När Alan kom till Sverige undvek han att åka buss. I‑Turkiet betydde ett stopp att polisen ville komma ombord och göra kontroll. Efter ett års samtalsterapi hos en psykiater hade de värsta symptomen försvunnit.
Foto: BJÖRN LARSSON ASK
Att Alan kan sitta på ett kafé i Sverige och berätta om tortyren han var med om som tonåring i Turkiet beror i hög grad på ett alldeles särskilt möte.
När han kom hit i början av 2000-talet visste han inte riktigt varför han slussades vidare till psykmottagningen. Han hade bara velat göra en hälsokontroll eftersom han levt under så svåra förhållanden under fängelsetiden.
Alan är uppvuxen i norra Kurdistan. Redan som 15-åring talade han för kurdernas sak, kämpade öppet för yttrandefrihet och läste förbjudna böcker om sitt folk. Flera av kamraterna greps och blev slagna av polisen. Till slut också Alan. När han under gymnasietiden satt två år i fängelse var han utsatt för ren tortyr. Men de värsta elchockerna stod militärpolisen för när han var 19 år. Tretton dagar i sträck, sex timmar varje kväll.
Det enda ärr han kan visa upp är en svag, vitaktig fläck på ovansidan av handen.
– Cigarettfimpning, säger Alan och det ser nästan ut som om han ler.
Ändå svarade han ”tack, jag mår bra och vet inte varför jag är här” när han första gången pratade med en psykiater på öppenmottagningen i en svensk förort. Och när sedan doktorn replikerade ”jaha, då har du väl inga problem, då?” var det nära att Alan försvann ur sikte för vården. Men Sofie Bäärnhielm, en annan psykiater på mottagningen, hade intresserat sig för så kallad transkulturell psykiatri och såg något helt annat hos flyktingen.
– Jag uppfattade en ung man som mådde väldigt dåligt, inte var pigg på att ha kontakt med psyket och inte alls förstod vad vi kunde göra.
När Sofie Bäärnhielm träffade Alan ägnade hon mycket tid åt att förklara hur en psykmottagning i Sverige fungerar och hur hon själv arbetar med samtalsterapin. Det handlar om att skapa kontakt, säger hon, och bygga upp ett förtroende. För medan hon visste vad det betydde att Alan hade mardrömmar, var orkeslös och kände sig annorlunda hade han själv ingen aning om att hans reaktioner var typiska för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
– Det dröjde ett par gånger innan han berättade vad han varit utsatt för i fängelset, minns Sofie Bäärnhielm.
17 år gammal och utan någon fastställd dom hamnade Alan i fängelse med andra kurdiska aktivister. De smugglade in böcker, pennor och papper och upprätthöll i smyg sin egen, mycket disciplinerade undervisning. Slagordet var: ”Vi ska förvandla ert tortyrhål till ett universitet.”
Det handlade om att mentalt stå emot elchockerna, vattensprutet på högtryck mot naken hud och upphängningen i armarna. Alan visste att enda sättet att inte röja någons namn eller göra några ”erkännanden” var att obevekligt tro på sin sak och vara medveten om konsekvenserna.
– Det finns inget värre än att erkänna, förklarar han. De som gör det mår ännu sämre. De känner en sådan oerhörd skam. Innan jag hamnade där själv kallade jag dem svaga.
– Nu vet jag hur det är. Vissa klarar inte hur mycket tortyr som helst.
Mycket handlade om en strategi mot vakterna och våldet–som att kasta sig över kamraterna som skydd mot slagen eller knyta ihop sig arm i arm och skandera ”död åt tortyren”. Den viktigaste regeln var att aldrig ge vakterna anledning att skjuta utan kämpa fredligt mot villkoren på fängelset.
När han just hade fyllt 19 år släpptes han oväntat, återvände till familjen och hade precis börjat slappna av när militärpolisen plötsligt ville ”tala med honom”. Alan lurades att tro att de skulle ge honom information.
– Därför gick jag för första gången i mitt liv självmant till polisen, till den lilla basen i min hemstad. Jag transporterades dagen därpå till centralstabens väntrum.
När han hämtades den kvällen var han helt oförberedd. Elektriciteten de körde genom fingrarna, i tungan, genom könsorganen hade så hög spänning att han svimmade. Dessutom började Alan plåga sig med tanken att han gått dit självmant.
– Förra gången hade jag lyckats komma undan psykiskt. Men nu… Det knäckte mig. Jag var rädd att hamna i fängelse igen, för vad skulle kamraterna säga? Jag hade ett visst rykte om mig, och nu hade jag gått och överlämnat mig själv. Jag kunde inte förlåta mig min inre svaghet.
