Med detta ringar hon förmodligen in skälet till att prokrastineringsbegreppet används inom kognitiv beteendeterapi, men inte den psykodynamiska skolan.

– Uppskjutandet är ju ett beteende och inte en diagnos. Vi ägnar oss åt de bakomliggande orsakerna, säger hon när vi slagit oss ned i de blåa klient- respektive terapeutfåtöljerna på hennes mottagning i centrala Stockholm.

Munhi Westin stämmer av tiden på digitalklockan på soffbordet mellan oss. Under bordsskivan finns ett paket näsdukar redo att halas upp vid tåriga känslor.

Uppskjutandet kan delas upp i två kategorier, menar Munhi Westin: den första är den friska. Alla kan ju hålla på och skjuta upp uppgifter, men man klarar ändå vardagen. Däremot kan man fundera på orsaken. Om exempelvis separationsångest ligger bakom kan det vara svårt att släppa ifrån sig eller göra klart saker.

Den andra kategorin är den patologiska – sjukliga – där uppskjutarbeteendet orsakats av diagnoser som adhd, depression eller ångestsymtom.

– Det är dem jag jobbar med, för om man klarar vardagen kommer man ju inte hit.

Hon känner väl igen uppskjutarbeteendet från klienter. Vissa har haft problem att få klart de där sista tentorna, en annan startade med stor entusiasm ett gardinsömnadsprojekt som havererade. En kognitiv beteendeterapeut skulle kanske ha ordinerat övningar för att lära sig att komma igång och komma över ångesttröskeln inför uppgiften (se tidigare artiklar i serien).

Men Munhi Westin jobbar inte med uppgifter. Precis som inom den kognitiva beteendeterapeutiska skolan ser hon att den som ägnar sig åt uppskjutande ofta känner stor prestationsångest. Och just en övning tilldelad av terapeuten skulle bara leda till ytterligare prestationskrav. Istället handlar det om att leta djupt inne i sig själv under en längre process.

– Det är jätteviktigt att titta på var kraven kommer ifrån. Och det kan handla om många års terapi. Kanske har klienten inte fått tillräckligt mycket villkorslös kärlek? Har föräldrarna på grund av bristande förmåga inte kunnat bekräfta klienten som barn?

Men räcker det med att känna och åskådliggöra minnen och mönster från tidigare i livet? Ska man inte träna på att agera annorlunda också?

– Vi psykodynamiker jobbar för att man åter ska komma i kontakt med de känslor som varit förbjudna att känna, de är isolerade från medvetandet. När man blir medveten om dem spricker isoleringen. Då kommer man i kontakt med alla sina delar. Det är läkningsprocessen.

Det är bara när klienter lider av depression eller panikattacker som Munhi Westin uppmanar till vardagligheter som att äta ordentligt och komma ut och röra på sig.

– Man behöver en ram, en struktur för att hålla ångesten i schack.

För att alla har ångest?

– Oh, ja. Det har vi alla hela tiden men om försvarsmekanismen fungerar väl känner vi inte av den så påtagligt.