I inledningen till boken Mentalisering - Att leka med verkligheten (Natur och Kultur) skriver författarna Göran Rydén och Per Wallroth att en av fördelarna med det nya psykologiska modeordet mentalisering är att alla kan förstå det. Eftersom jag inte omedelbart fick grepp om innebörden gjorde jag en snabbtest bland mina arbetskollegor: Ingen förstod det intuitivt.

– Det kanske är ett halvtaskigt begrepp. Men om man förklarar det kan alla förstå, säger Göran Rydén med ett skratt.

Vi sitter tillsammans några timmar på ett sjukhusglåmigt café på Karolinska Institutet, KI, och försöker avslöja hemligheten bakom mentalisering och att mentalisera, som verbformen ­heter. Göran Rydén är legitimerad psykoterapeut och psykoanalytiker. En del av sin arbetstid är han på KI för att forska om mentalisering. Resten av veckan jobbar han som överläkare på Affektivt centrum vid S:t Görans sjukhus.

Så vad är mentalisering? Du som läsare har kanske blivit irriterad på att jag som skribent ännu inte förklarat begreppet. Att ­notera att det är denna känsla som växt fram är att mentalisera. Om du däremot, driven av din ­ilska, raskt bestämt dig för att jag är en idiot kan man säga att din förmåga att mentalisera sjunkit – det gör den när man är påverkad av starka känslor och stress.

Mentalisering handlar om att vara medveten om medvetandets innehåll och att ta hänsyn till och reflektera över sina egna och ­andras känslor, tankar och intentioner – en inre värld som ju ­oftast är dold – när man relaterar till sig själv och andra. När man mentaliserar reagerar man inte direkt på en situation, utan man stannar upp och undersöker vad det är som faktiskt händer. Man försöker göra egna och andras handlingar begripliga. Närliggande begrepp är reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness med flera. Man kan säga att mentalisering inkluderar allt detta.

– Begreppet kan misstolkas som att det bara handlar om en mental, intellektuell process, men den inbegriper känslorna i allra högsta grad. Dessutom kan mentalisering vara implicit, då man inte använder ord och analyser som i explicit mentalisering, man förstår intuitivt och handlar därefter.

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

– Poängen är att vid många psykiska sjukdomstillstånd är förmågan att mentalisera låg, och genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt, säger Göran Rydén.

Mest utforskad och omtalad är kopplingen mellan mentaliseringsbrister och så kallad borderline personlighetsstörning, en ­diagnos som innebär en instabilitet vad gäller känslor, relationer och självbild. Men förbindelsen till många andra psykiatriska tillstånd håller på att studeras.

Så gott som alla har nytta av träning i mentalisering därför att den fångar något väsentligt hos människan, ­menar Göran Rydén.

– Vi är psykiska, själsliga varelser som ständigt är upptagna med att relatera till oss själva och andra. Det är det vi är.

I modern psykologi ser man inte människan som ett avskilt väsen, förklarar Rydén. ­Jaget är något som utvecklas i samspel med omgivningen. Vi är våra relationer. ­Genom att träna mentalisering riktar man alltså in sig på den process som gör oss till – friska och välfungerande – människor.

– Övning i att mentalisera är grunden för all psykoterapeutisk behandling. Att medvetandegöra den pågående psykiska processen som riktar sig både inåt och utåt är det som åstadkommer en positiv psykisk förändring i terapi.

Mentaliseringsteorin gränsar till flera olika kunskapsområden, men mest intimt förknippad är den med anknytningsteorin, som handlar om de emotionella band vi har till våra medmänniskor. Forskning har visat att vi har mätbara mönster av mer eller mindre trygg eller otrygg anknytning. Mönstren har stor betydelse för vår förmåga att hantera relationer och för vår psykiska hälsa.

Anknytningsmönstren är något som formas och utvecklas tidigt i livet – i samspelet med mamma och pappa. Detsamma gäller för vår mentaliseringsförmåga.

Han förklarar att spädbarn har medfödda primära affekter som rädsla, obehag, glädje, avsky och skam. Affekterna driver barnet till att röra på sig, skrika, le och så vidare. Men ­bebisen kan inte känna av, värdera, tolka och kontrollera affekterna. Kontakten med de egna känslorna, förståelsen av dem och förmågan att hantera dem växer fram i det dagliga sociala utbytet med närstående.

– Barnet är kanske ledset och då kommer mamma och speglar barnets känsla genom att själv dra ner mungiporna och säga, ’är du ledsen min lilla älskling’, och när mamman kramar om barnet blir det en skola i hur man kan dämpa och lindra sin inre smärta.

Göran Rydén liknar detta samspel med så kallad biofeedbackträning. I sådan träning kan vi ­exempelvis lära oss att kontrollera vårt blodtryck om vi får kontinuerlig information från en blodtrycksmätare. På ett liknande sätt får spädbarnet kontinuerlig ­information om sina egna känslor, hur de känns, vad de heter och hur de kan hämmas om så ­behövs, genom att föräldrarna speglar barnets känslor.

Fast spegling är egentligen ett dåligt ordval eftersom det låter som om föräldern skulle återge en exakt kopia av barnets känsla, påpekar Rydén.

– Vad vi egentligen gör är att vi markerar, eller antyder känslan på olika sätt. På så sätt bygger barnet upp en inre flexibel bild av vad det är att vara ledsen eller arg.

Det blir fel om återgivningen är exakt – om mamman blir arg när barnet är argt. Då tar mamman över känslan från barnet, det är inte längre barnets, och resultatet blir att barnet varken förstår eller lär sig kontrollera känslan.

Det blir också galet om spegeln är förvrängd, om pappan misstolkar barnets känsla och tror att ­bebisen är hungrig och behöver mat när det är blöjan som skaver eller barnet bara längtar efter värme och närhet. Om detta upprepas om och om igen blir barnets sätt att läsa av sig själv och sina känslor förvrängt. Känslorna blir också ohanterliga, främmande, skrämmande och kan vändas mot barnets självkänsla om barnet förbjuds att visa ”negativa” känslor och bara uppmuntras att vara glatt och ”snällt”.

Ingen är perfekt på att mentalisera. En poäng med att träna mentalisering är snarare att inse det. Man måste kunna leva med en viss ovisshet, att vara tvärsäker är ett varningstecken. Men samtidigt vill Göran Rydén betona att man inte ska misströsta om man har brister i sin förmåga att mentalisera.

– Mentaliseringstänkandet ger hopp om förändring, eftersom mentalisering går att träna och lära sig.