En ny dag i Kim Svenssons liv

Hon har ringt sina föräldrar och bett dem komma och ta emot henne nu när hon ska födas på nytt. Hon fick ett ”klick” till svar. Hon är van. Hon är inte oälskad, det har både modern och fadern sagt, var för sig, men de tycker att hon ska skärpa sig och skaffa fru och barn som alla andra unga män i hennes ålder.

Deras värld är mycket liten och där ryms bara fyrkanter i fyrkantiga hål. Hon passar inte in i deras pussel, de sliter sina hår.

Hon älskar dem. Borde hon hata dem? Hon ber till Gud för dem. Borde hon be till Gud att de ska skärpa sig och skaffa sig vidgade vyer? Eller borde hon be till Gud att hon ska bli en liten fyrkant som inte vrider sig i sängen om natten i hopp om att skava bort sin kropp?

Hon heter Kim och enligt passet är hon ännu av manligt kön (men pass kan ju vara förfalskade, som hennes, det var snuten själv som gjorde det, hon borde kanske anmäla dem för ”urkönsförfalskning”).

Kim. Ett namn som gjort för hennes så kallade tillstånd. Ett flicknamn. Ett pojknamn. Som om föräldrarna djupt inombords anade. Deras överdrivna intresse av att betona hennes pojkaktighet.
– Du är allt en riktig buspojk du!

Hon försökte göra dem till lags, var en fulländad skådespelare redan innan hon förstod att det var just teater hon spelade. Om man inte kan bli älskad för den man är så försöker man bli älskad för den man inte är.
Kim alltså.

Ålder: 32. Civilstånd: Ogift. Kön: Spelar det någon roll? Eh..., ja, det gör det väl. Varför? Vad menar du? Jag är människa, räcker inte det? Jo, men... Vadå men? – bestäm dig! Ja, men alltså, det är väl bra att veta om du är kvinna eller man, om inte annat så av praktiska skäl.

Vilka praktiska skäl? Ja, till exempel att..., eh... Skulle det påverka hur du såg på mig, behandlade mig, talade till mig? Nej, naturligtvis inte, eller jo, i vissa fall kanske, men absolut inte på något diskriminerande vis...

Kim älskar att simma längd efter längd i simhallen (vars omklädningsrum hon växlat mellan innan hon slutligen bestämde sig för D) nära det lilla renoveringsobjektet som hon delar med en kastrerad katt och alldeles för mycket kläder till för få garderober samt ett köksbord som längtar efter någon som sitter på andra sidan och ser lika oglamourös ut som hon i en noppig morgonrock om morgnarna.

Hon heter redan Svensson och hon vill leva upp till namnet. Hon önskar sig ett litet pyre att trycka mot sitt bröst. Hon har C-kupa nu tack vare hormonbehandlingen, innan dess hade hon A+ eller någonting ditåt.

Hon har alltid haft kvinnliga drag, alltid fått konstiga blickar i omklädningsrum och på badstränder, alltid känt att någonting antingen måste skäras bort eller läggas till.

Nu har hon valt sida. Östrogenet står henne bi. Höfterna har rundats och hon har – till sin stora förtjusning – skådat celluliter. Fast när hon väl blivit kvinna fullt ut så borde hon kanske ta och banta, om inte annat så för att passa in i systrarskapet. Nypa sig i hullet och säga ”äsch, så säger du bara” när systrarna säger att hon minsann bara är skinn och ben.

Dricka light-läsk och äta sallad (för att sedan, i smyg, trösta sig med choklad). Skvallra om åtminstone en icke närvarande syster. Boka in tjejmiddag och älta relationen med Manligheten.

– Han förstår mig inte, ska hon säga och känna sig förvirrad, ty hon har ju själv varit man och då förstod hon ju att..., att ...
Att hon inte kommer från Venus och inte från Mars, snarare från Merkurius (bränd av fördomar och förakt) eller Pluto (ute i kylan).

Om hon tycker synd om sig själv? Javisst. Det händer att hon låser in sig dagar i sträck i ovan nämnda renoveringsobjekt, tröstäter (just det) choklad, missbrukar dokusåpor (gärna av typen Extreme Makeover, då känner hon sig mindre ensam), förbannar den dag hon blev född samt går in på chatsajter för sådana som hon (hon kan inte hjälpa det, men ordet ”hermafrodit” får henne att tänka på en delikatess på en lyxkrog, Brässerad hermafrodit på en bädd av grillad tomat och vårens primörer, 267:-) i hopp om att bli förstådd.

Hon blir alltid förstådd, men det får henne inte att känna sig mindre ensam. Hon är fången i sin kropp, den lämnar henne ingen ro, därav narkossköterskan som nu böjer sig över henne och uppmanar henne att dra långa djupa andetag.