Mellan två och fyra militärpoliser tog honom till tortyrkammaren, sex timmar varje kväll, tretton dagar i sträck. Där fanns förhörsledaren–eller sadisten, tillägger Alan–som försökte få honom att röja namn, avslöja handlingar och göra erkännanden. När han var klar kunde Alan varken stå eller gå. Han släpades till en håla på ungefär en kvadratmeter där det inte fanns en enda liten kant att sitta på. Sömn var omöjligt.
Det första Alan gjorde när han släpptes var att påbörja flykten ur Turkiet. Det tog honom två år innan han kom till Sverige 2001. Han började vakna av mardrömmar, misstänka människor på stan och undvika att åka buss–i Turkiet betydde ett stopp att polisen ville komma ombord och göra kontroll. Om han gick ut för att ta en öl överväldigades han av tankar på vad som hänt kamraterna och stod bara inte ut.
Men det var inte därför Alan ville göra en hälsokontroll. Han hade hört många historier om hur de usla förhållandena i fängelset kunde påverka kroppen, för att inte tala om vad tortyren kunnat ställa till med.
– Jag var hur frisk som helst men kallades till psykiatrin. Min släkting följde mig och vi drev mest med varandra. Skojade om vilka som kom in i väntrummet och gjorde ögonkast till varandra.
I dag kan Alan förklara sin inre konflikt: Något sådant som att gå till en psykolog fanns över huvud taget inte i hans hemstad, där Alan hade tagit på sig rollen att rädda sitt folk från förtryck. Här i Sverige ville andra ta hand om honom. Vad skulle kamraterna säga då? Och myndigheter – Alan var van vid att sådana motarbetade honom, och plötsligt var det någon som brydde sig…
– Det kändes som en skam att börja prata, och jag tyckte folk på vårdcentralen tittade. Jag fattade inte varför jag skulle ha hjälp. Så jag sa att jag mådde bra.
Det var då Alan närapå avskrevs från vården. Men psykiatern Sofie Bäärnhielm fortsatte att ställa frågor: ”Vad är det som är bra? Finns det något som inte är bra?” Hon fick Alan att svara – och plötsligt satt han där och berättade om vad som hänt. Medan minnena från tortyren kom ikapp honom kände han: Det här behöver jag faktiskt prata om.
– Det tog tid att lita på någon, förklarar han. Sådant handlar om att någon hör vad jag säger–hör mig och tror mig.
Fanns det något du upplevde som en kulturkrock?
–Jag var inte van vid samtalstypen, att sätta min berättelse i centrum och att över huvud taget gå till psykiater. Det hade jag aldrig gjort. De som hade bekymmer hemma gick till en förståndig man i släkten, någon förnuftig moster eller en präst. De kunde ge råd eller tycka synd om en. Hela Sofies sätt att bry sig om mig var ovant.
Var det bra, tycker du?
– Ja, för jag behövde få berätta. Om vad jag själv varit med om och alla kompisar. Ett tag var det mycket jobbigt.
Alan träffade Sofie Bäärnhielm en eller ett par gånger i månaden under ett år. Hon vet att många som flyttar till vårt land har svårt att själva be om hjälp eller att i psykologiska termer säga någotsom ”jag känner mig deprimerad”. Om någon däremot beskriver sig som trött och orkeslös, undviker att träffa människor och inte får något gjort har de givit information som tyder på just depression. Syftet är att kunna ge rätt behandling–i vår del av världen är det ofta fråga om samtalsterapi.
Är det risk för att bli kolonialistisk när vi vill hjälpa människor från andra kulturer på just vårt eget sätt?
– I så fall erkänner jag gärna att jag är det, svarar Sofie Bäärnhielm. Jag jobbar ju i det här systemet. Om jag är intresserad av hur patienten tänker om sina besvär och sin situation och samtidigt ger mig tid till att förklara hur vi jobbar kan jag ofta överbrygga skillnader och hitta gemensamma vägar. Jag blir inte så invaderande, utan mer en som har något begripligt att erbjuda som hjälp.
Sedan några år jobbar Alan på ett dataföretag, mår bra och beskriver ett gott liv. Hans mardrömmar har upphört–där det återkommande temat kunde vara en människas ansikte som förvreds till att bli ett monster. Han blir inte längre skrämd när han blir väckt och har inga problem med att åka buss.
Och han kan gå ut och ta en öl på stan.
Fotnot: Alan heter i verkligheten något annat.
