Illustration: Guje Engström

Bussbolag, banker, it-företag Mobbning förekommer på alla typer av arbetsplatser, men det finns samtidigt vissa riskbranscher. Allra vanligast är mobbning inom kvinnodominerade sektorer där de anställda arbetar med människor. Hela 60 procent av alla mobbningsfall som anmäldes i början av 2000-talet kom från anställda inom vård- och utbildningssektorn.
- Personalgruppen på de här arbetsplatserna är ofta väldigt homogen. De flesta är kvinnor med liknande bakgrund, utbildning och värderingar. I sådana miljöer utvecklas lätt ett likhetstänkande med tydliga normer för vad man får tycka, säga och göra. Den som avviker genom att exempelvis visa sig lite extra duktig och företagsam blir lätt ett hot i gruppen, konstaterar Lillemor Hallberg, professor i vårdvetenskap vid högskolan i Halmstad.
Tillsammans med kollegan Margaretha Strandmark har hon genomfört ett forskningsprojekt där mobbningsprocesser inom just vård och utbildning studerats. 22 personer - 15 kvinnor och 7 män - har djupintervjuats om sina
erfarenheter av trakasserier och utfrysning på jobbet. Resultaten kommer bland annat att presenteras i boken Vuxenmobbning inom människovårdande yrken som ges ut på förlaget Studentlitteratur senare i vår.
- Först försökte vi få tag på personer att intervjua genom att kontakta arbetsplatser, men då fick vi svaret att mobbning inte förekom hos dem. När vi istället satte in en annons fick vi däremot en massa svar. Även om mobbning förekommer, är det alltså inget man vill kännas vid, säger Lillemor Hallberg.

Det är sedan tidigare känt att mobbning lättare uppstår inom pressade och instabila organisationer. Intervjupersonerna i den aktuella studien vittnade om samma sak. Ofta hade det förekommit omorganisationer och neddragningar. Ledarskapet var svagt och omsättningen bland personalen stor.
- Impulserna till att mobba finns inom varje människa och om vi befinner oss i dåliga miljöer riskerar de här processerna att blomma ut. Det är en tung vetskap att bära, men vi människor kan tyvärr bete oss så mot
varandra, säger Lillemor Hallberg.
I den otillfredsställande arbetsmiljön uppstod sedan olika slags värdekonflikter. Det kunde exempelvis handla om att en sjuksköterska på en långvårdsavdelning trodde på ett psykosocialt arbetssätt och därför ägnade mycket tid åt att prata med sina patienter. Detta väckte irritation hos hennes kollegor och de beskyllde henne för att fjäska för patienterna.
Ett annat exempel på värdekonflikt kunde vara att en lärare valde att lägga en stor del av sina resurser på en elev som behövde extra stöd. Tiden räckte då inte till för hennes övriga arbetsuppgifter och övertid godkändes inte av hennes chef eftersom detta inte var en prioriterad uppgift.
- Den här typen av konflikter uppstår lättare inom yrken där man arbetar med människor eftersom värderingar och etiska överväganden är väldigt centrala där. Om åsikterna går isär för mycket kan det uppstå verkliga maktkamper mellan kollegor, säger Margaretha Strandmark, docent i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet.
Av intervjuerna framgick att värdestriden till en början böljade fram och tillbaka. Ett tag var den ene överlägsen, men sedan gav den andre tillbaka med samma mynt.
Om konflikten inte kunde lösas, utan utvecklades till ett allt mer stelbent positionskrig, var dock risken att någon till slut hamnade i underläge. I det läget övergick maktkampen lätt till mobbning.

