I drömmen är du ­naken och avslöjad

Den unge mannen, vars steg snart ska bli tyngre, rör sig med lätta fötter på midsommarängen. Varsamt plockar han de traditionella sju blomstren i hopp om att, i nattens vila, få möta sin tillkommande. Tyvärr skall hans drömmar krossas.

Varför? Därför att detta är det mest sannolika då den här ynglingen är som han är, just nu. Den här berättelsen, som ska handla om drömmarnas väsen, är delvis påhittad, men ändå sann. Den är alltså som en dröm. Drömmar ­avspeglar verkligheten och dess typiska mönster, men i en kreativt vriden och fantasifull form. Låt oss återvända till berättelsen.

På avstånd hör ynglingen and­ra ungdomar ropa. Musik ljuder genom den ljumma kvällsluften. Själv går han ensam och känner sig plötsligt lite kall. Anar han sitt öde då han grubblande återvänder hem? Jag vet inte, likt en fluga i taket kan jag bara iaktta att han lägger sitt huvud på den örtpreparerade kudden och börjar somna in.

Hysch! Vi måste vara tysta. Första stadiet av sömn är mycket ytligt. Man är lättväckt och pendlar mellan vakenhet och sömn, som om man inte riktigt vågade somna in. Vanligtvis varar stadiet bara några minuter. Det är inte ovanligt att tankar flödar, en del ser livliga bildsekvenser, som en film. Detta sker bortom vår kontroll, men skulle vi bli väckta skulle vi förmodligen säga att vi låg och tänkte på något.

Vår unge vän sjunker djupare in i sömnen. Ska vi kalla honom Olle? Om vi skulle fästa elektroder på Olles huvud och koppla dem till en bildskärm skulle vi se att den elektriska aktiviteten i hans hjärna har minskat något. Mönstret på vågorna har förändrats – aktiviteten kommer i korta snuttar som ser spolformade ut. Olle har nått stadium två i sin sömncykel.

Det varar inte heller länge, några minuter bara, men vi återvänder till detta stadium gång på gång under vår sömn. Totalt ­befinner vi oss faktiskt här halva tiden av vår nattsömn.

Medan Olle sjunker ned i stadium tre och fyra, i vad som kallas djupsömn, kontaktar jag Eva Svanborg, neurofysiolog och sömnforskare vid Linköpings universitet. Till min förvåning berättar hon att Olle drömmer redan nu.

–Vi drömmer faktiskt hela ­tiden, inte bara i perioderna av REM-sömn då hjärnbark, ögon och blodflöde fungerar som om vi vore vakna. Fast under den lugnare djupsömnen ser vi förmodligen inte bilder, utan våra drömmar är mer resonerande.

Ett viktigt syfte med drömmar verkar just vara att bearbeta problem, att älta och tugga och hitta eventuella lösningar, menar Eva Svanborg. Hon berättar om en rysk forskare som följde det ryska shacklandslaget och satte elektroder på deras huvuden under nätterna. Han kunde se att hjärnaktiviteten, och då också förmodligen drömmandet, ökade inför matcher. Om det blev en förlust var det fortsatt hög aktivitet i huvudet natten efter, men när de vann sov de lugnare.

Att vi drömmer hela tiden är kanske inte så märkligt som det kan låta. Den som prövat att meditera blir ju snabbt varse hur det pratas hela tiden inombords, hur känslor ilar förbi och hur bilder skapas kopplade till dessa tankar och känslor. Att denna oavbrutna verksamhet skulle fortsätta även under sömntillståndet är ju mer logiskt än underligt.

När Olle väcks i den här fasen berättar han om vad som rör sig i hans huvud. Han pratar grötigt om en dialog med en boxare. Olle ville ge honom blommor, men blev då utskälld och hotad med stryk.

Olle somnar in igen och väntar fram till den tidpunkt då den första REM-sömnen inträffar, ungefär en och en halv timme efter insomnandet. Han berättar då följande dröm:

Jag befinner mig på en bygg­arbetsplats. Känner mig löjlig då jag bär en blombukett i handen. En kille hånar mig också och ­säger att jag måste bli tuffare, kaxigare. Men hans hårda ord får mig att känna mig ännu svagare.

