I dagens (8 dec) reportage om Mikael Bramfors med familj blev jag extra berörd eftersom jag känner igen hela det resonemang, och den ångest, som Mikael berättar om. Min egen klimatångest började för drygt 40 år sedan och har ständigt stegrats i takt med de accelererande miljöhoten.

På 1970-talet fanns miljögifter, försurning och övergödning som lokala och konkreta problem. En del, men långt ifrån alla, av dessa miljöproblem har kunnat åtgärdas men istället har vi drabbats av globala hot som är mycket större än någon hade kunnat föreställa sig. Vi sitter bokstavligt talat på en tickande miljöbomb som hotar att förgöra oss. När den finstämda klimatologiska och biologiska balansen rubbas kommer systemen att skena och då drabbas allt och alla.

Jag delar Mikael Bramfors uppfattning om att det redan är för sent, och att det kommer att "gå åt helvete". Däremot kan jag inte vänja mig vid tanken. Det handlar inte så mycket om min egen person, utan om kommande generationer – och egentligen om allt liv på jorden. Genom girighet och dumhet har människan redan lyckats utrota mängder med djurarter som evolutionen behövt årmiljoner för att frambringa. Vi kanske kan stå ut med att inte kunna se vilda tigrar eller noshörningar (det finns ju utmärkta naturfilmer på tv), men för varje art vi utrotar rubbar vi ett system som utvecklats under lång tid och som inte fungerar utan alla sina komponenter. När vi dessutom är på väg att sätta hela jordens klimat ur spel då har vi i sanning uppnått status av gudar – onda sådana.

På det personliga planet har min klimatångest nått sådana proportioner att den påverkar varje vaken stund på dygnet. Jag bär på en ständig oro som påverkar mig själv lika mycket som min familj. Min fru gömmer undan tidningar med miljörapporter, stänger av tv:n när miljökatastroferna visas i bild och får avbryta mina ofta framförda dystopier. I sociala sammanhang är jag en katastrof eftersom jag kastar mig över varje tillfälle att, likt en missionär, predika naturens hämnd på oss syndiga människor. Jag retar mig på bekanta som ställer sig frågande, eller rent av kritiska, till sanningshalten i rapporterna om miljö- och klimathot. Och allra mest avskyr jag likgiltighet eller hänvisningar till att "forskarna" kommer att hitta lösningar (det är ju precis tvärtom så att "forskarna" har bidragit starkt till den nuvarande situationen).

Om man ser saken ur ett globalt perspektiv så bottnar naturligtvis en stor del av problemen i överbefolkningen, men mest av allt i människans kollektiva dumhet. Vi är, som Malin Engelmark påpekar, ingenting mer än hårlösa apor som saknar förmåga att tänka på, och planera för, framtiden. Dessutom är vi rejält egoistiska och har svårt att göra avkall på vår egen bekvämlighet eller materiella standard för något så diffust som våra barnbarns framtid – eller blåvalens.

Vi har lärt oss att tänka i konjunkturcykler och mandatperioder. Vi har matats med mantrat om den "heliga och eviga tillväxten". Vi har vant oss vid illusionen att jorden resurser kan överexploateras utan att de tar slut.

När jag kommit så här långt i mitt skrivande märker jag att det som var tänkt att bli en beskrivning av min egen miljöångest, istället (och återigen) blev en uppräkning av orsakerna till min ångest. Någon lösning på problemen (eller min oro) tror jag inte finns – det har helt enkelt gått för långt och det finns för liten vilja att göra något radikalt.

Så jag, familjen Bramfors, och några till fortsätter att döva våra samveten genom att cykla, åka tåg, källsortera, återvinna och minimera konsumtionen (samt givetvis ha autogirering till Greenpeace). Allt till ingen nytta eftersom en överväldigande majoritet av mänskligheten ser ökat välstånd som ett mått på utveckling – ivrigt påhejade av politiker och affärsmän. Kan vi verkligen vara stolta över att ha uppfunnit universums största soptipp?

