Duvogene, en haitisk flicka, har fått amputera ett ben. Även på sjukhuset ska ”barn få vara barn”, enligt idén med hur det psykosociala stödet kan påskynda återuppbyggnaden.
Foto: Foto: Olav A Saltbones/Norwegian Red Cross/REUTERS
För första gången har Röda Korset redan i inledningsskedet av en hjälpinsats låtit personer med psykosocialt kunnande vara med i hjälpteamen. Bland dem som skickats till Haiti finns nu delegater som har specialkompetens i hur människor reagerar på katastrofer och hur man snabbt kan organisera folk att hjälpa varandra.
– Vi vet att det fungerar att stötta sociala och praktiska aktiviteter så människor får igång sina egna liv igen, säger Lene Christensen vid Röda Korset i Köpenhamn. Att bygga sitt hus, att hjälpa andra, att få delta i något som är normalt – det vet vi är bra. Plus att få folk att snacka om det.
Lene Christensen har utformat den funktion som redan har satts in i hjälparbetet i Haiti och som går ut på att integrera det psykosociala tänkandet från början. Efter bland annat tsunamin har man mer tydligt insett vilken roll de psykosociala insatserna spelar i återuppbyggandet efter en katastrof. Ju tidigare och mer medvetet hjälporganisationerna arbetar också med hur människor kan stötta varandra och att ge barnen en samlingsplats, desto fortare går återuppbyggnaden. Erfarenheterna hittills talar för att posttraumatisk stress och andra psykiska problem minskar om man gör psykosociala insatser från starten.
Näst efter att ordna de sanitära behoven handlar det om att snabbt organisera dem som inte är skadade att hjälpa andra.
– Man ska inte glömma bort den naturliga läkning som uppstår när människor får bygga upp samhället tillsammans, säger svenska Röda Korsets Kerstin Jacobsen.
– Vi ska förmedla tron på att de kommer att kunna återta sina dagliga liv, fortsätter hon. Det
leder i sin tur till naturliga läkeprocesser. Vi vet nu att det som är verksamt bottnar väldigt mycket i att försöka återskapa så normala strukturer som möjligt.
Kerstin Jacobsen berättar hur människor tappar fotfästet när vardagen ramlar samman – det finns inga skolor att gå till, inga jobb att ägna sig åt och inga hem att bo i. Tvingas de sedan trängas länge i tillfälliga läger utan att få ordning på tillvaron kommer ofta alkohol- och drogmissbruk in i bilden. Och då också misshandel.
– Mycket handlar om att inte kunna ta initiativet själv för att förändra sin situation, säger Kerstin Jacobsen. Männen drabbas oftast hårdast eftersom de är vana vid att ge sig ut och jobba. Nu har de inget att göra och känner sig plötsligt förminskade. Hemsysslor, som ansvar för barn och matlagning, är kvinnornas område.
Barnen står i speciellt fokus för det tidiga psykosociala arbetet och tillsammans med Unicef har Rädda Barnen länge satsat på att snabbt få till så kallade ”childfriendly spaces”. Sådana har redan upprättats i Haiti, berättar psykologen Birgitta Gärdell på svenska Rädda Barnen.
– Man väljer ut en säker plats där det inte händer nya katastrofer, städar undan spik och annat som kan skada och reser ett tält. Sedan kommer barnen varje morgon. Att ha någonstans att gå ger struktur, och att andra ordnar något för dem betyder ju att det finns en tro på att de ska överleva. Det är början till att känna hopp inför framtiden.
Och först då kommer reaktionerna. För barn är det normalt i en onormal situation att reagera med kroppen – de kissar i sängen, kan inte sova, får koncentrationssvårigheter. Det är också normalt att inte ta in det som hänt och säga eller göra konstiga saker.
– Majoriteten läker genom stödet från sitt sociala nätverk, förklarar Birgitta Gälldin. Och en sak har jag lärt mig – man ska inte tvinga någon att prata om det som hänt. Däremot ska man vara beredd att lyssna om någon vill. Och massage kan i början ge en bra lindring.
När barn har någonstans att vara och någonstans att leka fungerar andra saker automatiskt, berättar hon: Mammorna kommer så att man kan sköta till exempel massvaccineringar. Man når föräldrarna och kan ge information. Man kan åstadkomma någon form av skolgång och lära barnen enkla saker. Allt det här förebygger också destruktiva följder som trafficking.
En annan viktig del av de psykosociala insatserna är att satsa på familjeåterförening:
– Så länge människor inte vet vad som har hänt med deras familjemedlemmar kan de inte gå vidare, säger Kerstin Jacobsen. De behöver få göra något aktivt för att söka sina förlorade.
Hjälporganisationerna arbetar också alltmer via sina lokala organisationer, som känner landets kultur och har sina egna volontärer i befolkningen. Den insats man kan göra utifrån är att ge stöd för att organisera sig efter det absolut mest akuta skedet i början.
– Så fort man är förbi den fasen delar vi ut material så att de kan bygga hus och latriner själva. Vi står bakom, stöttar och undervisar. Vi går inte in och gör allt.
Kerstin Jacobsen förklarar vidare:
– Många blir apatiska efter en stor katastrof. Att ge dem ett färdigbyggt hus och säga ’varsågod att flytta in’ hjälper dem inte ur apatin. Erbjuder man i stället material till att bygga ett nytt hus är de tvungna att resa på sig och göra något. På så sätt kommer de tillbaka till en normalitet.
Hur lång tid efter en katastrof kan människor ha reaktioner som har att göra med själva traumat?
– Man vet att efter sex veckor kan 30 procent fortfarande ha kvarvarande symtom, berättar Birgitta Gälldin. När det blir säkrare i omgivningen kommer reaktionerna. Då har man behov av att bearbeta vad som hänt.
Traumat bär de med sig hela livet, även om det tonas ned över tid. Men det finns också en naturlig läkningsprocess i att bygga upp samhället igen tillsammans.
– Det är inte en sjukdom att ha gått igenom ett svårt trauma, påminner Kerstin Jacobsen. Det handlar om stor sorg. Sedan ska man självklart vara uppmärksam på om någon utvecklar sjukdom under de kommande åren. Men några kan ha varit sjuka redan innan.
Hon poängterar också att när vi talar om diagnoser som depression – ja, då är det just en västerländsk diagnos. Om symtomen kommer flera år senare kan depressionen också bero på många andra saker. Lene Christensen vill vara försiktig med att tala i termer av diagnoser.
– Vi har olika kulturer och olika sätt att sörja och reagera på. Och också många sätt att vara tillsammans på. Alla kulturer har utvecklat sina egna former för att ta hand om svåra saker som händer i deras samhällen.
