Ryck upp dig! Det är vad Sixten tycker sig fått höra hela uppväxten. I dag är han 24 år, lång och kraftigt byggd och spelar dataspel med killkompisarna. Till jul blir han klar med en magisterexamen i fysik och matte vid Stockholms universitet. Där berättar han inte att han går i terapi och äter en tyngre antidepressiv medicin. På besök hos föräldrarna säger han ingenting till pappa.

Då han skar sig i gymnasiet var han noga med att såren skulle döljas under kalsongerna så att ingen skulle se något ens i omklädningsrummet till gympan.

Att han inte fått hjälp fast han haft problem sedan mellanstadiet tror Sixten har en särskild förklaring: Han är kille.

– Vuxenvärlden såg det som fint att jag inte bråkade. Jag fick beröm för att vara brådmogen ­istället för stökig. Jag trodde de tyckte bättre om mig ifall jag inte sa att jag mådde dåligt.

Men Sixten försökte. I fyran berättade han att han kände sig utanför. I sjuan att han mobbades. I åttan att han blev slagen. Återigen signalerade omgivningen: Sluta sjåpa dig! Hört talas om stor, stark och beskyddande? Lite slagsmål hör till kamratuppfostran … Ryck upp dig! I gymnasiet när han flydde in i dataspel och självskadebeteende gjorde han ett nytt försök att få hjälp.

– När man kom in till kuratorn såg man direkt affischerna som hängde på väggen: Tjejzonen, stödgrupp för tjejer, Projekt flicka. Det är jätteviktigt att sån hjälp finns, men signalen till mig var att man som kille tydligen absolut inte skulle prata om sina problem. Okej, tänkte jag, då får man väl hålla det för sig själv.

Sixten lärde sig tidigt att sätta upp den fasad som omgivningen tyckte att en kille skulle ha.

Han gjorde sig onåbar genom att stänga in sig på rummet. I gymnasiet satt han av dagarna i skolan för att på helgerna hälla i sig ”sanslösa mängder sprit och spela sjukt mycket dataspel”.

Var det ingen som såg hur du mådde?

– Man sätter upp en fasad. Jag är väldigt duktig på det. Man låtsas att saker är bra, ljuger, tror man förtjänar att må dåligt. Just fasadtänket är gemensamt för många män. Så – nej, det var ingen som märkte. Bara mina närmaste killkompisar, men de visste ju att jag var svart och svår.

Sixten fyller på med intrycken från filmer, vad han läser i tidningar och ser på teve: Det anses manligt att vara stark och tyst. I tonåren fick han kontakt med andra killar som höll tyst om att de skar sig i låren, brände sig med cigarettändare, slog sig med hammare i handflatan eller höll handen över en het spisplatta.

Kan du beskriva varför?

– Å ena sidan lättar det en aning på smärtan inombords. Å andra sidan hatar man sig själv så mycket att man tycker man är värd det. Det känns logiskt när man är där nere.

Men det där måste väl någon vuxen märka?

– Ingen ser att en kille skär sig. Man siktar in sig där kalsongerna garanterat täcker. Om någon frågar på gympan har man samlat på sig svar som ”jag ramlade på fotbollen” eller ”körde omkull med moppen”, vad som helst.

Hur har han klarat det? Dels genom bästa vännen sedan han var nio år. Sixten säger att han inte hade funnits utan honom. Dels genom kompisgänget som han hängt med sedan åttan. Och så bästa tjejkompisen Emma. Och hur de lovade varandra att sluta skära sig.

Sixtens djupare depression kom först förra sommaren, då han tappade intresset för allt. På höstens föreläsningar satt han bara och sov, och på nätterna låg han och vred sig. Självmordstankarna kom varje dag; det han behövde låg klart i nattduksbordet..

– Jag ville att det skulle ta slut. Även om jag insåg att det inte var normalt att må så dåligt, var det som att jag förtjänade det. Men så hade jag ju lovat Emma att inte göra mig själv illa. Vi hade en skyldighet gentemot varandra.

Precis när han hade fyllt 24 i januari hände något vackert som gör att han sitter här i dag berättar Sixten. Han hade firat själva födelsedagen med att gå ut på krogen. Träffat en tjej. De dejtade några gånger. Men sedan ville hon inte mer.

Visst. Sixten trillade först ner i ett svart hål. Sedan:

– Hon fick mig att känna att någon ändå ville ha mig. Jag kunde bli av med känslan av att inte vara värd hjälp och sökte på nätet. Återigen möttes jag av allt som erbjuds tjejer. Stödgrupper för män handlar ofta om att man just pensionerats.

Han ville inte gå till studenthälsan på universitetet. På vårdcentralen var det en månads väntetid. Dessutom hade han ingen lust att gå dit för att återigen bli skrattad åt – ryck upp dig … Till slut fastnade han för en mottagning för unga vuxna inom landstinget, en psykiatrisk öppenvård för åldersgruppen 18–25 år som finns på flera ställen i landet.

– De hade telefontid mellan nio och tio på morgonen. Första dagen slog jag telefonnumret men förmådde mig inte att trycka grön lur. Andra dagen slog jag telefonnumret igen och satt och stirrade tills klockan passerat tio. Tredje dagen tryckte jag grön lur klockan 9:58 …

Veckan efter telefonsamtalet till unga vuxna-mottagningen satt Sixten hos en psykiater. Sixtens berättelse fick henne att nästan ramla av stolen: Hur hade folk kunnat låta honom falla igenom systemet så länge? Hon föreslog medicinering, vilket han motsatte sig ”för att visa att jag var seriös”, och terapi. Sixten valde en kvinnlig terapeut och att gå en gång i veckan.

Det tog tre veckor, så accepterade Sixten att också börja med ett antidepressivt preparat. I dag ser han medicinen som nödvändig för att han ska kunna ta till sig samtalsterapin. Och självbilden är förändrad: Han betraktar sig som kompetent att söka hjälp, och – inte minst – att han är värd hjälp. Det, förklarar han, inser man inte alltid i sina mest självkritiska perioder och under sitt självskadebeteende.

– Jag tror det tog två månader att acceptera att jag faktiskt är sjuk. Psykiskt sjuk. Ändå vill jag undvika diagnoser, man vill inte få en etikett eller stämpel. Snarare ser jag det som att jag har depressioner och att jag kommer att leva med dem resten av livet. Ibland kommer jag att må sämre. Men det är inte alltid svart. Ibland skrattar man.

– Och just nu känns det som att det finns ett liv utanför det här som är värt att leva. Ja. Så känns det i dag.

Fotnot. Sixten och Emma heter något annat i verkligheten.