Inför intervjun med Åsa Nilsonne om hur mindfulness kan hjälpa oss att skapa nya hjärnvägar ber hon mig att läsa romanen ”Smärtbäraren”. I boken har hon gestaltat hur det kan gå till att programmera om ett belöningssystem. Romanens huvudperson, smärtbäraren, tar plats i en överviktig 44-årig kvinnas kropp. Kvinnan har ständigt sug efter mer mat och sötsaker. Både blodsockerkurvor och humör åker berg- och dalbana. Så här kan det låta i boken:

”Saffransdoftande fiskgryta, hembakat bröd och en ovanligt varierad grönsallad. När jag just hade ätit den tillfredsställande måltiden kom en liten flicka förbi med en bit saftig chokladkaka på en tallrik och kroppen reagerade på ett sätt som skulle ha gjort Pavlov förtjust – magen drog ihop sig och lyckades rapportera att den var tom, trots att den var behagligt mätt.”

Kvinnan känner inte skillnad mellan hunger och sug. Hon är orolig. Smärtbäraren börjar med att äta, sova och motionera 44-åringens kropp för att få den på rätt spår.

”Ibland kan det vara som att lära en kropp ett helt nytt språk, hungerns och mättnadens språk, viljans och behovens språk, språket för växlingen mellan aktivitet och passivitet, rörelse och vila” , skriver Åsa Nilsonne.

Både kroppen och hjärnan älskar regelbundna vanor, lugn och ro. Fel mat stressar och stress gör att vi väljer fel mat.

”Hjärnan är egentligen som vilken säkerhetsorganisation som helst – den är utlämnad till den information den får tillgång till och otillförlitlig information leder lätt till felaktiga beslut. Att förse en kvinnlig kropp med rätt mat är ett stort och svårt projekt, delvis därför att styrsystemen är så sårbara. En hjärna som inte får korrekt information kan ju inte vägleda kroppen beträffande vad den behöver äta och när den ska sluta äta.”

Smärtbäraren arbetar hårt med att skapa rutiner runt ätandet så att kvinnans inre organ ska finna sin naturliga rytm. Först när detta fungerar kan de skicka rätt signaler till hjärnan.

– Jag skrev boken i frustration. Jag tror inte att det finns någon terapeut som inte har tänkt ”Om jag bara kunde gå bredvid min patient i två dagar och hjälpa till så skulle hon kunna bryta gamla problembeteenden”. Då hade jag kunnat viska: ”Missa inte stickspåret här!”. I så fall hade hon lätt kunnat göra ett klokare val, säger Åsa Nilsonne som genast tar till sig metaforen om de nya hjärn­vägarna.

Mindfulness är ett utmärkt sätt att hjälpa sig själv att skapa nya spår i belöningssystemet, konstaterar hon. Det lär oss att styra uppmärksamheten och att registrera vad som händer utan att döma, utan att känslorna drar i väg med oss.

Åsa Nilsonne har arbetat mycket med anorexi-, bulimi- och borderlinepatienter som har det svårt med sina känslor och ofta använder mat för att döva dem.

– När vi dämpar våra känslomässiga problem genom att äta sötsaker skapar vi ett slags drogminne av detta. Då lär vi hjärnan ett destruktivt beteende när det händer saker som gör oss ledsna, arga, upprörda, stressade eller vad det nu kan vara.

Det spåret blir uppkört och det tar sin tid att hitta nya strategier. Det gäller att bygga både stickspår och broms. Åsa Nilsonne poängterar att det är skillnad mellan kunskap och färdighet.

– Jag kan ha skrivit en avhandling om impulskontroll, men det betyder inte att jag själv kan kontrollera mina impulser. Till det behövs färdighetsträning.

– Impulskontroll handlar mycket om att få styrsel på belöningssystemet. Hjärnan ropar: ”Ät den här chokladkakan nu!”.

Om vi hela tiden blir belönade för något vi inte tycker är bra så gör våra belöningssystem inte ett bra jobb. Då behöver vi hjälpa det på traven. Mindfulness är ett bra redskap. Vi ska öva oss i förmågan att rikta vår uppmärksamhet. Detta sker när vi stannar upp, skapar en tidskil, blickar inåt och tänker kring våra tankar för att fatta klokare beslut.

– I situationen med choklad­kakan, tänk: ”Hur kommer jag att må om tio minuter, om en halvtimme, nästa dag?”.

Det gäller att försöka få förmågan att avstå att kännas som en belöning i stället. Bara att formulera om problemet från att ”Jag är en hopplös människa” till ”Jag saknar färdighet i impulskontroll” är ett stort steg framåt.

I slutet av romanen lämnar smärtbäraren tillbaka kroppen till kvinnan. Hon får tillbaka en coolare hjärna fylld med nya hjärnvägar, en kyligare inställning till pockande sötsaker och onyttig mat, ett sundare sätt att reagera.

Dessförinnan har hon tränat kvinnan att gå på café utan att äta några bakverk. Åsa Nilsonne förklarar meningen med denna övning i beteendeterapi.

– När man utsätter hjärnan för det som den stimuleras av tillräckligt många gånger, utan att den får vad den suktar efter, så mattas suget av.

Även i verklighetens terapier förekommer det att patienter får i uppgift att sätta sig på kondis utan att äta något. Om man är lite mindful kan man även bestämma sig för att välja att äta chokladtårta, förklarar Åsa Nilsonne. Idén är att själv kunna fatta ett klokt beslut och det måste inte alltid vara att avstå.

– Om allt i livet är total misär, om alternativet är att hoppa framför tunnelbanan, då är det förstås bättre att gå in på caféet och äta chokladtårta.

De som tycker att detta är det enda som är roligt i livet, det enda som får belöningssystemet att gå igång, är i ett sorgligt läge. Det bästa är att dra igång sitt belöningscentrum med andra aktiviteter, framhåller Åsa Nilsonne.

– Men om man inte har några tillräckligt konfliktfria relationer, om man saknar koncentration för att läsa böcker, om biofilmer mest känns som blod och hemskheter, för den personen måste ju chokladtårtan få finnas kvar.

Föreläsning. Åsa Nilsonne och den amerikanske professorn Jon Kabat-Zinn, en av världens främsta mindfulness-­experter, före­läser tillsammans den 4 maj kl 18 på ABF-huset, Svea­vägen 41 i Stockholm.