Sture Johansson låter en egyptisk ande tala genom sig. Människor åker långväga ifrån för att få möta "Ambres".
Foto: SVT
Det är ungefär som att se en svartvit kopia av filmen om Doktor Jekyll och Mr Hyde. Ni vet den där scenen när trevlige Doktor Jekyll dricker en kemisk blandning och efter stor dramatik förvandlas till förfärlige mr Hyde. Fast i det här fallet är processen lugnare, och mr Hyde är en riktigt god en.
Så här går det till: Den gamle värmländske snickaren Sture Johansson sätter sig med rak rygg på en stol. Han sluter ögonen, andas djupt och försätter sig i ett meditativt tillstånd. Efter ett tag börjar det skaka i hans armar och händer, mungiporna rör sig, små läten utstöts, hela kroppen rycker till och blir sedan stilla. Ögonen öppnas och så börjar Sture tala.
Men nu är det med en mycket annorlunda stämma. Rösten är djupare, mer välklingade, artikulerad och sofistikerad. Kroppshållningen är samtidigt både fastare och mer avslappnad. Blicken är mycket lugn och fokuserad. Och personen i stolen påstår sig vara en helt annan – en urgammal ande från Egypten som vi gärna får kalla Ambres – Sture Johansson är liksom bortkopplad. Hans kropp används som ett instrument.
”Jag välsignar detta tempel och alla som befinner sig härinne. Nåväl, jag är här …” Sedan levererar han sin undervisning om livet och döden, existensens mening och kärlekens konst.
Vad är detta? Ja, det undrade jag också, efter att ha sett en förhandsvisning av en ny dokumentär om fenomenet Ambres. Filmaren och regissören Anders Grönros har gjort ett timslångt personligt porträtt av Sture Johansson, som så att säga levt tillsammans med Ambres, ända sedan 1976.
För att få en egen uppfattning for jag de 45 milen till Nyskoga, en by djupt inne i Finnskogarna i norra Värmland. En bit från den vita kyrkan (ej längre i bruk för gudstjänster) ligger Sturegården, där Sture Johansson bor tillsammans med hustrun Karin.
Hundskall från granngårdarna bryter tystnaden. Förutom familjen Johanssons bostad finns här en stor kursgård, ett hus för kursledare och en Kinainspirerad paviljong. Det är mycket stilla.
Sture Johansson, en 68-åring med vitt välansat skägg och långt (också vitt) hår uppknutet i en hästsvans, möter mig på farstutrappan. I dokumentären bär han ofta en cowboyhatt och ser ut som en nybyggare i den värmländska vildmarken. Nu (utan vidbrättad hatt) verkar han mer timid.
Sture bjuder på kaffe och stora bullar och vi småpratar om hur det är att bo så här, med varg och björn strykandes kring huset. Han berättar att han är van, född som han är på ett kronotorp i norra Ångermanland. När han kom till Nyskoga på 1980-talet kändes det som att komma hem. Och han har blivit accepterad av grannskapet – han är ju en karl som kan ta sig en sup hembränt, dra roliga historier och vara med på älgjakten.
Det som gör honom speciell är att han året om tar emot gäster från hela världen, som vill delta i hans kurser. Fast, å andra sidan, det är inte ju inte ”hans” kurser. Gästerna har ju kommit för att lyssna till Ambres, inte Sture Johansson. De två använder samma kropp, men är ändå strikt skilda personligheter.
Hela den här märkliga historien började på 1970-talet. Sture Johansson bodde med sin dåvarande fru i Stockholmstrakten och arbetade som timmerman (det är de som formsätter hus förklarar Sture). Han fru var intresserad av meditation, det var alla på den tiden, säger Sture, och det hände att han följde med henne.
–Fast meditation var inget för mig, varför skulle man sitta där och stirra in i en vägg? Inte ens i dag förstår jag vad meditation är. För mig är det att hamra och snickra, sitta på ett älgpass eller sitta med ett metspö.
Dessutom var han ofta trött under meditationsförsöken. Gruppen han var med i samlades på kvällarna, och han jobbade ju hela dagarna. Därför hände det att han somnade.
