Paret Dukakis, Michael och Kitty, har redan tillbringat ett par timmar på Huddinge sjukhus när SvD får tillfälle att prata med dem över en kopp kaffe och en ostmacka i personalrummet. De två amerikanerna var i Skandinavien för att delta i en nordisk ECT-konferens i Norge. Därefter bjöd läkaren Håkan Odeberg, som startade den nya ECT-avdelningen för sju år sedan, in dem till Stockholm.

Runt fikabordet sitter också ­patienten Helga och några av sjuksköterskorna som sköter elbehandlingen. ECT-avdelningen på Huddinge sjukhus är ljus och förhållandevis trivsam. Många av patienterna kommer hit ofta för underhållsbehandling. Helga, som var avdelningens allra första patient för sju år sedan, är en av dem. Hon är här ungefär var ­tionde dag, ibland oftare, men aldrig mer sällan än var tolfte dag. Så ser hennes elbehandlingsschema ut. Det är olika från person till person. ECT är effektivt och snabbverkande för många patienter, men effekten varar ofta inte så länge. För de flesta räcker 8–12 behandlingar för att häva en dep­ression. Underhållsbehandling kan behövas under kortare eller längre tid. Sedan kan mediciner skydda tillräckligt mot återfall.

– Det är första gången vi får se hur en behandling går till, viskar Michael Dukakis. Otroligt spännande.

Håkan Odeberg har låtit Kitty och Michael Dukakis följa ECT-behandlingen av några patienter under morgontimmarna. Kitty Dukakis växlar några ord med en kvinnlig patient innan hon sätter sig vid fikabordet. De två har pratat med varandra före kvinnans behandling, nu vill Kitty kolla hur hon mår. Hon vet själv hur det känns att vakna upp igen ­efter behandlingen.

– Jag hade tur när jag fick min första elbehandling. Jag märkte skillnad direkt. Elbehandlingen stoppade en negativ spiral. Jag log för första gången på länge mot min man när han hämtade mig, berättar hon.

Själv åker hon till sin klinik i ­Boston vid 7 på morgonen när hon har sin behandlingsperiod. Redan kl 8.30 är hon redo att åka tillbaka hem igen. Michael hämtar henne innan han far vidare till univer­sitetet där han fortfarande undervisar. De senaste sju åren har hon fått 5–6 behandlingar när hon märkt de första tecknen på att en depression är på väg. Ofta har det varit deras mellandotter som hört på sin mammas röst att det är dags att stoppa nästa dep­ression.

I boken ”Shock – The healing power of electroconvulsive therapy” (Avery/Penguin), som kom ut i USA år 2006, beskriver Kitty Dukakis hur skeptisk hon var till elbehandling innan hon provade. Liksom de flesta andra hade hon bilden av Jack Nicholson i filmen Gökboet på näthinnan.

Elbehandling, eller elchocker som det heter i folkmun, har hamnat i vanrykte, även om många psykiatriker framhåller att metoden är både effektiv och säker mot svåra depressioner av melankolisk eller psykotisk art.

Sedan Kitty Dukakis blev så mycket bättre tack vare el­behandling har hon och maken Michael engagerat sig i ECT-­frågan i USA. Där är behandlingen mer ovanlig än här. Endast de bättre bemedlade kan få den och på förhållandevis få platser i ­landet.

I Sverige har elbehandling ökat en hel del sedan 1990-talet. I flera andra europeiska länder finns fortfarande en större skepsis. Alla är inte heller nöjda med den ECT-behandling de fått. Journalisten Carin Aissa som är aktiv i före­ningen Balans är en av dem. Hon fick elbehandling mot sin vilja på 1990-talet. Den hjälpte henne inte, menar hon, och minnesluckan direkt efter var plågsam.

– Alla blir inte hjälpta av elbehandling. Bland dem som inte fått någon hjälp mot depressionen blir förstås upplevelsen av minnesproblemen mer besvärande. Det gäller att vara noggrann med diagnosen och det finns ­ingen anledning att prova elbehandling alltför brett, säger läkaren Håkan Odeberg.

En ständigt pågående diskussion på ECT-avdelningen på Huddinge sjukhus är var gränsen går för att det ska vara värt att prova. En viss minnesförlust måste man räkna med. Det handlar framför allt om det som hände alldeles före behandlingen. Förmågan att minnas nya saker påverkas inte. För flertalet är minnesförlusterna tillfälliga, men de individuella skillnaderna är så stora att det inte går att lämna några garantier.

Kitty Dukakis säger att hon har valt att se ”filosofiskt” på minnesförlusterna. För henne har minnesproblemen avtagit med åren och hon tycker att de är värda priset för att slippa depressionerna.

Hon framhåller också att dep­ressioner i sig ställer till med minnesproblem.

Som politiker har Michael Dukakis länge varit en offentlig person. Han var guvernör i Massachusetts i många år. När han blev presidentkandidat riktades än mer ljus på familjen. Då valde Kitty Dukakis att gå ut offentligt och berätta om att hon missbrukade både alkohol och tabletter. Det hela hade börjat under universitetsåren på 1950-talet. Liksom så många andra kvinnliga studenter tyckte Kitty Dukakis att hon hade blivit lite tjock medan hon pluggade på college. Därför började hon äta bantningspiller. Hon fortsatte att ta dem i 26 år, trots att de innehöll amfetamin. Hon gillade effekten av dem.

– Kanske höll de depressioner borta, jag vet inte. Jag kan inte minnas att jag kände mig deprimerad innan jag började ta dem, säger Kitty.

När hon slutade fick hon djupa depressioner som oftast varade i tre–fyra månader. Däremellan mådde hon hyfsat bra, men under depressionerna var alkohol det enda sättet för henne att stå ut med sig själv.

I boken skriver hon om att det finns depression i hennes släkt och att hennes många läkare har gett henne olika depressions­diagnoser genom åren. Att drickandet hör ihop med depressionerna är hon övertygad om.

Åren när hennes make Michael Dukakis var demokraternas presidentkandidat och guvernör i Massachussets krävde många framträdanden.

– Officiellt hade jag nog influensa väldigt ofta under de där åren, säger Kitty Dukakis

Michael säger att det var många svåra år när han kom hem och hittade sin hustru halvt medvetslös med en flaska vodka vid sidan av sängen. Värst var att varje depression blev värre än den förra, menar han. På 90-talet provade hon det ena antidepressiva preparatet efter det andra.

– Vi var ändå optimister, säger Michael Dukakis. Är man politiker så tror man på framtiden. Jag hoppades varje gång Kitty provade ny medicin att det här skulle vara hjälpen. Den kom först med ECT – efter 17 år.

Nu är paret Dukakis tillbaka i USA igen. Kitty ska börja gå på ­regelbunden elbehandling, precis som Helga i Huddinge, istället för att vänta tills depressionen kommer tillbaka igen. Samtidigt kämpar de för att andra med djupa ­depressioner inte ska behöva vänta lika länge med att få ett erbjudande om elbehandling – om de vill.