Gustaf Hannar

– – –

I er artikelserie diskuteras olika skäl till att gemene man inte tar klimathotet på allvar. Jag saknar några av följande argument i era diskussioner:

• Insikten om att tekniken har möjliggjort att vi har levt på kredit de senaste 60 åren och att lösningen kommer att innebära materiella tråkigheter i form av en nutida ”krigsekonomi” under en tid framöver. En rejäl materiell baksmälla väntar oss helt enkelt. Belastningen på miljön är inte prissatt korrekt, vi tar ut för mycket resurser och städar inte upp efter oss. Vi känner därför inte av de riktiga kostnaderna i plånböckerna ännu. Den dagen vi tvingas göra det regleras vårt beteende automatiskt eftersom medelklassen helt enkelt inte kommer att ha råd med Thailandsresan, en ny platt-tv eller kött varje dag. Och denna ”nya tid” är ju inte något gemene man vill börja med en dag tidigare än nödvändigt när man kan festa loss på kreditfrossan en dag till, och ännu en…

• Fokus har legat för länge på diffusa skräckscenarier, vilket har varit nödvändigt för att väcka folks medvetande. Nu är det dags för konkreta lösningar, konkreta i tid, rum och i ekonomiska termer. Al Gore hade sina ”lösningar” blandade med eftertexterna i filmen ”En obekväm sanning”, när de i själva verket borde ha utgjort underlag för en helt egen film. Och hans nästa film ska tydligen handla om en ännu större katastrof… vi vet allt detta redan! Nu behöver vi konkreta handlingsplaner ledda av en 2010-talets Shackleton. Här har media en enorm möjlighet att vara del av lösningen genom att informera om hur överlevnadsstrategierna ser ut så att gemene man kan börja vänja sig vid dem.

• Prognoserna måste konkretiseras till fakta som berör individer i deras liv. Smältande isar och utbredd öken måste ersättas av jobbiga scenarier hemmavid. I Sverige har vi ”problemet” att vi ser ut att komma lindrigt undan klimatmässigt, men vi tittar inte på vad som händer den dagen miljontals miljöflyktingar svämmar över våra gränser, eller en supermakt helt enkelt annekterar oss när deras marker blir livsodugliga. Och som förberedelse för dessa högst sannolika scenarier monterar vi ned vårt försvar…

Leigh Jamison

– – –

Jag har klimatsorg. Känner som så många andra en hopplöshet inför den undergång världen är på väg mot. Även om det kanske är många år dit, kan vi bara hålla tummarna för att det inte är vår generation eller den närmsta som kommer drabbas. Men vad vet vi?

Har läst artiklarna och förundras över att så många människor ändå skaffar barn. Väljer att föra livet vidare. För det är ett val. Många ser det som en självklarhet (till och med en rättighet ) och blir dessutom provocerade av sådana som jag som står över, trots samma längtan och behov som alla andra, just på grund av klimatet.

Jag är 33 år gammal och otroligt barnkär men kan inte stå för att föda fram ett nytt liv till en jord som blir allt sjukare. Idag har vi all fakta som krävs, vi kan inte skylla på att vi inte visste. Jag källsorterar och åker kommunalt men det viktigaste och svåraste beslutet är att inte skaffa biologiska barn till den planet jag bor på utan göra livet så bra som möjligt här och nu och för dem som redan finns omkring mig.

Emma

Det är mycket nedslående att läsa om alla våndor som denna familj (artikel 8 december) genomlider. Varje del av ett normalt liv har ju blivit föremål för moraliskt ifrågasättande och skuldbelastning. Barnens uppfostran kanske påverkas negativt av all denna oro och ångest inför vardagen. Vad beror denna undergångshysteri på?

Varje tid har sin plåga i form av katastrofscenarier. Mitt första undergångslarm slukade jag med hull och hår under 60-talet i form av Borgströms böcker om jordens resursbrist och snara undergång.

Sedan kom oron för en snart förestående istid, skogsdöd genom industrinedfall, ökande världssvält, klimathotet och ytterligare otaliga skakande rapporter.

Som biolog har Malin i artikeln inte så höga tankar om människans förmåga att tänka långsiktigt. Men vad har den rationellt biologiska överlevnadsstrategin att vinna på detta? Tänkandet ska användas i nutid och utnyttjas till att förbättra artens och egna livsbetingelser samt kritiskt bevaka att omgivningen inte utsätts för skadliga verksamheter.

Människans förmåga att bryta vanor skulle kunna förbättras på området kritiskt ifrågasättande. En okritisk acceptans av hotscenarier leder ofta till långa och kostsamma sidospår speciellt om hoten baseras på långsiktiga prognoser med många okända parametrar.

