att han har växt upp med dem och betraktar dem som sina systrar. Däremot tolererar han inga andra fasoner. När den andre hanen började göra honom ledarrangen stridig fick Santino nog. Det slutade med att han misshandlade den andre hanen till döds inför förskräckta parkbesökare och slängde kroppen i vattengraven.
– När vi fiskade upp kroppen var den fruktansvärt illa tilltygad med mängder av djupa bitskador, berättar Ing-Marie Persson.
Å andra sidan kan Santino också visa prov på medkänsla. En gång räddade han livet på en klättrande unge som fastnat med ett rep om halsen och var på väg att kvävas. Då var det Santino som skyndade till och befriade ungen från snaran. Den grymma ironin är att ungen var just den apa som han flera år senare dödade.
Ing-Marie Persson tycker sig kunna konstatera en mängd känslor och förmågor hos sina apor, bland annat glädje, sorg, empati, vrede, kreativitet och minne. När hennes pappa gick bort kunde aporna förnimma hennes sorg och försökte trösta henne. Fast, tillägger hon, även hennes hundar kan visa ett liknande beteende.
Apornas egen sorg kan vara hjärtslitande, som när en nyfödd unge dör. Då kan mamman gå och bära på den döda kroppen i flera dagar innan hon har sörjt färdigt. Tidigare försökte personalen ta hand om den döda ungen så fort som möjligt, men samlade erfarenheter har visat att mamman kan få psykiska men av att skiljas från kroppen för tidigt. Den insikten bekräftades för några år sedan av en grupp barnmorskor som gjorde en studie på Furuviks schimpanser för att jämföra apa med människa. Även kvinnor som fått sena missfall eller vars fullgångna barn dött vid födseln behöver tid tillsammans med det döda barnet.
Ett exempel på apors förmåga att tänka framåt är store Santinos vana att samla högar med småsten, som han vid senare tillfällen använder till att försöka pricka besökare som han retar sig på. Dessbättre missar han för det mesta.
Kan apor uppleva andlighet? Det är väl ändå ett exklusivt mänskligt fenomen? Såväl Ing-Marie Persson som Mathias Osvath och hans doktorandkollega
Tomas Persson tycker sig kunna se något i den vägen hos schimpanserna i Furuvik, exempelvis när de sitter i grupp och betraktar en vacker solnedgång. Även den världsberömda brittiska schimpansforskaren Jane Goodall, för övrigt nyutnämnd hedersdoktor i Uppsala, har rapporterat om andliga beteenden hos apor. Men andlighet hos apor är något som är mycket svårt att påvisa vetenskapligt, påpekar Mathias Osvath.
– Man måste göra skillnad mellan vad apor kan och vilka av deras förmågor som hittills är vetenskapligt bevisade.
Trots att han arbetar strikt
vetenskapligt anar han förmågor hos apor som ännu inte beskrivits. Han tror att forskningen har mycket kvar att hämta hos våra ludna släktingar.
Per Söderström
08-13 57 55, per.soderstrom@svd.se
