MOTALA. När Ingrid, 72 år, kom till första mötet på den psykiatriska mottagningen för äldre fick hon frågan ”Var det jobbigt att ta sig hit?”. Då började hon gråta.

– Jag satt nog en kvart och grät innan jag kunde säga något. Det kändes så befriande på något vis, jag hade ingen känsla av att jag måste skynda mig på. Vid det mötet fick hon träffa en psykiater och en skötare. Ingrid tyckte det var skönt att bli tagen på allvar, att ingen överslätande sade ”Jaja, man kanske blir lite deprimerad när man blir äldre.” I dag är hon innerligt tacksam att hon tog sig samman och ringde mottagningen. Om det fått gå en vecka till hade hon kanske inte förmått sig att lyfta luren.

– Jag orkade ingenting, jag kände ingen glädje och bekymrade mig för allt. Ingrid var så orolig och hade sådan ångest att hon bara gick fram och tillbaka utan att få något uträttat. Hon, som alltid älskat att läsa i timmar, kunde ta en bok från hyllan bara för att direkt ställa tillbaka den. Ingrid började oroa sig för att hon hade cancer och ältade vad hennes son skulle göra av alla hennes böcker när hon dog. Kanske var det bäst att börja packa dem? Så gick tankarna, som om hon skulle dö vilken dag som helst. När Ingrid var på väg att vakna på mornarna kom panikångesten med hjärtklappning och svettningar. Hon vill helst inte att det skulle bli en ny dag för hon ville inte gå upp.

– Men jag har aldrig legat hela dagar, det vet jag förekommer, men jag har varit rädd för det. Framåt kvällen mådde hon lite bättre och vid midnatt mådde hon riktigt bra, men då våndades hon för att gå och lägga sig bara för att vakna med ledan och ångesten igen. Att Ingrid mår bra i dag behöver man inte vara läkare för att se. Hon är pigg och rörlig, både fysiskt och mentalt, bär hemstickad tröja i klara färger, nystruken blus och klädsamt läppstift. Första gången Ingrid blev deprimerad var för 30 år sedan i samband med en skilsmässa.

– Den gången fick jag Sobril och sedan Rohypnol att sova på, sen vinglade jag omkring som i en deg. Sedan dess har hon varit deprimerad fem gånger. Näst senaste gången sökte hon hjälp hos husläkaren på vårdcentralen. Läkaren frågade om hon kände sig orolig och skrev ut tabletter. Det besöket tog en kvart. Ingrid blev bättre av den antidepressiva medicinen och slutade ta den efter ett halvår. Hon blev aldrig kallad till något uppföljande möte och efter en tid drabbades hon åter av depression. Det var då hon tog kontakt med Psykiatrisk mottagning för äldre. Nu har hon hållit sig frisk i två år.

– Jag tycker att jag har det riktigt bra, nu när jag mår psykiskt bra. Depressioner tar ner en något fruktansvärt, det här att inte känna glädje för någonting, inte ens barnbarnen. Skillnaden mot tidigare gånger är att läkemedelsbehandlingen kontinuerligt har följts upp. I början kom Fredrik, som jobbar som skötare på den psykiatriska mottagningen för äldre, hem till Ingrid var fjärde vecka. Vad som är medicinens förtjänst och vad som är Fredriks vet hon inte riktigt. Nu ses de varannan månad.

– Vi sitter i mitt vardagsrum och pratar om hur jag känner mig. Han är väldigt lätt att samtala med, kemin går ihop som man säger. Han frågar hur jag mår och tar reda på vad jag håller på med, så att jag inte bara sitter stilla hemma. Ingrid går på folkhögskola för äldre tre eftermiddagar i veckan och läser biologi, historia, livskunskap och litteratur, är med i en frikyrka, går på teater och missar sällan en konsert.

– Det är så tryggt att veta att Fredrik kommer. Jag pratar med väninnor också, men ibland vill man inte utlämna sig så som jag kan göra med honom. Fredrik har tystnadsplikt och med honom kan hon även tala när det är bekymmer med barnens familjer. – Fredrik säger inte att si eller så ska du göra, men han leder fram samtalet så jag kommer på andra tankar. Ingrid har bara berättat för sina närmaste väninnor om sina depressioner.

– Synen på depressioner har ändrats, men inte till fullo. Det är fortfarande som om det skulle vara lite skämsigt, som att man är lite mindre vetande. Att vara dålig i nerverna är inte riktigt rumsrent. För barnen har hon försökt dölja sina depressioner, tyckt att de har haft nog med egna problem. Att lyckas dölja det för barnbarnen var lite värre fast hon kämpade för att inte gråta när de var där. De tyckte att farmor var tråkig och undrade varför hon skulle vila hela tiden. I dag blir hon lika glad som förut när barnbarnen ringer och vill komma. Nu har läkaren sagt att hon nog ska fortsätta med medicinen livet ut, för att slippa få återfall. Ingrid har varit förskonad från biverkningar, förutom första veckorna då hon mådde riktigt dåligt.

– Tanken att fortsätta med medicinen har jag vant mig vid nu. Sista gången jag var deprimerad blev jag mycket sämre än tidigare gånger. Depressionen tar väl lite hårdare för varje gång. Hon beskriver sig som en i grunden orolig person, har lätt för att ängslas och förstora upp allting.

– Jag vill inte bli som mamma, säger Ingrid och visar hur mamman brukade sitta och vrida sina händer.

– Hon oroade sig ständigt för allt och hade depressioner. Lite ärftligt är det. Jag vill inte vara som hon och förstöra mina sista år i livet. Därför är jag väldigt tacksam att jag fått den här hjälpen. Fredrik har sagt att så mycket bättre än så här blir jag nog inte i och med att jag har det här grundoroliga i mig. Ibland har de diskuterat att avsluta samtalskontakten, nu när

Ingrid mår så bra, men hon tycker att det är en sådan trygghet att ha honom att vända sig till så ännu är det inte aktuellt.