Med en titt i backspegeln törs vi konstatera att oro för framtiden och hotbilder har utmålats sedan bibelns dagar. De flesta av dessa hotprognoser har visat sig vara falsklarm.

Men det finns skillnader mellan äldre hotbilder och de senaste katastrofprognoserna. Dagens tekniska nivå och stora ekonomiska resurser ger möjlighet att beskriva många olika tänkbara samband och oanade förstärkningseffekter. När allt detta offentliggörs med fler mycket detaljerade grafer och noggranna beskrivningar över långa tidsperioder känner vi en beundran över all kunskap och skicklighet bakom detta. Om det sedan inte sker en kritisk granskning eller ifrågasättande av detta kommer hotbilden utvecklas och fortleva i våra oroade sinnen. Våra medier deltar även i en förstärkningseffekt genom att ytterligare utveckla de tänkbara negativa konsekvenserna.

Finns det några positiva effekter av temperaturhöjningen? Ja, men dessa får man söka efter på egen hand, det verkar inte finnas så stora intressen för att utreda det området.

Tidigare klimatförbättringar (numera klimathot) har alltid varit bärare av stora sociala, konstnärliga, näringsfysiologiska och vetenskapliga framsteg. Stenåldern upphörde inte på grund av brist på sten.

Det är alltså inte kört. En nästan helt enig forskarkår ger anledning till stor skepsis.

Många goda huvuden har avhuggits med konsensus.

Claes-Göran Daniels

– – –

Tycker er sida är intressant men lite enahanda om klimathotet. Diskussionen kunde höjas både en och två nivåer och till och med skänka lite tröst åt oroliga själar.

Som ung hade jag nöjet att få studera idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Mycket intressant och givande. Där fick jag lära mig följande som kan vara av intresse för denna diskussion.

Undergång och att tiderna gradvis försämras är en idé som i princip följt människan i historisk tid. Tanken på Guldåldern som en gång varit, och att vi generation efter generation kommer allt längre bort ifrån detta idylliska grundstadium, finns i de flesta religioner; människan stod en gång gud och skapelsen nära för att sedan förfalla.

I samband med industrialismen och välfärdsstaten uppstod en ny tanke: framtidstro. Frågan är om denna kommer att bli lika långlivad som den billiga energi vi pumpar ur jorden och som de facto gett oss ett fantastiskt bekvämt liv.

Vad jag menar är att denna ängslan för framtiden är uråldrig och egentligen en djup mänsklig egenskap, som under klimathotet får fritt spelrum igen efter att vi sekulariserats till konsumenter.

Under 1800-talet utvecklades termofysiken. Man kunde precist räkna ut värmeenergi och värmeutväxling mellan olika kroppar. På den tiden var man ganska säker på att solen var ett glödande järnklot som inte tillfördes ny energi i form av fusion (som då var okänt). Man kunde med hjälp av dessa parametrar räkna ut jordens ålder och kom fram till att den var exakt samma ålder som bibeln anger. Vidare räknade man ut hur länge jorden fortsättningsvis skulle ha ett för människan acceptabelt klimat och man fann att inom några hundra år skulle planeten frysa till en isklump. Denna jordens dödsdom inom en snar framtid skapade en oerhörd ångest bland många människor och del lär även ha tagit sitt liv på grund av denna dom.

Isac Larsson

– – –

Det är osnyggt att SvD i sin artikelserie i princip idiotförklarar dem som inte drabbats av den kollektiva klimatpaniken. Bör vi då vara rädda? Kommer jorden att gå under? Här är några fakta:

• Artrikedomen i Sverige antas öka med ca 30 procent de närmaste 100 åren tack vare ett varmare klimat. Bland annat fågellivet kommer att stärkas.

• Avkastningen från skogsnäringen kommer sannolikt att fördubblas.

• Jordbruket kommer i vissa fall kunna skörda två gånger per år i stället för en.

• Vattenkraften kommer fungera bättre då mer nederbörd kommer som regn vintertid när elen behövs mest.

• Uppvärmningskostnaden för hushållen kommer att minska med miljardbelopp per år.

• Såväl vinter som sommarturism kommer att kunna stärkas när vårt klimat förbättras relativt sydligare breddgrader.

