Barnfamiljerna avlöser varandra i Karamellkungens färgglada hörna på Coop Forum i Västberga, i Stockholm, en lördagsförmiddag. Gröna grodor, röda geléhjärtan, knallgula ormar och fruktkola i rosa, orange och lila suger blickarna till sig. Barnen springer snabbt fram och hämtar skopor. De yngsta är bara 1,5 år, men att gräva i de lägsta lådorna är inga problem. Och det är lätt att hälla ned allt i de stora påsarna. Gissa om det är en slump?

Men flera av föräldrarna vi träffar har tydliga principer för hur mycket påsen får innehålla, några av barnen får lika många ”godisar” som de är gamla. Signe som snart ska fylla fem år jublar över att få välja en extra sort.

Alla svenskar är inte lika måttfulla. Vi äter mest godis i världen. Hela 17 kilo per person och år klämmer vi i oss, dubbelt så mycket som EU-snittet. På 30 år har konsumtionen av choklad och godis fördubblats. När Karamellkungen fick sätta upp sina första lådor 1984, efter att livsmedelslagen ändrats, kostade godiset 6:90 kronor per hekto. Det motsvarar 14:45 kr i dag enligt SCB:s prisomräkningstabell, men lösgodiset kostar lika mycket nu som då. Inte undra på att vi frossar.

Påsarna är många gånger större och sorterna fler – även den kombinationen får oss att äta mer. Mest äter ungdomar mellan 12 och 15 år, näst mest äter kvinnor mellan 35 och 60. Svenska barn lär sig snabbt begreppet lördagsgodis. Om inte föräldrarna lär dem står de jämnåriga kompisarna på dagis för den inskolningen. Fast barn behöver knappast någon introduktion till färgglada sötsaker. Den mänskliga stenåldershjärnan är förprogrammerad att lockas till klara färger som signalerar att ”här finns det något sött som inte är giftigt”.

Våra hjärnor älskar socker och fortare än kvickt kokar belöningssystemet ihop en mixtur av dopamin, ­endorfin och annat som ger lustkänslor när vi äter sötsaker. Socker är de gamla grå cellernas favoritbränsle som vi redan har konstaterat i artikel­serien Nya hjärnvägar.

En del av oss har känsligare belöningssystem än andra och triggas mer av socker. Somliga blir därför snabbt slavar åt karamellkungar och godisprinsar, andra förblir gäster på tillfälliga besök i det färgglada landet.

De hisnande siffrorna på svensk godiskonsumtion fick frilansjournalisten Thomas Hedlund och PR-konsulten André Persson att skriva boken ”Godis åt folket – om hur svenskarna blev sockerslavar i karamellkungens rike”. De ville skapa debatt om svenskens sockerkonsumtion och om vi verkligen ska fostra kommande generationer till sockerslavar. Boken kom i höstas, men någon livlig diskussion har det inte blivit. Det är som om svensken inte vill ifrågasätta sin godiskonsumtion. Sockerkickarna är nykter njutning, dem får ingen ta ifrån oss. Det vore nog lättare att få i  gång en Facebookgrupp med namnet ”Rör inte mitt lösgodis” än en som uppmanar nästa generation att bli ”A non candy-eating generation”.

Thomas Hedlund och André Persson har flera förklaringar till varför vi svenskar är så förtjusta i snask. För det första är det en tradition med anor.

De skånska sockerbruken såg till att Sverige blev självförsörjande på socker redan i början av 1900-talet. Det gjorde karameller och annan sockerkonfektyr förhållandevis billigt. Sötsaker såldes i kiosker vid järnvägen, hos handlaren och så småningom på biograferna. Redan då ­lades grunden för att peka på vilka sorters godis vi ville ha. Valfrihet är något vi uppskattar. I många andra länder är det vanligare med färdigförpackade påsar.

Lanseringen av lösgodisförsäljning inne i mataffärerna var det som skulle få godiskonsumtionen att stiga som en raket.

Christer Forsman startade Karamellkungen 1984 och såg till att godiset höll en förhållandevis hög kvalitet, att lådorna var rena och välfyllda.

– Kanske hänger vår smak för sötsaker ihop med att svensk mat ofta är söt eller syrlig. Sillen är söt, brödet är sött, julmaten är söt. Vi har ingen stark matkultur med söta efterrätter som de har i Italien och Frankrike. De stillar ju sitt sötbegär på det sättet, säger Thomas Hedlund.

En annan förklaring till den svenska godisvurmen ser han i jämställdheten mellan barn och vuxna. Förtjusningen i godis går över generationsgränserna.

– Jag har en fransk kompis som bor här. Han tycker att vi svenskar är barnsliga. En gång frågade han mig vad vi menade med vuxenpoäng, han förstod inte varför det skulle vara ­dåligt att betraktas som vuxen, säger Thomas Hedlund.

Vi hyllar ungdomlighet – på bekostnad av vuxet beteende. Att äta godis signalerar att vi har barnasinnet i behåll, vilket anses charmigt.

De flesta har ett nostalgiskt förhållande till något slags godis. Christer Fuglesang tog till exempel med sig Ahlgrens bilar upp i rymden.

År 2001 kom det första stora sockerlarmet, WHO hade konstaterat att hela 25 procent av människors näringsintag bestod av socker. Detta påverkade förstås godisindustrin.

Konfektyrföretaget Leaf lanserade godiset Truly Juicy med ”30 procent mindre socker” än motsvarande godissorter. Produkten vänder sig i sin reklam till ”unga kvinnor med smak för det naturliga”. Vad de inte säger är att de har ersatt sockret med glukos­sirap, kemiskt framställd sötma med högre GI-värde än socker.

Konfektyrindustrin lever gott trots sockerlarm och fetma­debatt. Snart är det påsk, en av höjdpunkterna för alla karamellkungar.

Förra året köpte medelsvensken ett kilo godis för att fylla sina påskägg. Vi skapar barndomsminnen åt våra små med allt vad de innehåller. Så lever vi sött i alla våra dagar, såväl stora som små.