Blommor dyker upp i Olles drömmar. Han möter en boxare och en byggjobbare. Han känner sig klen och underlägsen och beter sig passivt. Vi kan börja ana ett mönster, vilket är typiskt för hur vi människor drömmer.

Dels är det vanligt att fragment av vad vi gjort under dagen kommer åter i drömmen, men i olika former, dels säger drömmarna något om hur vi är, eller uppfattar oss själva.

Calvin Hall hette en av de förs­ta drömforskarna som inte likt Freud och Jung lät sig nöjas med kliniska erfarenheter från några enskilda personer som gick i terapi. Från 1960-talet och framåt samlade han och in över 50 000 drömmar från vitt skilda människor. Han hittade sätt att klassi­ficera drömmarna och jämförde drömmaterialet med information om drömmarnas ålder, kön, personlighet med mera.

Han fann bland annat en skillnad mellan män och kvinnor. Medan kvinnor oftast drömde om närstående personer drömde män , oftast om okända. Calvin Hall upptäckte också att våra personlighetsdrag avslöjas i drömmarna.

Vi kan alltså förmoda att vår drömmare Olle är en relativt känslig och passiv person som har svårt att hitta sin energi även i vakenlivet. Det finns gott om sådana typer i Halls material. Han skriver också om exempel på personer som både i dröm och vakenliv agerar och är vitala och aktiva.

Under ett par decennier fortsatte Calvin Hall och hans medarbetare samla in drömmaterial. Vissa personer följde de under mycket långa perioder. På så sätt gjorde de ett fynd som man kan tycka är lite deprimerande: Den enskildes drömmar är ofta tjatiga, samma teman, figurer, element, miljöer, upprepas om och om igen år efter år. Efter de första tvåhundra drömmarna var Hall ofta uttråkad. Utveckling är sällsynt, men kan inträffa, skriver han.

De här forskningsresultaten gör mig något bekymrad för Olles framtid. Kommer han någonsin att hitta sin naturliga styrka och identitet, bortom de här lite löjliga machotyperna han drömmer om? När Olle väcks nästa gång har hans ångestnivå höjts en aning.

Jag drömde att jag var på ett diskotek. Det hängde blommor överallt, men de var vissna. ­Lokalen var rökig, trång och tjock av par som dansade vilt. När jag skulle beställa en öl var det ingen som hörde mig. Bartendern var stor, kraftig, rakad, tatuerad, men hade bröst som en kvinna. Jag gömde mig bakom disken när han vände sig mot mig.

I den därpå följande drömmen känner sig Olle jagad av ormar i ett kallt och fuktigt rum som är fullt av smutsiga lastbilar, motorcyklar och rutten säd.

Från Antti Revonsuo, docent i kognitiv neurovetenskap vid Åbo universitet, har jag lärt mig att vi ofta känner oss hotade i drömmar. Hos barn, och människor som befinner sig under verkliga hot, exempelvis krig, är sådana mardrömmar mycket vanliga.

Antti Revonsuos hypotes är att ”något så onödigt som drömmar”, som han uttrycker det, har överlevt evolutionen därför att drömmarna kan hjälpa oss att klara av svåra situationer bättre. Han ­menar att drömmarna är ett slags simulator som hjärnan kör för att ha högre beredskap när det verkligen smäller. Fast forskarna är ­oeniga om drömmarnas funktion. En annan forskare, neuropsykologen Mark Solms, är inne på det rakt motsatta: För att vi ska kunna drömma måste vissa centra i frontalloberna, som har med motivation, strävan och önskningar att göra, vara aktiva. Vi drömmer alltså om det vi vill ha.

Tyvärr kan jag inte i den här drömmen (texten) kolla aktiviteten i Olles frontallober. Jag kan bara konstatera att Olle är en sjusovare. Det innebär att han fortsätter att sova medan perioderna med REM-sömn kommer allt tätare. Alltså drömmer han många livliga drömmar.

Det lär vara typiskt för deprimerade och grubblande människor, men också för många som håller på med något skapande under sin vakna tid. Mer handlingsinriktade personer, dådkraftiga administratörer, sägs klara sig med mindre sömn och skippar alltså en del REM-sömn.

Kanske Olle aldrig kommer att få sin käresta. Men han kanske kan bli en poet som skriver vackert om kärleken, ändå.

Anders Haag

08-13 51 92

anders.haag@svd.se

Fler artiklar | Blogg