En gång vid ett sådant tillfälle vaknade han upp och upptäckte att alla satt och stirrade på honom. Han trodde att han hade snarkat och bad därför om ursäkt. Men de andra viftade bort honom.
”Du har inte sovit! Någon talade genom dig! Din kropp reste sig och den som talade presenterade sig som Simeno och berättade att du ska användas som ett instrument.”
–Jag blev rädd. Trodde att jag blivit sjuk, drabbad av någon form av sidopersonlighet. Just vid den tiden läste jag faktiskt en bok om sidopersonligheter. Den hette Sibyl.
Ryktet om vad som hänt spred sig snabbt. Många kom och ville lyssna till det nya mediet. Sture var inte alls lockad av det hela, berättar han. Alla så kallade andliga människor som trängde sig på utan att ta hänsyn till Stures integritet irriterade honom.
Han lärde sig ändå hur han skulle få Simeno att framträda. I början tog det lång tid, nu kan det gå snabbare. Sture Johansson beskriver hur han försöker slappna av. Då dyker bilden av ett slags gunga upp. Han sätter sig i gungan och gungar tills han når en höjdpunkt där han faller över. Då svartnar det.
–Jag är helt borta när de här andarna talar. För mig känns det som jag somnat till några sekunder. Ingen tid har gått från det att jag försvinner tills det att jag vaknar till igen. Men utomstående berättar att jag varit i trance i timmar.
Efter något år slutade Simeno att komma. Han ersattes av Ambres. Simeno var högljudd och ganska gåpåig, berättar Sture. Ambres talar tystare och är mjukare. Med åren har det blivit många, många samtal med Ambres. Tusentals har kommit för att lyssna.
– Jag är snart den ende som inte träffat Ambres. När jag vaknar upp har jag ingen aning om vad han sagt, och han talar aldrig direkt till mig.
Så här långt in i samtalet vågar jag mig på att fråga om jag möjligen skulle kunna få träffa Ambres. Jag tycker mig se en svärta blixtra till i Stures ögon. Svaret blir i vilket fall nej. Ambres har sagt att han endast talar vid vissa bestämda tillfällen och att han inte vill låta sig användas hur som helst, förklarar Sture Johansson. Sedan lägger han till att han också personligen är mån om sin integritet. Han vill inte heller låta sig användas.
Sture Johansson är trött på alla som bara är intresserad av fenomenet Ambres, även om han kan förstå den nyfikenheten. Han skulle önska att man intresserade sig för vad Ambres faktiskt säger. Det är ju det som är väsentligt.
–Det här med medialitet tycker jag är trissat upp i skyarna. Där jag växte upp umgicks man mer intimt med naturen, och paranormal varseblivning sågs som något naturligt. Jag tror alla är mediala, bara man öppnar sig för den möjligheten.
Efter ett besök i USA 1983, då han träffade många så kallade medier, hamnade han i en livskris.
–Jag såg avigsidan med den mediala industrin. Olika medier och representanter för esoteriska läror kämpade för sin position.
Sture Johansson funderade över med vad han höll på med. Var Ambres kanske bara en sidopersonlighet? Lurade Sture människor genom sin verksamhet?
I nästan ett år släppte han inte fram Ambres, utan tog ett jobb som snickare på heltid. Men när folk kom till honom och bad honom att fortsätta, för att Ambres berört dem, för att han lärt dem viktiga saker, ja rent av förändrat deras liv, då började Sture (eller ska man säga Ambres) ge kurser igen.
Själv säger Sture Johansson att han inte har en aning om vad eller vem Ambres egentligen är. Det kan vara en sidopersonlighet. Men med tiden har han börjat bli mer och mer övertygad om att Ambres faktiskt är den egyptiske ande han utger sig för att vara. Ja, egentligen är han nog helt säker på att Ambres är en fristående personlighet.
Hur vet du det?
–Jag bara vet. Om han var en sidopersonlighet skulle han ta över, utan min kontroll. Men det har aldrig hänt. Då skulle jag lägga av direkt.
