FRÅGA: Jag är mamma till två flickor, 4 och 6 år. De är olika på många sätt, både till det inre och yttre, vilket bara är roligt. Den äldsta är lång och smal och den yngsta mera ”rund”, i mina ögon på ett fint sätt. För mig är det så att alla är olika och att det ska accepteras.
Båda har kamrater och trivs på dagis/skola. Vi har mor- och farföräldrar som hjälper till med passning och de sover där ibland. Barnens farföräldrar är skilda sedan ett antal år. Redan när våra barn var mycket små, reagerade jag på att farmodern ofta kommenterade saker som har med tjock och smal att göra. Hon talar om hur ”tjock MAN har blivit”, och talar om olika dieter som är på modet.
Jag anser att det är olämpligt då barnen kan påverkas av det och att det finns ätstörningar med allt vad det innebär. Hon har vid några tillfällen påpekat för min sambo (hennes son) att han har blivit rund om magen. Han är inte den överviktiga typen direkt.
Det kommer ofta när man träffas i hans familj, inklusive syskon med familjer, kommentarer till någon om hur smal den är, och så vidare. Vid ett tillfälle fick vår äldsta flicka höra att hon är smal och fin (då var den yngre flickan intill). Varje gång det yppas sådana ord, känner jag mig arg och skulle gärna gå emot och säga något. Det som hindrar mig är att det kan uppfattas som att ”om det är något att bråka om så måste det vara viktigt”, och jag vill inte förstärka tjock/smal-tänkandet inför barnen. Ändå vill jag nå fram med mitt budskap om att det kan vara dåligt för barn att höra sånt och att det inte hänger på hur man ser ut. Man är älskad ändå.
Om jag säger något till henne befarar jag att hon kan komma att göra det hela värre och se mig som en fiende. Jag behöver råd om hur jag kan bemöta dessa uttalanden.
MAMMA I NORRFÖRORT
SVAR: Jag tycker du tänker mycket insiktsfullt och klokt. Dessvärre finns det en stor och omedveten fixering kring kroppen, mat och vikt. Smal är som bekant ofta betraktat som något finare än tjock. Även barn i låg ålder får signaler från en rad olika håll om vikten av att vara smal. Många mammor kämpar med dieter och kilon på ett sätt som sänder signaler till döttrarna att det är fel att vara annat än smal. Ätstörningar drabbar många unga flickor som plågas svårt av sin tvångsmässighet kring smalidealet.
De flesta människor är inte så medvetna om vad kommeNtarer, av det slag du beskriver att din svärmor kastar ur sig, kan ställa till med. De tänker inte på vilka konsekvenser ett sådant uttalande kan få och än värre blir det förstås om det upprepas som ett konstant förhållningssätt, som exemplet du nämner som den rundare systern fick höra. Vi är så väldigt olika byggda och vissa av oss kan aldrig bli så där pinnsmala som idealet förespråkar.
Det går inte att ta upp detta med svärmor när det sägs i rummet och stunden. Då blir det fel och det som sägs får en extra laddning då det blir något förbjudet. Det är säkert bäst om du kan ta upp detta med farmor när ni är på tu man hand. Du kanske kan bestämma en tid med henne och säga att du vill prata med henne om en sak som är viktig. Samtalet kan du lägga upp som något du vill diskutera och inte primärt kritisera.
Kanske farmor är helt omedveten om de eventuella konsekvenserna av sina ord och kanske blir hon rentav intresserad och tacksam över att du tar upp det med henne. Det mesta vi säger är inte av ovilja utan av tanklöshet och omedvetenhet. Med det i minnet kan samtalet med farmor bli mycket intressant. Det ska väl mycket till för att hon ska bli arg och känna sig kritiserad.
Lycka till!
MADELEINE GAUFFIN RAHME