Men vilka är det då som dras in i den här typen av konflikter?
Även om det var förhållandevis få personer som ingick i den aktuella studien, utkristalliserades två olika typbeteenden bland de mobbade. En grupp bestod av personer som till en början varit väldigt starka, kompetenta och drivande på jobbet. Eftersom de stack ut ur kollektivet, uppfattades de som utmanande och hotfulla.
Den andra gruppen utgjordes av personer som av olika anledningar var extra sårbara på grund av tidigare svåra upplevelser. De kanske hade haft en traumatisk barndom eller just genomgått en uppslitande skilsmässa. Eftersom de redan från början hade en sviktande självkänsla, och därför försvarade sig dåligt mot angrepp, utsågs de till syndabockar som kollegorna kunde projicera sin irritation och aggressivitet på i en påfrestande arbetssituation.
- Inom forskningen har man fokuserat mycket på den mobbades personlighet och försökt hitta orsaker till trakasserierna hos honom eller henne, men i princip kan alla bli mobbade. Både tidigare forskning och våra intervjuer visar att såväl starka som sårbara personerna drabbas, konstaterar Lillemor Hallberg.
När en konflikt väl har urartat och övergått till mobbning, är målet för mobbaren eller mobbarna att stöta ut offret. Först ur arbetsgemenskapen och sedan från själva arbetsplatsen. Trakasserierna tar sig olika uttryck, men nästan alla som intervjuades berättade om omfattande ryktesspridning. Och tydligen var det effektivt. Det tog inte särskilt lång tid innan även de kollegor som till en början inte haft något emot offret, reviderade sin bild och plötsligt bara tyckte sig se hans eller hennes dåliga sidor.
- Många av de mobbade talade också om ett tydligt svek vid något tillfälle under utfrysningsprocessen. Från en dag till en annan kunde exempelvis kollegor som tidigare stöttat dem, ha blivit medlöpare till mobbaren och börjat göra sig löjliga över dem på möten.
- Sveket kunde också komma från facket eller personalansvariga, som trodde mer på mobbaren än på den mobbade. Tyvärr är det ofta så att de organ som offren kan vända sig till, ställer sig på mobbarnas sida. Man vill väl inte kännas vid att något så fruktansvärt kan hända på den egna arbetsplatsen, säger Margaretha Strandmark.

Andra vanliga angrepp var kränkningar av olika slag. Den mobbade blev kanske placerad i ett enskilt mörkt rum längst bort i korridoren. Kollegor vände på klacken när de stötte ihop med offret i korridoren. Eller så blev han eller hon inte kallad till internutbildningar.
- Ofta är det en eller ett par personer som börjar mobba en kollega, men sedan hakar fler på. På en arbetsplats där det förekommer mobbning är de flesta inblandade
på något sätt. Är de inte initiativtagare eller medlöpare, så är de passiva åskådare. Och även de bär ett stort ansvar eftersom de låter mobbningen pågå.
För många av de intervjuade hade trakasserierna pågått under många år. Och att dagligen behöva uppleva att kollegor viskar bakom ens rygg, att chefen ”glömmer” att kalla en till möten och att personalansvariga förklarar mobbningen med att man ”bara är överkänslig”, sätter förstås sina spår. I själen såväl som kroppen. Nästan alla i studien hade drabbats av psykosomatiska besvär som andningssvårigheter, värk i kroppen, diabetes, högt blodtryck, viktökning
- Dessutom upplevde de en djup förtvivlan. Flera forskare har jämfört de skador som mobbning orsakar med så kallat posttraumatiskt stressyndrom, vilket människor som upplevt hemska saker i krig kan drabbas av. Många menar också att det vid en stor del av alla självmord finns en mobbningshistoria i bakgrunden, säger Lillemor Hallberg.
Men samtidigt som de mobbade brutits ned såväl psykiskt som fysiskt av mobbningen, lyckades en hel del återhämta sig. För dessa hade vägen tillbaka nästan alltid gått via en psykologisk bearbetning av mobbningen. Istället för att försöka stryka ett streck över det som hänt, hade de gått igenom förloppet gång på gång. Några hade fått professionell hjälp, för andra räckte det med anhöriga som orkade lyssna.
- Det är en väldigt smärtsam process eftersom de drabbade mentalt måste återuppleva mobbningen för att kunna bearbeta den. De behöver ”älta” det som hänt för att få utlopp för den sorg och ilska som de bär inom sig, säger Lillemor Hallberg.

Flera av de intervjuade framhöll också hur viktigt det varit för deras återhämtning att få något slags upprättelse och bekräftelse på att de varit utsatta för en felaktig behandling och att de inte bar skulden för det som hänt.
För vissa handlade det om att få mobbningen klassad som arbetsskada, vilket innebar att de kunde begära skadestånd. För andra räckte det med att komma till en ny arbetsplats där de blev uppskattade av sina
medarbetare.
- Mobbningen sätter väldigt djupa spår. Offren blir svikna av människor som de haft en nära relation till och mobbarna får dem att känna sig som dåliga människor. Det påverkar förstås hela ens identitet och självbild. Även om många alltså återhämtar sig och sedan lever normala liv, finns såret alltid kvar. Det läker aldrig ut helt, konstaterar Lillemor Hallberg.