Allt är förstås inte jackpott men det finns sannerligen inget skäl att ge dagisbarn klimatångest genom att indoktrinera dem med skräckpropaganda. Vad bör man då (inte) göra?

• Vi bör inte ensidigt minska svensk oljeanvändning genom skatter. Det är irrationellt då all billig olja, som den ändliga resurs den är, kommer pumpas upp ändå men användas någon annanstans. Enda resultatet är att svenska hushåll och industri skadas.

• Vi bör inte lägga höga skatter på el. Svensk el är i princip klimatneutral redan idag och höjda priser leder till förlust av företag och arbetstillfällen.

• Vi bör inte ”gå före” genom att skattevägen försöka tvinga fram nya tekniska lösningar. Att utveckla nya bilar, energilösningar, med mera, är dyrt. Det är mer rationellt om den kostnaden delas av så många länder som möjligt och inte bara tas av oss. USA kommer till exempel inte att ta sig an den kostnaden förrän oljan av naturliga skäl blivit för dyr.

• Vi bör däremot satsa på att anpassa samhället till det förändrade klimatet. Det betyder utvecklande av nya anpassade grödor, förebygga översvämningar med kanaler och kulvertar, och att se över plan- och byggregler i områden som kan komma att drabbas. Det är ett arbete som kommer att ta lång tid och bör därför påbörjas snarast.

• På ett internationellt plan bör vi agera för att dämpa befolkningsexplosionen i de länder som inte tar sitt ansvar. Utsläpp per person är trots allt irrelevant, det är utsläpp per kvadratkilometer som räknas.

Om vi agerar på ett förnuftigt sätt i stället för att leka miljöflagellanter har vi all möjlighet att stärka Sveriges position kommande århundraden.

Erik Persson

– – –

Jag är inte det minsta orolig för klimatet det har i alla tider skiftat mellan kallt och varmt. Men nu har politiker kommit på att man kan skrämma upp folk med den här frågan och få makt över dem samtidigt som man kan öka skatter och avgifter på mycket som vi behöver. Många forskare och byråkrater hoppar på det här tåget för att dem ser sin chans till större anslag i den egna verksamheten när de håller med politikerna. Även företagen ser sin möjlighet att tjäna pengar genom att hänvisa till miljön. Det är vi vanliga människor som får betala notan genom höjda skatter och så kallade miljöavgifter.

Håkan Pettersson

Förr skrämde man det uppväxande släktet med djävulen och skyllde missväxt, pest och extrema väderhändelser på människornas syndiga leverne. I dag inger man de unga ångest genom att tuta i dem en ny religion, vars främsta trossats är att en av människan framkallad global uppvärmning ('anthropogenic global warming', AGW) leder till skadliga konsekvenser för klimatet. Jag finner det djupt omoraliskt och oansvarigt.

Varje vettig människa inser att vi bör spara på de ändliga energiresurserna, dels för att de en dag tar slut och dels för att användningen av dem gör oss beroende av allehanda skurkregimer. Likaså bör alla samarbeta för att motverka avskogning och annan miljöförstörelse, och jag hoppas man gör framsteg i det avseendet i Cancún.

Själv slutade jag tro på AGW i början av 2000-talet, när empiriska data inte bekräftade de förutsägelser teorins företrädare framlagt. Jag är inte naturvetare men väl skolad forskare och kan inte respektera vetenskapsmän som inte är beredda att ompröva sina premisser när den faktiska utvecklingen tar en annan väg än den man förutsagt. Det så kallade "climategate", där för AGW-hypotesen centrala forskare inför varandra medgav att den uppvärmning vi alla kunde konstatera under sent 1900-tal avstannat och att man medvetet dolde detta, bekräftade min och många andras misstanke att vi har att göra med en religion, inte en vetenskaplig sanning. Den forskare som är i stånd att manipulera och förstöra sina data är i stånd till vad som helst och förtjänar inget förtroende.

Att det skulle råda "konsensus bland forskarna" stämmer inte. Mellan skål och vägg yttras en hel del skepsis; men vi är alla beroende av externa forskningsanslag, och utan en reverens för klimathotet blir det inga pengar i berörda forskningsdiscipliner.

