– Jag har en del humor och kan vara rätt så optimistisk, om jag har goda grunder för det, säger Barbara Ehrenreich. Hon föredrar att tänka kritiskt, snarare än att alltid le och tänka positivt.
Foto: Lars Pehrson
Barbara Ehrenreich hade en gång en vän. I förtrolighet berättade hon för honom den hemska nyheten att hon hade drabbats av bröstcancer. I stället för att nicka långsamt och se på henne med inkänning och medlidande utropade han glatt: ”Vilken gåva! Vilken möjlighet! Nu kan du komma underfund med vad som är verkligt viktigt i ditt liv!”
Den mannen är inte längre Barbaras vän.
– Tack sa jag, men jag vet redan vad som är viktigt i mitt liv.
Hon sitter mitt emot mig i en fåtölj under ett tillfälligt besök i Sverige och ser mig in i ögonen.
– Om det nu är så bra att få cancer, som de hurtigaste optimisterna påstår, varför inte då injicera cancerceller i folks blodomlopp?
Barbara Ehrenreich ler inte, men uttalandet är typiskt för hennes sarkastiska humor, ett svar på det myckna elände som genomsyrar tillvaron på jorden. Det finns en ilska i den sortens humor, och det som tänt vreden hos samhällskritikern Ehrenreich denna gång är den våg av ”positivt tänkande” som sköljt över västvärlden de senaste decennierna.
Den närmast magiska föreställningen att man kan uppnå vad man vill bara man har den rätta mentala attityden, återfinns överallt. Den är påtaglig hos stora tv-personligheter som Oprah Winfrey och Larry King, och den har sipprat ned till gemene man på gatan.
Fast Barbara Ehrenreich var inte medveten om allt detta före den dag för snart tio år sedan då hon fick sitt cancerbesked.
– Jag hade kanske levt en skyddad tillvaro som självförsörjande intellektuell. De flesta kommer nog i kontakt med de här idéerna genom sitt jobb. Åtminstone i det amerikanska näringslivet måste man som anställd inta en positiv attityd och tro på företagsledningens mål, annars riskerar man att få sparken.
Som cancersjuk blev hon plågsamt uppmärksammad på hur tron på tankens kraft präglade var och varannan människas föreställningsvärld. Hon träffade sköterskor och läkare som antydde att hon själv kunde påverka sjukdomsförloppet genom sitt tänkande, trots att det enligt Ehrenreich inte finns något vetenskapligt underlag för att det stämmer.
Även industrin kring cancervården och cancerforskningen är präglad av detta, menar hon, och pekar på specialinredda behandlingsrum med glada färger och ett ymnighetshorn av bröstcancerprodukter med gulliga rosa band – allt från underkläder till t-shirts och kaffemuggar och mängder av skönhetsprodukter.
– Det finns ett svårutrett infantiliserande inslag i allt detta, men det råder ingen tvekan om att allt rosa och all uppmuntran till att behålla sin skönhet, trots behandlingens katastrofala inverkan på utseendet, är avsett att uppmuntra till en positiv livshållning.
Barbara Ehrenreich säger att på många nivåer, både individuella och sociala, är det nog bra att vara positiv, säkerligen bättre än att vara tillbakadragen, betryckt eller kroniskt sorgsen. Men i tidningsartiklar, böcker och på hemsidor mötte hon en tro på det positiva tänkandets kraft som hon fann mycket starkt överdriven.
– Att tänka negativt är ingen bra idé, men inte heller att lura sig själv med att allt kommer att bli perfekt. Båda förhållningssätten är illusoriska, och jag ser ingen poäng i att leva i en fantasi.
När hon väl fått upp ögonen för att övertron på tankens kraft var vida spridd inom den värld som uppstått kring cancersjukdomen, såg hon att den fanns överallt: inom näringslivet, coachningsindustrin, finansvärlden, frikyrkorna, nyandligheten och till med universiteten.
Barbara Ehrenreich, som tidigare hade engagerat sig för bland annat de lågavlönades situation i USA, bestämde sig för att undersöka detta fenomen. Resultatet blev boken Brightsided, som nu kommit ut på svenska: Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.
I Gilla läget spårar hon det positiva tänkandets begynnelse till 1860-talets USA. Delvis som en reaktion på tidigare generationers stränga och dystra kalvinism och puritanism föddes ett post-kalvinistiskt tänkesätt som är känt som Nytt tänkande eller Nytänkanderörelsen.
Till farfäderna räknas Phineas Parkhurst Quimby, en självlärd urmakare och uppfinnare i Maine, som fyllde sina dagböcker med metafysiska idéer om att universum i grunden var välvilligt, att vi alla är ett med anden och att vi genom våra egna andliga krafter kan bli fria från alla åkommor.
Han mötte Mary Baker Eddy, sjuklig dotter till en strävsam och svavelosande kalvinistisk predikant. Hon påstod sig ha blivit botad genom sitt möte med Quimby. I själva verket fortsatte hon att plågas av sjukdomar under resten av sin levnad. Hon tog i alla fall över Quimbys läror – Quimby dog strax efter mötet – och hon blev med tiden förmögen genom att grunda den nya religionen Kristen Vetenskap.
På 1900-talet kom det in andra företrädare för Nytänkanderörelsen som prioriterade målet rikedom och framgång. Napoleon Hills påstod i boken Tänk rätt bli framgångsrik att alla tankeimpulser har en tendens att klä sig i sin fysiska motsvarighet. Än mer känd blev Norman Vincent Peale genom sin inflytelserika bok The Power of Positive Thinking.
”I dag finns det ingen ursäkt för att fastna i negativismens träsk”, skriver Ehrenreich ironiskt i Gilla läget. Det har växt fram en hel industri för att främja det positiva tänkandet: böcker, cd- och dvd-skivor, seminarier och veckoslutsevenemang med motivationsföreläsare, prylar med inspirerande budskap och så vidare.
Förutom att hon blir illa berörd av att miljontals köpare av de här produkterna vaggas in en falsk tro – och många av köparna är folk som drabbats av svåra sjukdomar, som är arbetslösa eller som har farliga arbeten – ser hon en än större fara med vågen av positivt tänkande.
– Jag trodde att näringslivet var styrt av rationella beslut. Nu har jag förstått att flertalet beslut är känslostyrda. Kritiker tystas. Och när generaler, på vaga grunder, skickar unga män att dö i strider som ”snabbt och enkelt” ska vinnas, då är vi ute på riktigt farlig mark.
