Emilie sköt hela tiden upp att söka till sin ingenjörsutbildning och missade till slut sista ansökningsdatum. Nu är hon dock inne på sitt tredje år på utbildningen och har tagit hjälp av en terapeut för att bli bättre på att uträtta saker.
Foto: PATRIK LUNDIN
Sista ansökningsdag till universitetet närmar sig. Det är hög tid att gå igenom kurskatalogen och fylla i de där blanketterna. Men istället för att prioritera det som är viktigast, plockar du upp en tidning och börjar bläddra. Ströläsandet av tidningen följs av några timmars nätsurfande och plock på skrivbordet. Dagen går. Uppskjutandet upprepas, och så har sista ansökningsdagen passerat.
Så gick det till när Emelie missade att söka in till sin hett efterlängtade ingenjörsutbildning. Hon lider av uppskjutarbeteende, prokrastinering – kanske mest känt i USA och då under termen procrastination – där bakgrunden kortfattat förklaras som oro inför att ta tag i uppgifter.
– Jag sköt upp att skicka in ansökan för att det är jobbigt och tråkigt. Det är helt irrationellt och folk kan inte förstå varför man gör så, berättar Emelie, som nyligen avslutat en period av kognitiv beteendeterapi för att sluta med sitt uppskjutarbeteende.
Vi träffas på ett kafé i Stockholm där hon tillbakalutad i en fåtölj berättar öppet och sakligt om vad hennes beteende fått för konsekvenser i livet. Resultat av att strunta i universitetsansökan: ännu ett år av tråkiga ströjobb.
Även om hon idag går tredje året på ingenjörsutbildningen, har studierna kantats av de upp- och nedgångar som uppskjutandet innebär.
– Och så tänker man att ”nästa gång ska jag göra bättre”. Jag tänker att det kanske är som med misshandlande män: de gör samma sak om och om igen, lovar sig själva och sin partner att det var sista gången. Men det blir inte så.
Inom psykologin finns en mängd olika förklaringsmodeller för beteendet, men gemensamt för många av dem är låg självkänsla. Att skjuta upp uppgifter på att-göra-listan är förmodligen något de flesta känner igen sig i och som tar sig olika uttryck. För vissa är det ett milt irritationsmoment i tillvaron, att man någon gång tar en öl med kompisarna istället för att dammsuga hemma. För andra går det så långt att hela livet försätts i pausläge, ett slags flykt från sig själv, med konstant dåligt samvete, ångest över alla uppskjutna åtaganden med karriär, familj och ekonomi som insats.
För Emelie har en av favoritflyktvägarna varit att bara somna om på morgonen. ”Man har inget att vakna för egentligen eftersom allt kommer att vara jobbigt. Man kommer ändå inte att få något gjort”. Och i bakgrunden lurar prestationsångesten. Det Emelie beskriver som sin största rädsla är misslyckande.
Hur känns det i ögonblicket när du väljer att skjuta upp?
– Jag vet inte. Det går ganska snabbt. Jag hinner inte riktigt tänka, man låter bara något annat hända istället för att göra ett aktivt val.
Och det kanske är just det som är problemet, fortsätter Emelie. Istället för att göra ett aktivt val glider hon bara med och gör det som ”dyker upp”, när det i själva verket finns annat som borde prioriteras.
För Emelie, som kommer från en familj av högpresterande akademiker, kom kraven på att lyckas med studierna och att ständigt vara igång redan som barn.
– Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och insett under terapiprocessen att jag inte bara förväntat mig att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Det ska också gå bra utan att jag lägger ned något jobb. Så är min lillebror också. Han resonerar om andra så här: ”den där killen får jättebra betyg, men han pluggar jättemycket”. Som om det inte är lika bra att uppnå resultat genom att jobba hårt, som när man har begåvning eller fallenhet, säger Emelie.
Hon kan spåra sitt uppskjutarbeteende ända till barndomen, då hon sköt upp att gå till skolan och hellre ville sova.
Varken skolan eller att vara omgärdad av folk kändes särskilt kul. Det gjorde henne, som egentligen behövde mycket tid för sig själv, väldigt trött. Möjligen är det också bakgrunden till att uppskjutartendensen fått sådant genomslag, tror Emelie. Men istället för att vila efter skolveckan kom helgen och nya krav.
– Mamma och pappa ville att jag skulle iväg och göra något, som att åka skidor. Det var kul. Men jag behövde egentligen sitta på mitt rum och pyssla med modellera och leka med mitt dockskåp.
Hon har mött folk med uppskjutarbeteende i alla möjliga sammanhang och tror inte att beteendet är begränsat till något särskilt samhällsskikt.
– Men det är nog inte så ofta som prokrastinerare blir höga chefer till exempel. För det blir ofta folk som är duktiga, går upp klockan fem, gör sin pilates, uträttar storverk på jobbet och samtidigt har tre barn hemma. Jag tror inte att man tar alla chanser man får om man prokrastinerar, det är ganska ångestfyllt att ta på sig mer ansvar. Så då kan jag tänka mig att man försitter chanser gång på gång.
Varför?
– Återigen handlar det om känslan istället för att vara rationell. Man vill egentligen ha den där befordran, men ens primal-jag säger att ”nej, det här är jobbigt” och så går man och lägger sig under en sten istället.
När Emelie för första gången provade på terapi i gymnasiet fick hon höra att hon led av depression. Men hon hade hört talas om prokrastinering och när ingenjörsstudierna började svaja, sökte hon till slut upp en terapeut som var beredd att jobba med just uppskjutarbeteendet. Terapeuten arbetade fram ett program med inslag från olika amerikanska metoder där störst tonvikt låg på att lära sig att genom 30-minuterspass sätta igång med arbetsuppgifter, om och om igen, det vill säga att exponera sig för det som känns jobbigt och sakta men säkert lära om.
Emelie berättar om metoden och ritar upp en ångestexponeringskurva i det reporterblock som ligger mellan våra kaffekoppar. Inom kognitiv beteendeterapi används kurvan för att beskriva hur man stegvis närmar sig föremålet för sin ångest. Så småningom, efter regelbunden exponering börjar ångesten och därmed också kurvan att plana ut. Emelie ritar en vågig kurva för att visa hur hennes process gått upp och ned.
– Det var först i slutet som det blev stabilt. Innan dess var det återfall, så man måste jobba.
På vilket sätt jobbar du med din självkänsla?
– Jag försöker att inte låta mig definieras av mina prestationer, då blir man ju olycklig. Det finns ju alltid någon som är bättre, men jag har ju försökt jobba med det också. Att koppla loss tentaresultaten från mitt egenvärde.
Hur gör du det?
–Det handlar mycket om att stoppa sina skenande tankar. Att misslyckas sätter igång en spiral av självkritiska tankar. Som ”åh vad dåligt att du misslyckades, det är för att du inte pluggat tillräckligt, varför har du inte gjort det, vad lat du är”. Jag försöker bryta kedjan och tänka på något annat. Men det bästa är att sätta sig ned och plugga. Då ersätter man gnället med något konstruktivt som kommer att ändra utfallet.
Hur förhåller du dig till ditt uppskjutarbeteende idag? Är du som en nykter alkoholist?
– Ja, jag kommer nog alltid att ha det här personlighetsdraget. Det är så starkt inlärt. Jag har flytt undan allt jobbigt i så många år.
