Så fort de flyttar ihop slutar kärlekslivet att fungera. Peter avvisar sin flickvän, rädd för att ”smitta” henne med sitt gamla liv med bland annat haschrökning.

Dessutom blir han mer och mer enstörig och svårnådd. Flickvännen vet inte om hon orkar bo med honom om han ska älta sin rädsla hela tiden. Till slut slår vännerna larm till Peters familj.

Peter är 21 år när hans pappa tar honom till psykakuten. Två år tidigare hade han fått en ångestattack i samband med en partydrog och slutat tvärt – även med alkohol. Han hade då rökt hasch i två års tid, under tvåan och trean på gymnasiet.
Föräldrarna skildes när Peter var 12 år och skaffade nya familjer bägge två. Peter bodde kvar med sin mamma resten av uppväxten. Han kommer fortfarande ofta i konflikt med sin pappa.

Hur skulle en terapeut bemöta det fiktiva fallet ”Peter”?
Frågan gick till en panel med representanter för fyra olika metoder på Psykoterapimässan i Stockholm i maj. Litet hårdraget kan man sammanfatta svaren så här: Psykoanalytikern tog fasta på Peters sexualitet, psykiatern funderade över om det var en förstagångspsykos, systemteoretikern ville dra in hans nätverk och den kognitiva beteendeterapeuten tolkade symtomen som tvång.

Efter en dryg timma landade panelen i att ”alla sätt är bra utom de dåliga … ” Och så här lät diskussionen på vägen:

– Peters mamma och pappa skildes i en period i livet då barn har ett stort behov av föräldrarnas närvaro, konstaterar Gullvi Sandin, leg psykolog med inriktning på psykoanalytisk parpsykoterapi i Stockholm.

– I stället var de upptagna av sig själva och sina nya partners. Man kan undra vad det innebar för -Peter att i sin tidiga pubertet bli så exponerad för föräldrarnas sexualitet – i form av att den ofrånkomligen måste ha legat i luften den där tiden.

Sara Janowski, psykiater och psykoanalytiker, påpekar vikten av att ta tag i Peter tidigt om det handlar en förstagångspsykos.

– Han kanske är jagsvag och inte har en hållbar grund att stå på. Jag skulle vilja ha honom i psykoanalys, alltså träffa honom fyra gånger per vecka, och se vad som döljer sig i hans inre. Är rädslan att han skulle smitta sin flickvän bara toppen av ett isberg?

Mats Sparrman, systemisk familjeterapeut i Skellefteå, menar att när Peter genomgår en kris blir det också en kris för de närmaste.

– Vilka känner han sig just nu mest trygg med, sin flickvän, mamman eller kompisarna? Hur ska man få med dem till mottagningen?

Anton Henning, kognitiv beteendeterapeut vid Serafens allmänpsykiatriska mottagning i Stockholm, spekulerar också i ångest, personlighetsstörning och kanske något neuropsykiatriskt. Eller är det en riktigt, kraftig vuxenblivande-identitetskris?

Till slut tänker han att Peters problematik med flickvännen liknar tvång, med tanke på hans rädsla för att ”smitta” i kombination med att inga försäkringar hjälper.

Gullvi Sandin hakar på och talar om ”det inre paret” i Peter, den prototyp till kärleksrelation som har sina rötter i föräldrarnas relation och som kommer att styra oss när vi söker och väljer partner.

– Är Peters inre par en avbruten relation, där parterna inte har mötts utan övergivit respektive blivit övergiven? I så fall iscensätter han kanske detta när han avvisar sin flickvän.

Här skulle Sara Janowski vilja gå ordentligt under ytan på symtomet:

– Det verkar som om Peter saknar förmågan att tänka abstrakt. ”Jag smittar”, tänker han, i stället för ”det känns som om jag smittar”. I relationen som uppstår mellan psykoanalytiker och klient har Peter en möjlighet att spela upp sitt känsloliv istället för att utveckla en psykos utanför rummet.

För hur har han det egentligen med sin aggressivitet, fortsätter hon. Är han arg på sin familj, men lägger det på sig själv? Är han rädd att skada andra genom att bli arg?

Det finns ju många som får andra att uttrycka den ilska man själv känner, kommenterar Mats Sparrman och tänker på hur Peter ältar sin rädsla för att smitta flickvännen.

– Sådant kan ju göra vem som helst vansinnig! Han behöver bygga upp sig själv och fungera bättre.
Mats Sparrman vill peka på att Peter själv formulerar det som att han är rädd. Rädslan kan handla om psykosen som sjukdom, som något främmande. Om Peter får hjälp med att se det just som rädsla vågar han kanske gå närmare sitt problem.

Anton Henning tror ändå att Peters tankar om smitta har med tvång att göra och skulle tidigt ställa honom frågan: Vad vill du med din flickvän och dina föräldrarelationer? Med din utbildning och ditt boende?

– Jag talar om vad som händer när man har sådant beteende och vad vi kan göra i behandlingen. Jag ger honom en struktur och träffar en överenskommelse om vad han vill i livet. Överenskommelsen kan sedan användas som morot för honom på vägen.

Peter styrs av sin rädsla, informerar Anton Henning. Då behöver han hjälp med att kartlägga hur han tänker kring sina rädslor, vad undviker han, vilka extra beteenden och tankeritualer har han lagt sig till med?

– Ofta handlar det om katastroftankar. I terapin försöker vi lära våra klienter att skilja på när de styrs av tvånget och när de styrs av geniun vilja och kraft.

Men Mats Sparrman återkommer till psykosspåret:

– Finns det ett gränsland här mellan hans och min verklighetsuppfattning? undrar han och vidhåller att han skulle försöka göra ett slags avtal med någon ur Peters nätverk att komma med till mottagningen.

– Sedan gäller det att skapa en situation hos terapeuten som gör att Peter känner sig lik oss andra, så han vågar möta det som jagar honom.

Gullvi Sandin vill snarare få honom att känna sig unik, och hänvisar till hans tidigare relationer: Det är där Peter måste börja för att skapa sig en bild av vad som hänt.

– Jag skulle inte ta för givet att tvånget hänger ihop med livshändelserna, menar Anton Henning. Man kan betrakta tvång som en sjukdom som kan drabba vem som helst.

– Nog kan man ana att det är något som ligger djupt i honom och som han själv inte är medveten om, tillfogar Sara Janowski. Han behöver bli medveten om vad som styr honom så hårt.

Någon i publiken påpekar att panelen visar att man kan jobba med vilken utgångspunkt som helst: Peters problem handlar förmodligen om allt som de olika terapeuterna varit inne på. Men vad är bäst, psykoanalys, psykodynamisk terapi, kognitiv beteendeterapi eller systemteoretisk metod?

– Den frågan låter som om det skulle vara krig mellan metoderna, svarar Sara Janowski. Vi står inte så långt ifrån varandra.

Från publiken kommer också en kommenterar om vad som anses verksamt i terapin i dag: Tekniken blir allt mer underordnad den relation som uppstår mellan terapeut och klient, menar forskningen. Hur ska man då förhålla sig till diagnoser?

– Diagnosen fyller en funktion genom att man får en hypotes att utgå från, annars är den inte så viktig för mig, säger Sara Janowski.

– Ju bättre terapeuterna trivs med sin teori, desto bättre jobb gör de, menar Mats Sparrman. Alltså: Så länge vi tror på det vi gör är förmodligen alliansen viktigast.

– Visst bör man trivas med sin metod, säger Sara Janowski. Då blir det också en poäng i att det finns olika terapeuter som kan närma sig problem från olika håll.