Höjda havsnivåer, smältande glaciärer... Många menar att klimatförändringarna är ett av de allvarligare problem som mänskligheten står inför. Så hur är det att växa upp under klimathotet?

Alex Gülenay är en av de femteklassare på Hyllingeskolan i Hjulsta i Stockholm som Idagsidan pratat med:

– Ibland blir jag orolig och tänker att jorden ska gå under, att allt ska rasa samman, säger han allvarligt. Det blir ju bara sämre och sämre med miljön. Det är skrämmande. Jag pratar inte så mycket med andra om mina tankar utan håller dem mest i mitt eget huvud.

– Och jag kan känna mig orolig när jag tänker på om vi kommer att kunna lösa det här problemet eller inte, fortsätter Nesma Ibrahim. Många människor verkar inte vilja hjälpa till och det gör mig rädd. När det blir varmare på jorden kan det börja komma nya sjukdomar som är jättefarliga.

Även om de fyra 11-åringarna inte går omkring och tänker på klimathotet hela tiden, tar de det alltså på stort allvar. De oroar sig för att det ska bli varmare, att luften ska förstöras, att skogarna ska försvinna och att djuren då inte ska ha tillräckligt att äta. Samtidigt märker de att många äldre verkar strunta i problemen.

– De som är i 20 till 30-årsåldern bryr sig inte så mycket. Härifrån till Tensta tar det bara tio minuter att gå, men de tar nästan alltid bilen. De är nog lite lata och tänker inte på att bilar släpper ut avgaser som är dåliga för jorden, säger Nesma Ibrahim.

– De flesta ungdomar vill också se coola ut, tillägger Shirin Merwali. När de dricker läsk tar de inte med sig burken till affären för att panta, utan slänger den bara rakt ner i närmsta soptunna.

Men gamla verkar bryr sig om miljön, konstaterar Alex Gülenay.

– Jag har sett 50-åringar som går och plockar upp skräp från gatan. De tänker kanske på hur fint det var när de var barn och vill att det ska fortsätta att vara så.

Klasskompisen Daniel Futsum tror att många människor förstör miljön bara för att de själva ska kunna ha det bra.

– De kanske kör jättemycket bil. Det vore bättre om människor gick mer eller hade en miljöbil, men de tycker väl att det är jobbigt och dyrt.

Gör ni själva något för att förbättra klimatet och miljön?

– Sopsorterar. När jag hör talas om klimatproblemet tänker jag direkt på en person som kommer till källsorteringen med en påse glas och slänger det på fel avdelning. Vi pratar ganska mycket hemma om att det är viktigt att rätt saker hamnar på rätt ställe, säger Shirin Merwali och fortsätter:

– Man ska inte heller slösa med papper. I skolan ritar en del bara en liten sak i ena hörnet och sedan tar de ett nytt papper. Om jag ritar fel, brukar jag klippa av halva papperet och göra en ny teckning på den andra halvan istället för att ta ett helt nytt.

Nesma Ibrahim brukar tänka på att släcka lamporna när hon lämnar ett rum.

– Min lillasyster är mörkrädd och kan inte somna om inte ljuset är på, men så fort hon har somnat brukar jag smyga upp och släcka lampan. En gång när vi skulle sova över hos några kompisar, glömde jag att stänga av tv:n, så den stod på ett helt dygn tills vi kom hem igen. Då kände jag lite skuld, men jag bara råkade glömma den.

Inför jordens – och sin egen – framtid är några av dem ganska pessimistiska och tror inte att tillräckligt många människor kommer att vilja hjälpa till för att förbättra klimatet. Andra känner ändå ett visst hopp.

– När gatorna är helt fulla med sopor så kanske fler människor förstår vad som håller på att hända och börjar göra bra saker för miljön. I min fantasi brukar jag tänka att människor skulle få böter om de slängde saker rakt på gatan. Men det är ju bara i min fantasi…, säger Shirin Merwali.

”Oron en drivkraft”

Maria Ojala, doktor i psykologi.

Som vuxna blir vi ofta oroliga när barnen uttrycker oro inför klimathotet. ”Inte ska du tänka på det. Hitta på något roligt istället” svarar vi kanske avvisande när de kommer med sina funderingar kring växthusgaser eller sopsortering. Men barns klimatoro behöver inte vara något negativt som får dem att må dåligt.

– Nej, oron kan tyda på att man bryr sig om sin omvärld och den kan vara en stark drivkraft. Många oroliga barn känner i högre grad att de kan påverka klimatfrågan och gör mer saker i vardagen för att förbättra miljön, vilket ofta får dem att känna glädje, säger Maria Ojala, doktor i psykologi vid Örebro universitet.

