Jag har periodvis haft problem med jobbiga tankeströmmar. Det har varit rädsla och katastroftankar, det vill säga oro som ligger framåt i tiden. Det har handlat om sådant som inte går att kontrollera, problem som inte går att lösa vare sig på tankenivå eller i praktiken. Jag har tolkat det som en underliggande existentiell ångest, men att den kommer fram till ytan i form av rädslotankar för konkreta händelser.

Det som har hjälpt mig mest i detta sammanhang är mindfulness-meditation. Att meditera gör ofta att det vanliga tankebruset stillar sig - det blir lättare att få kontakt med sin intuition vilket är värdefullt när man har problem. Dessutom: under meditationen observerar man ju sina tankar, emotioner etcetera utan att gå in i dem. Man observerar, accepterar att de finns där och låter dem passera, som moln på en himmel. I meditationen lär man sig att skapa en distans till sina tankar och känslor.

Det som är det fiffiga med det hela är att sedan kunna ta med sig det mediterande sättet ut i vardagen. När jag känner att de svåra tankarna dyker upp i vardagssammanhang, får jag stanna upp. ”Oops, här är tankarna igen! Då gäller det att inte gå i den inre dialogen igen, utan bara låta tankarna passera. Att säga till sig själv att tankar bara är tankar och inte verklighet och skapa en distans till tankarna. Mindfulness-meditationen hjälper mig att komma igenom jobbiga perioder med grubblande. Allt detta låter enkelt, men det är det inte. Det kräver träning, träning och åter träning mer eller mindre dagligen. Men det är värt mödan.

Kerstin

Som samtalsterapeut i psykosyntes blir jag otroligt glad att denna typ av artiklar får utrymme. ACT bygger ju på samma principer som psykosyntes. Att vi lär oss acceptera tankar och känslor istället för att smita undan eller ta bort känslor. På så sätt utvecklas vi till hela människor istället för beroende tablettzombier. Människor som vågar känna både glädje och smärta.

MGG

Det här är en folksjukdom som minskar människors förmåga att ta vara på den unika potential vi alla har. Bara att bli medveten om hur alla de draman som utspelar sig i våra liv uppkommer är en stor framgång. Skulle vi sedan kunna hitta metoder för hjälp till självhjälp, som inte bara är åtkomlig för människor med en bra inkomst, så vore det en stor vinst för samhället.

Det bästa vore om man redan på lågstadiet kunde tala med barn om vad som händer när man blir rädd, hur man kan känna skuld som barn när vuxna har problem. Barnen måste få veta att de inte är ensamma, att många familjer har problem och att det finns människor som bryr sig när familjen är i gungning.

Hur många små Jeanette (Idagsidan 9/4) i trasiga röda strumpbyxor ska på darriga ben behöva gå och förgäves hoppas på någon form av räddning i en vuxenvärld som låtsas varken se eller höra? Något radikalt måste göras så att den onda cirkeln bryts där trasig barndom leder till trasigt vuxenliv och förspillda år, där allt kretsat kring rädsla och ångest.

Gunnelanna

Grubblerier har blivit en naturlig del av att vara människa. Krydda det med en tvångsmässig välvilja att även sprida dessa till andra. Ibland föds det briljanta idéer men oftast blir det ren idioti. Ju dummare idé, desto mer tycks man vilja sprida den. Kloka idéer får man leta efter ...

Bara för att 100 miljoner säger att man har fel, betyder inte att de har rätt!

Andreas Rosenberg

En av mina grundfilosofier är att vi som människor kan välja. Om vi kan välja kan vi också genom våra tankar välja att handla på ett bra sätt, och här fastnar man lätt i grubbleriet. Tankevärlden är oerhört fascinerande och den är underbart obegränsad och förgänglig.

Lina Bertling

jag tror att den gemene man grubblar för lite. I dagsläget har de inte tid att ”grubbla” då många har dragit upp tempot ohållbart. Om tiden fanns så kanske fler människor skulle kunna ta sig en timme för att ” grubbla” , det är nog en typ av utrensning av onödigt material i huvudet.

Till helgen ska jag ” grubbla” en timme.

Eva Maria Smith

Vi tror att tankarna är helt nödvändiga för att kunna fungera i en komplicerad tillvaro som vår. Det är så mycket att hålla reda på och sortera i begripliga fack. Men tankar kan också ge oss onödiga bekymmer när de leder oss in på farhågor inför framtiden, eller när de binder oss vid negativa minnen från förr. Tankar för oss helt enkelt bort från det som pågår just nu.

Tänkandet verkar vara direkt kopplat till vår känslomässighet - gamla, ofta glömda känslor som väcks av en tanke eller en upplevelse. Det är denna sammankoppling med känslomässigheten som utgör laddningen bakom det som brukar kallas tankens kraft. Räddhågsna tankar kan starta konflikter, svartsjukedramer och maktkamp. Vackra tankar kan locka fram sentimentalitet och ljuva drömmar om framtiden.

Jag använder gärna snarlika begrepp som ni tar upp i artiklarna – acceptans och tillit - men vill gärna går längre: Man bör inte stanna vid att det bara är tankar inåt som ställer till det!

Försök att lyckas med något medan du ”tänker utåt”. Den som börjar tänka på hur man ska avgöra bollen vid ett smashläge i badminton missar. Det fungerar inte att tänka ut var man ska placera bollen och samtidigt göra det. En fotbollsspelare som kommer fri med målvakten och har har mycket tid på sig missar påfallande oftare än att göra mål. Den som får sladd på bilen och börjar tänka ”nu styr jag till vänster” kör av vägen.

Så det handlar inte bara om grubbel inåt, det handlar om att man missar nuet så fort man tänker. Vetenskapligt bekräftat är att den medvetna tanken släpar cirka 0,3 sekunder efter nuet. Det gör att vi missar serven, golfslaget eller dialogen i ett möte.

Per Hörberg

Mina råd till människor som har det svårt: Acceptera dig själv, acceptera ditt förflutna, acceptera det som hänt eftersom du inte kan göra eller få det ogjort. Grubbla inte eftersom det ställer till mer skada. Men framför allt: Var inget offer. Offer blir behandlade som offer. Skyll inte ifrån dig och tyck inte synd om dig själv. Men var snäll mot dig själv. Försök bli en bättre människa.

Ulf

Hur gör man för att hjälpa människor att sluta älta och grubbla Närstående som konsekvent och systematiskt mal om samma sak,som ständigt grubblar och ältar om och om igen, vill man ju gärna hjälpa.

Vad gör man när trevliga förslag som en lunch, en utflykt, en promenad, biobesök, teater, föredrag, tv-program, böcker eller till och med en resa bara förkastas alternativt avböjs med en dålig ursäkt? När fokus ligger på allt man saknar och inte på det man har. När allt är elände och negativt och det aldrig finns ett ljus i tunneln. När glaset alltid är halvtomt istället för halvfullt? Jag pratar ååååår! När antidepressiv medicin inte hjälper och själslig hjälp är ”kvacksalveri”!

Ibland verkar det som om all förströelse avböjs eftersom det skulle kunna få personen i fråga på ”andra tankar” och det kanske är just det den inte vill. Kan det vara så? Kan det kanske vara skönt att trampa runt där i gjyttjan, som nästan blir som en skyddsmur och en identitet?

Tre systrar