AGW-hypotesen kan förvisso vara sann, men det kan också solforskarnas hypotes att det sena 1900-talets uppvärmning berodde på förändringar i solens aktivitet. Vi gör klokt i att leva energisnålt, ta vara på naturresurserna, utveckla ny energiteknologi och i övrigt ta det lugnt. Med en travesti på de brittiska ateisternas reklamkampanj skulle jag vilja säga: "Det finns förmodligen ingen global uppvärmning. Koppla av nu och njut av livet."

Marianne Thormählen

Jag läste med stort intresse inledningen till er artikelserie om klimatet när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet. Ni har, som så ofta förut, naturligtvis helt rätt när det gäller det strutsbeteende som folk uppvisar i klimatfrågan, men jag tycker samtidigt att en del av frågorna inte är riktigt lika enkla som man kan tycka vid en första anblick.

Ta till exempel flyget; visst är det en klar nackdel för miljön att folk flyger i onödan, men är det nödvändigtvis alltid av ondo att folk gör långa resor till varmare länder på vintern?

Mina föräldrar är till exempel just nu borta på en treveckors resa till Kanarieöarna, vilket förvisso innebär en, för klimatet, negativ flygresa, men det medför också en rad positiva följder.

Till exempel innebär det att deras bil inte kommer användas på tre veckor, att de kan sänka värmen i sitt hus medan de är borta och att de under tre veckor kommer äta mat och grönsaker som är producerade där de befinner sig, istället för att som i Sverige äta tomater från Spanien, lök från Holland och sparris från Peru. Vidare kommer de säkert använda (och därmed tvätta) mindre kläder samtidigt som resan antagligen har en positiv effekt på både hälsa och välbefinnande.

Det vore intressant att veta hur länge de måste vara borta för att det ska ge en positiv effekt på utsläpp och klimat.

Vidare tror jag att ett bra sätt att få ner utsläppen av koldioxid i Sverige vore att sänka elpriserna. Det skulle ha en väldigt positiv effekt, framför allt i villaområden där användningen av braskaminer och spisar ökar i samma takt som elpriserna. Lägre, och framförallt stabilare, elpriser skulle antagligen också medföra färre bostäder som värms upp med fossila bränslen.

Magnus Abrante

– – –

Varken den globala eller den lokala ekonomin har ju genom hela människans existens någonsin behövt ta hänsyn till klimatet.

Ett bra exempel på detta är SvD:s resesidor/reseannonser. På de sidorna lyser verkligen klimatmedvetenheten med sin frånvaro. Det är ett enormt utbud av reseannonser till fjärran destinationer för att inte tala om alla resereportage. Mot bakgrund av hur människor reagerar psykologiskt på information om klimatförändringarna – att det är ett för vagt hot för att kännas farligt – så funderar man över vad alla dessa annonser skickar för signal. Förtjänsten, det vill säga annonsintäkterna, avgör och resultatet blir att tidningen är full av dubbla budskap till läsarna.

Människor behöver hjälp att komma ihåg! När man ser en annons för vin är alltid en varningstext bifogad. På varje cigarrettpaket sitter en varningstext. Klimatförändringarna kommer på sikt att döda många fler människor än både rökning och alkohol! Varningstext borde således även bifogas reseannonser. Och på bensintörstiga bilar och köttförpackningar och på alla varor och tjänster som påverkar klimatet i fel riktning.

Samtidigt borde det finnas en märkning för det som är bra för klimatet – så att man uppmuntras att välja klimatsmart när man gör sina val i butiken. Vi behöver som sagt påminnas.

För att nå dit krävs helt klart ett politikerbeslut. Vi väntar allihop på att de ska fatta besluten åt oss och som vi sedan väljer bort i nästa val ifall konsekvenserna av deras beslut blir för jobbiga för oss. Således är ju själva demokratin – hemska tanke – det stora hotet mot klimatet och mot oss själva. Vi väljer ju vad som är bra för oss på kort sikt om vi inte ständigt blir påminda om att göra rätt – för människor vill nog trots allt göra rätt och inte förstöra levnadsvillkoren för sina barn och barnbarn.

Helena

– – –

Eftersom jag varken är barnlös eller huvudlös känner jag oro. Det positiva är att oron har lett fram till en rad genomgripande åtgärder i det vardagliga livet som gör att jag i dag känner mig stolt istället för skuldtyngd. I dag vet jag att det går alldeles utmärkt att leva ett utomordentligt gott liv på ett hållbart sätt och samtidigt vara en god förebild för min omgivning.

