Jag är en medelålders kvinna, utåtriktad och lättsam i min livsstil. Fyra depressioner har dock lärt mig något om den sjukdom jag vill kalla ”oförmåga till liv”. Det friska livets kraft att göra, att vara och att kunna bara försvinner. Glädjen över att stå i utbyte med människor och omvärld finns inte mer.

En lindrig depression är som en sorg, som trötthet och modlöshet. Man kan dock fortfarande arbeta och känna glimtar av glädje. En svårare depression är en kroppslig sjukdom, mycket mer fysisk än de flesta känner till.
Stegen blir tunga som bly, muskler och leder värker. Vila och sömn finns inte längre, nätterna är en plågsam halvdvala. En så enkel handling som att koka kaffe förvandlas till ett misslyckande. Man slår huvudet i skåpdörren, spiller och tappar. Fingret slår fel när man ska knappa in ett telefonnummer. Minnet rinner trögt som den tjockaste sirap. Man kan bara tänka korta tankar. Jag har tidvis känt mig intellektuellt jämställd med min katt. Enkel reaktion snarare än mänsklig reflexion.

Ledsenheten ersätts så småningom av en grå oförmåga att känna någonting alls. Små handlingar, till exempel att borsta tänderna eller bära ut soppåsen blir oöverstigligt krävande. För mig har det ibland tagit flera dagar innan jag klarat av saken. Detta pågår månad efter månad.
Handlingsförlamning och ständiga tillkortakommanden leder i värsta fall fram till apati. Att inte vilja någonting alls utom att slippa ifrån lidandet.
En djupare depression kan jämställas med svår kronisk smärta under lång tid. Ingen vettig människa tror att svår smärta botas med positivt tänkande och trevliga aktiviteter. Utom när det gäller depressioner, här finns många missuppfattningar. Medmänniskornas vänliga försök att muntra upp innebär ett tungt krav. Jag kunde aldrig ge ett äkta gensvar, bara krampaktigt försöka spela rollen av mig själv, så som jag borde vara. Den deprimerade bär sin falska mask som en extra börda.

Den enda behandling som hjälpt mig är ECT, alltså elchocker. Effekten är magisk. Redan efter första elchocken fick jag liv i kroppen, spänst
i stegen och kunde ta ut en kaffekopp ur sjukhusets köksskåp utan att stöta i och spilla. Plötsligt kände jag igen mig själv, sådan jag verkligen är. Kroppens funktionella glädje fortplantade sig till tänkande och känslor. Nu kunde jag tro på en morgondag där vilja och handling blir till ett, när jag kunde lita på att jag skulle kunna. Medmänniskorna blev vackra.
Hemkommen från sjukhuset ställde jag till med fest, den första på länge. Mina vänner såg undrande och generat på mig när jag berättade om elchockernas välsignelse.

På vilket sätt skulle krampanfall hjälpa mot existentiellt lidande? Mitt svar är att ECT-behandling naturligtvis inte hjälper mot livets knöligheter. Men elchockerna ger tillbaka livskraften.
När du har tillgång till din energi och din vilja kan du förflytta berg! Idag förflyttar jag små berg varje dag – med glädje. Var tredje vecka får jag en elchock som underhållsbehandling. Min trygghet är stor, det finns något som räddar mig om jag sjunker igen. Vad kan en människa mer begära?
Kraft ger mod