DEL 2: SORGEN OCH BYRÅKRATIN
- en serie om när döden drabbar mitt i livet.

Det första som slår emot mig är doften. Den där lite stickande, inte direkt illaluktande, utan mer kliniskt odefinierbara och som bara skriker ”ta mig härifrån snabbt”. Det luktar nära förestående död.

Jag är tillbaka på onkologen på sjukhuset och står bara några meter från det rum där min sambo avled den 2 augusti 2006, 38 år gammal. Helst hade jag sluppit, för det är oerhört plågsamt att vara här igen.

Men för att få ut försäkringspengarna för den livförsäkring vi köpt och regelbundet betalat på under flera år duger varken folkbokföringens ”dödsfallsintyg” eller sjukhusets egen dödsattest, eller ”dödsbevis” som är blankettens korrekta namn. Nej, SEB Trygg Liv kräver en egen dödsattest på deras förtryckta blankett innan de betalar ut de pengar som jag har rätt till. Och attesten ska vara underskriven av just den läkare som utfärdade dödsbeviset.

Varför duger inte ”dödsfallsintyget” som alla myndigheter accepterar och som är överordnat dödsattesten i det här fallet? är det lätt att undra.

SEB Trygg Liv vill försäkra sig om att personen som avlidit verkligen var frisk när försäkringen tecknades och inte hade några föraningar om sjukdomen som senare ledde till döden. Alltså, livbolaget vill ha ett medicinskt utlåtande om att Karin inte hade några symtom av sin sjukdom dagen när försäkringen undertecknades. Allt för att försöka komma undan att betala ut det jag som kund trott att jag betalat för.

Självfallet hade de också fått upp ögonen för att vi inte oavbrutet varit folkbokförda på samma adress under vårt 16 år långa förhållande och vill därför ha en samboutredning. En utredning som även hennes arbetsgivares försäkringsbolag K&P, Försäkringskassan och Folksam krävde av mig.

På nyårsafton 2005 var det meningen att Karin och jag skulle ha gift oss. Nu blev det inte så på grund av den aggressiva cancer hon råkade ut för veckorna före årsskiftet 05/06. Att vi inte
hann göra det visade sig vara en familjejuridisk katastrof eftersom sambolagen inte är värd ett skvatt. Sambor ärver aldrig någonsin varandra. Lagen hjälper i första hand när par separerar och flyttar isär.

Samboförhållande är en av de vanligaste samlevnadsformerna i Sverige. Enligt Statistiska centralbyråns undersökning från 2000/2001 lever 1 247 000 människor, med eller utan barn, mellan 20 och 84 år som sambor.

Jag har torkat hennes kräks och avföring, hjälpt henne till ambulansen, burit henne, vårdat henne i vårt hem och sett henne tyna bort på sju månader inför ögonen på vår sexåring. Vad gör myndigheterna när vi i stor sorg, saknad och chock försöker få ut hennes inbetalade pensionspengar som vi enligt sociallagstiftningen har rätt till? De ifrågasätter om vi verkligen levde tillsammans.

Jag känner mig grovt förolämpad av Försäkringskassans sätt att agera och närma sig en familj som förlorat sin mor och livskamrat.
”Försäkringskassan överväger att avslå din ansökan om omställningspension” skrev de och hävdade att vi inte bott tillsammans under de minst fem år som krävs för att har rätt till en del av hennes inbetalade pensionspengar.

Vi flyttade från Stockholm till Gävle 2003 när Karin blev butikschef i en bokhandel där. Jag arbetade kvar i Stockholm ett drygt år till och var då skriven där för att trygga hyreskontraktet på vår övernattningslägenhet.

Om familjen är satt under hård press i livets slutskede, där vi upplevt saker som jag inte ens vill berätta, är det ingenting mot den känslomässiga kränkning Försäkringskassan utsatte mig för och antagligen många andra som befinner sig i chock och sorg.

Visst går det att förstå att myndigheter, banker och försäkringsbolag måste undersöka att allt går rätt till eftersom det kan handla om stora summor pengar. Men jag efterlyser etiska rutiner för att närma sig en familj i kaos och mitt i stor sorg och saknad.

Jag kräver också att banker och försäkringsbolag ska vara tydligare med att upplysa hur allt fungerar när en försäkring eller ett större lån tecknas. Lägg säljsnacket åt sidan och ställ relevanta frågor: Är ni sambor? Sedan hur länge? Har ni barn i andra förhållanden (så kallade särkullsbarn)? Är de i så fall omyndiga? Vet ni vad det innebär att inte vara gifta? Och har ni i så fall skrivit ett testamente?

Förklara vad allt innebär även om det inte alltid är enkelt att tala om död och sjukdom när man lånar en stor summa pengar till sitt gemensamma boende och ska bilda familj på allvar. Att underlåta att informera kan slå tillbaka mycket grymt.

Min och Karins son har nyligen fyllt sju år, det tar alltså elva år tills han blir myndig i slutet av 2017. Och när en av hans föräldrar avlidit så måste någon annan än den kvarvarande föräldern bevaka hans ekonomiska intressen. Kommunens överförmyndarmyndighet gör entré.

Veckan innan arvsskiftet blev godkänt och återsänt från inskrivningsmyndigheten i Härnösand kom första brevet från överförmyndaren, ”Anmodan om förteckning”, där jag ”anmodades redogöra för Love Dahlbloms tillgångar och skulder”.

Bara att veta att han varje dag från och med nu är moderlös är oerhört smärtsamt. Att jag dessutom inte anses vara den som kan ta tillvara hans intressen på bästa sätt och därför sätts under övervakning i drygt ett decennium är både sårande och kränkande. Självfallet ska han tryggas och få mer än mina andra två barn, som har en annan mamma.

Men att jag nu måste köpa ut min son för flera hundratusen kronor och sätta in de pengarna på ett överförmyndarspärrat konto känns som att vara med i en ond dröm. Det finns andra alternativ, men alla dessa innefattar en mångårig och regelbunden redovisning till överförmyndarmyndigheten. Och det intrånget i mitt privatliv kräver jag att få vara utan.

Nu har det gått mer än ett halvår sedan Karin avled. Det mesta praktiska har ordnat upp sig. Vi hade ett skrivet testamente och jag har till sist fått de pengar jag har rätt till. Men det har varit ett oerhört mödosamt arbete. Inte minst känslomässigt krävande när ens livspartner vid myndighetskontakter reduceras till en
juridisk term.

I min förra artikel efterlyste jag en koordinator och mental rådgivare när svår cancer drabbar familjen. Frågorna kring familjejuridiken är av ett liknande slag. Vad gör man om en depression slår till och alla brev från myndigheter, Försäkringskassa, banker och försäkringsbolag hamnar oöppnade i pappersinsamlingen? Om man inte har tillräcklig kunskap eller ork för att ta tag i allting?

Etiska rutiner för hur man närmar sig en familj i sorg är en lösning som alla skulle vinna på.