Utmaningen är att ge upp girigheten, egoismen och bekvämligheten och komma ut på andra sidan som en hälsosammare, rikare och faktiskt lyckligare människa. Lyckan sitter inte i Thailandsresan eller i hamburgaren bakom ratten, inte heller i den senaste teknikprylen eller shoppingturen till köpcentret. Lyckan sitter istället i känslan att vara en god människa som kan se sitt barn i ögonen med gott samvete.

Och jodå, jag konsumerar också, men med hög kvalitet och stor eftertanke. Och nejdå, jag äter inte bara bönor utan också kött, men inte varje dag och inte till lågpris. Så vakna, både ni som har barn och barnbarn, och ni utan! Det finns gott hopp i människans intelligens och samlade kunskap. Men det måste också finnas en god vilja i varje individ och i varje samhälle att hjälpa individen att fatta goda beslut.

Var inte rädd - var förberedd!

– – –

Visst – klimathotet är en realitet. Och vi borde alla fundera över vad vi kan göra. Men det blir så lätt moralism över det hela. Och den slår – som alltid – mot de svagare.

För den som själv har resurser, position och en övre-medelklass-självgodhet är det inga problem att rättfärdiga sina egna val. Inte heller att moralisera över den som inte har samma val.

Vem är det som har råd med en ny Toyota Prius? Inte jag i alla fall. Det hindrar inte att det är en fantastisk framgång att det faktiskt tillverkas sådana bilar. Jag behöver bil ibland. Men för mig handlar det om tiotusenkronorsklassen, på sin höjd. (Då kan man iallafall få katalysator...) Och jag kör inte mycket. Till jobbet åker jag kollektivt.

Däremot försöker jag åka till min gamla mor på annan ort då och då. Skulle gärna ta tåget, men jag måste se till kostnaden. Så det får bli bilen. Eller möjligen buss. Tåg kostar för mycket.

Jag ska skämmas när jag för första gången på flera år tillåter mig en semesterresa med flyg. (Egentligen har jag inte råd, men jag ville ge min dotter något lite speciellt.) Ironiskt nog var det biligare att flyga en längre sträcka, med byte, än att flyga direkt.

På jobbet fick jag faktiskt en gliring för att jag flög, utan att klimatkompensera. Samtidigt som andra, lite högre upp i hierarkin, flyger kors och tvärs var och varannan vecka. Men de är ju lite viktigare, gubevars.

De stora effekterna kan ju göras i större skala – kommersiellt (nyare bilar, vindkraft, alternativa varor på Ica och Coop) och hos de styrande (klimatmöten, miljölagar). Små ljuspunkter finns ju. Men det borde kunna göras mer, utan att det behöver handla om försämringar och åtstramningar. Och då kan vi på gräsrotsnivå komma med på tåget (bokstavligt, om tågresor gjordes till ett ekonomiskt alternativ...).

Visst vill jag värna miljön. Sopsorterar, pratar miljö med min dotter, åker kollektivt. Men den här moralismen står mig upp i halsen. Det kan bli en backlash.

Michael Anderson

– – –

Självklart är vi oroliga för klimatutvecklingen, men vad jag gör, känns som mindre än en droppe i havet. Varför ska bara jag försaka utlandsresor osv? Jag tror på mer generella åtstramningar, t ex att flyget får ta på sig hela kostnaden för sin miljöpåverkan, med den då naturliga följden att det blir avsevärt mycket dyrare att flyga och då flyger vi mindre.

Jag tycker också att man kunde minska på transporter av varor runt världen. Vi behöver inte franskt mineralvatten eller franska söta yogurtar. för att bara nämna en bråkdel. Vi borde satsa mer på närproduktion för vår konsumtion. Alltså försöka minska transporter rejält.

Detta kan man antagligen bara komma åt med regleringar/lagar. Och det är ju svårt, det vet jag ju med all handelsfrihet som ska gälla. Men jag tror likafullt att det är enda vägen att nå resultat. Människor ställer säkert upp om de vet att det gäller alla, att ensam offra vissa saker är svårare, då man inte ens vet om det kommer att märkas

Christina Ögren