Förra hösten genomförde hon en enkätundersökning bland 11- och 12-åringar för att se hur de hanterade klimathotet psykologiskt. Nästan 400 barn deltog och resultaten presenteras i rapporten Barns känslor och tankar om klimatproblematiken, som nyligen gavs ut av Energimyndigheten.

– Klimathotet är inget som pågår över barns huvuden. Många 12-åringar är mer medvetna om problemet än vuxna. Till skillnad från vuxna som kan stänga av tv:n eller vända tidningssida om de inte vill ta till sig informationen om klimatet, kommer barnen inte undan eftersom skolan undervisar om det här, säger Maria Ojala.

En tredjedel av barnen i hennes studie kände sig ganska eller väldigt oroade inför klimatförändringarna. Flickorna var mer oroade än pojkarna och mest oro kände de för djuren och naturen. En hel del bekymrade sig också för hur fattiga människor i andra länder eller framtida generationer skulle påverkas. Däremot var det ganska få som kopplade ihop klimathotet med sitt eget liv.

– Många har sett bilder av isbjörnar på krympande isflak och sådana konkreta bilder väcker ofta oro - särskilt hos barn som har lätt att känna empati med djur, säger Maria Ojala.

Samtidigt understryker hon att oron alltså inte behöver vara något negativt. Det var bara 4 procent av barnen i studien som själva uppgav att de oroade sig så mycket att de mådde dåligt av det.

Hennes studier har dessutom visat att barn och unga som exempelvis känner hopp inför framtiden, mening i tillvaron och tilltro till miljöorganisationer, klarar av att bära sin oro utan att må dåligt. Psykologiskt hanterar de också ofta sin oro genom att vända på perspektiven och lyfta fram även positiva saker, som att medvetenheten om klimatfrågan i alla fall ökat”.

– Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer, säger Maria Ojala.

Mer alarmerade tycker hon att barnens syn på vuxenvärlden är. I studien tyckte över hälften att vuxna inte tog ett tillräcklig stort ansvar för klimatet. De pratar mycket men gör inte tillräckligt för miljön, menade barnen, som uppfattade detta som falskhet och dubbelmoral.

– Om cynismen börjar så tidigt som i 12-årsåldern är risken att det på sikt utvecklas till en utbredd misstro mot det politiska systemet och att dagens barn istället för att växa upp till aktiva samhällsmedborgare, kanske ser det som meningslöst att engagera sig i samhällsfrågor eller röstar på extrema missnöjespartier, säger Maria Ojala.

Hur bemöter man barnen?

Olof Risberg, psykolog på Rädda Barnen.

Olof Risberg, psykolog på Rädda barnen, svarar på hur vuxna kan hjälpa barn att hantera klimathotet

Hur bör man som förälder bemöta barns oro för klimatet?

– Man ska inte bara avfärda barnens funderingar. Om barnet uttrycker oro är det uppenbarligen något som han eller hon har tänkt på och som man som vuxen bör ta på allvar.

– Man kan försöka lugna barnet genom att tala om att det inte handlar om någon stor katastrof som kommer att drabba oss inom den närmsta framtiden – samtidigt kan man förklara att situationen är allvarlig och berör oss alla.

– Det kan också känns bra för barn att få göra något konkret för miljön, som att följa med till återvinningen. Då visar man också att det finns vuxna som försöker göra något åt problemet.

I vilken ålder bör man som förälder prata med barnet om klimathotet?

– Barn ska få vara barn. Jag tycker inte att man som vuxen ska ta upp en diskussion om klimatförändringarna, utan barnet kan själv få ta initiativet när frågan har väckts hos henne eller honom.

– Andra typer av hot – exempelvis pedofiler – kan man som vuxen behöva prata med barn om. De behöver få veta att världen inte bara är god och att det finns människor som gör dumma saker. Men klimathotet är så abstrakt och konsekvenserna ligger ju mestadels längre fram i tiden. Det är därför ingen brådska med att informera barnen om detta.

Ska barn få se tv-inslag och läsa tidningsartiklar om klimathotet?

– Ja, jag tycker inte att man behöver skydda barnen på det sättet. Däremot är det ju alltid bra om det finns en vuxen närvarande så att barnen – åtminstone upp till 8-årsåldern – kan ställa frågor och få diskutera det som de tar in via bilder, rubriker och inte minst löpsedlar, som ju ofta kan vara väldigt hårdvinklade och lätta att missuppfatta för barn.