Hon är rädd. Hon längtar efter mamma och pappa och lillebrorsan och Janne på gatan som hon var kompis med tills han fattade (i tonåren, när han kom i målbrottet och hon började få bröst) att hon var tjej-Kim och inte kill-Kim och hon längtar efter mormors mjuka hand över håret och de blå ögonen som viskade lilltösen min långt innan någon annan fattade och hon längtar efter någon som älskar henne oavsett vad hon har mellan benen.

Innan hon glider in i sömnen tänker hon att nu kan hon inte längre utnyttja att hon faktiskt har ett manligt attribut när hon löneförhandlar (hon är tidningsbud, ett utmärkt jobb för den som vill slippa bli utstirrad, fast nu måste hon börja akta sig för våldtäktsmän förstås).

Hon tänker också att hon kanske borde börja tävla i brottning eller sprinterlöpning då hon trots allt har mer muskler och testosteron än de flesta kvinn...
Hon snarkar som en hel karl.

Kirurgen kan inte låta bli att småle innan snittet läggs.
Anna – en kollega till Kim som är hyfsat snäll och ruskigt rapp i käften – skulle antagligen ha vrålskrattat och sedan sagt att hon väl kunde ha väntat ett år eller så och passat på att tjäna pengar på sitt ”lyte”, eller vad man nu ska kalla det.

Typ gått upp till något av de dokusåpa-orienterade tv-kanalerna och erbjudit dem att – mot en saftig summa pengar – följa hennes väg från man till kvinna. Hon skulle bli kändis över en natt. Synas på kvällstidningslöpen var och varannan dag.

Gå på mingelfester och paras ihop med än den ena, än den andra kändisen, oavsett kön. Få en egen andlig vägledare med blont bakåtslickat hår, gnistrande tandrad och vapenlicens. Få en kvinnlig förebild med silikonbröst, utvikserfarenhet och författardrömmar. Få hatbrev, hotbrev, kärleksbrev, ett eget uppslag i Slitz/Café/Moore samt en damsko-kollektion vid namn Kim med storlekar upp till minst 45.

Men, nej! Kim sover och drömmer om balettkjolen hon köpte för egna pengar när hon var åtta och ett halvt. Den var rosa och såg ut att sväva där den hängde i skyltfönstret. Hon gick in och pekade och sa att den var till hennes syster. Visste redan då att lögnen skulle vara hennes trogna följeslagare genom livet. En vapensyster.

...dansade omkring i sitt rum om natten, tyst, tyst, så att mamma och pappa och lillebror inte skulle vakna, inte ana ...

– Jag vill bli brandman eller långtradarchaufför när jag blir stor, sa hon lydigt när tjocka släkten frågade (fast i själva verket har hon alltid tyckt att de mest manliga av yrken är barnmorska och dagisfröken, att ta hand om den födande kvinnan och de små barnen kräver sin karl).

Hon ville bli hel, inte en flykting inuti sig själv, ville bli hel, mamma, mamma...
– Mamma...

Mumlar, vaknar, groggy – hel? Hon gråter i kanske en timme, en manlig undersköterska sitter och håller hennes hand, stryker varsamt med tummen över handloven, gör ingen ansats att bryta upp, vet att hon är nyfödd.

Sömnen kommer och går, liksom ronden, droppet består, hon får te och skorpa och solen går upp, det är en ny dag i Kim Svenssons liv, hon zappar slött mellan TV-kanalerna, vet inte riktigt hur hon ska känna sig, om hon ska gråta lite till eller bara skratta och vara glad.

Det kommer blommor från Anna & arbetskollegorna fast hon vet att det bara är från Anna. Det kommer en doft av frihet från fönstret som står på glänt. Det kommer ett telefonsamtal från en lillebror som knappt orkar säga någonting men som ändå, genom tystnaden, säger de vackraste orden.

Det är över och det är nu det börjar. Hon tar på sig de nyköpta underkläderna och rakar sig på benen och under armarna. Tar sedan på sig linnet, blusen, jeansen och sandalerna med låg klack och öppen tå.

Målar sina naglar, både på fingrar och tår, kammar sitt axellånga hår, noppar ögonbrynen och sminkar sig. Betraktar sig själv i spegeln och kan inte låta bli att undra (roat, oroat) om hon står för Kvinnlighet eller Backlash. Doktorn kommer med förhållningsorder och återbesökstider innan:
– Lycka till då.

Hon går ut genom sjukhuséntren, känner sig på samma gång som en bambi på hal is och en Hollywoodstjärna på röda mattan. Tar en taxi hem till (den okönade) katten och huset som inte kommer att vara ett renoveringsobjekt länge till: nu när tummen mitt i handen inte längre är en brist utan ett gulligt attribut, vågar hon ringa efter hantverkare.

Några dagar senare ringer det på dörren och utanför står en tunn liten tjej och erbjuder sina tjänster. Med blottad stringtrosekant och skit under naglarna.