”Egna fördomar det största hindret”

Jag har egen erfarenhet av både psykoterapi och farmakologisk behandling, och det har många med mig, vilket jag senare har förstått. Det är avgörande att metoder granskas så att de står på en vetenskaplig grund. Har Freud granskats? Inte vad jag vet. Jag ser hans bidrag snarare som skönlitteratur än vetenskap. I mitt fall, med ett års psykoterapi, fördröjdes återkomsten till ett värdigt liv.

Själv är jag läkare sedan flera år. Jag har sett mig som väl­fungerande, alltid skött mitt mottagningsarbete, operationsprogram, föreläsningar, utbildning och allt annat som ingår i läkaruppgiften. Jag hade få eller inga sjukdagar under årtionden tills jag för ett antal år sedan drabbades av brakångest, generaliserad ångest. Jag kunde inte sova, inte föreläsa, inte operera, inte ha mottagning och inte gå på fest. Jag fick panikångest bara av tanken på att gå till operationssalen eller hålla en föreläsning.

Jag sökte en erfaren psykiater. Han var välmenande och förstående, föreslog sömnpiller samt psykoterapi. Under ett år gick jag en seans i veckan hos en mycket erfaren psykoterapeut. Jag gick också på återbesök hos psykiatern och han kunde se hur jag mådde. Trots allt detta (jag lyssnade också på avslappningsband, tog promenader, ändrade beteende, etc.) blev sömnen sämre och sämre. Jag tog sömnmedel vareviga natt, som kanske gav mig högst fyra timmars ro. Jag hade en ständig ångest lika stark som den man känner när man så när håller på att köra över en fotgängare med bil.

Efter ett års lidande, med psykoterapi, då jag inte såg en snutt förbättring utan bara försämring, ringde jag min vän psykiatern (en annan än den jag gått hos) och berättade hur jag mådde. Han sade med en gång: ”Så här ska du inte ha det.” Då vågade jag äntligen ställa krav på den behandlande psykiatern: ”Jag vill inte ha det så här längre, jag vill ha tillbaka livet.”

Då blev det antidepressiva. Efter åtta veckors behandling kom sömnen tillbaka. Och lugnet. Och jag kunde sköta mitt ­arbete igen utan ständig ängslan. Jag kunde ha föreläsningar, operera igen och träffa folk. Jag fortsatte med de psykodynamiska seanserna ett år till. Och lite kognitiv beteendeterapi också, kanske tio gånger.

Jag har flera gånger försökt att successivt smyga ut medicinen, men misslyckats. Symtomen som preparatet insattes för smyger på igen. Visst har medicinen biverkningar, men hallå! Hur var det utan? Med psykoterapi. Vad var det för liv? Ett ganska enkelt val – eller hur?

Jag vet fler i min bekantskapskrets, som mår dåligt sedan flera år. De går i terapi, hos terapeuter som varnar för antidepressiv medicinering. Det är mycket frustrerande att se dessa människor lida på grund av psykoanalytikernas prestige./TERAPIBESVIKEN

Jag är 33, snart 34 år och har sedan 16 års ålder lidit av återkommande depressioner. Idag är jag dock frisk. Det beror till stor del på medicinering och terapi, men även en medveten livsföring där motion, mat och sömn på regelbundna tider samt goda vänner har spelat stor roll. Och inte minst ett lyckosamt val av livspartner.

Men lindringen har långt ifrån kommit av sig själv. Mina egna fördomar och okunskap har varit det största hindret. Inte förrän jag accepterade att jag faktiskt led av en sjukdom kunde jag ta till mig de behandlingsformer som trots allt finns.

För jag kunde inte acceptera att jag behövde medicin för att fungera som folk. Jag skulle ju klara det själv – och oräkneliga är de självhjälpsböcker som då stod i min bokhylla. Men efter att ha slutat medicinera fem-sex gånger kom insikten: kemin i min hjärna behöver SSRI-preparat för att funka.

Idag har jag accepterat att jag alltid kommer att behöva medicinera för att kunna fungera och för att ges förutsättningar att bli lycklig. För lycklig blir man inte av SSRI-preparatet, man får bara förutsättningar att bli det./ELISABETH

Många personer som jag känner, och som är anhöriga till någon som varit eller är deprimerad, har själva blivit deprimerade ­efter att till exempel deras partner varit det. Man får hålla i allt, försöka få familjelivet att fungera så normalt som det går, man får lyssna och lyssna och lyssna. All ens energi dygnet om går åt till att dels stötta den deprimerade och dels sköta allt som den deprimerade i sitt sjukdomstillstånd inte mäktar med.

När det så småningom lättar, för att den deprimerade inser att han eller hon behöver söka hjälp eller att depressionen av någon anledning drar in klorna en smula, är det lätt för den anhörige att själv rasa samman och ­falla ner i en egen depression. Att det man varit med om kan vara orsak till, eller åtminstone en utlösande faktor, är väldigt svårt att se själv. Det är också svårt att tala om ­eftersom den deprimerade då skulle ”få skulden” till viss del, och detta vet man ju att denne inte klarar. Man kan möjligen tala om det i efterhand, när det inte är så infekterat.

Vips står den före detta deprimerade, som nu förhoppningsvis håller på att komma på fötter, och har en deprimerad närstående, och så kan rollerna komma att bli ombytta. Depressionen kan på så vis komma att ta över hela familjen och hela livssituationen blir ohållbar./MARIA

Jag fyller 26 i år och har sedan 21 års ålder haft tre depressioner. De har alla utlösts av stress och upplevd press utifrån men också ifrån mig själv. Min senaste ­depression drabbade mig för ganska så exakt ett år sedan och jag började direkt att självmedicinera antidepressiva. En bit in på sommaren kom jag i kontakt med en kognitiv beteendeterapeut som sedan dess betytt oerhört mycket för mig. Jag har ­ gått dit en gång i veckan sedan augusti och känner mig nu för första gången i mitt liv starkare och lugnare i mig själv. Anledningen till att jag mått så pass dåligt bottnar i mycket dålig självkänsla, vilket jag tror att många unga kvinnor i min ålder har. Kanske har sjukvården inte riktigt hängt med och därför är det många som äter antidepressiv medicin helt i onödan.

Jag har ätit antidepressiv medicin i tre omgångar, och det har hjälpt väldigt bra till en början, eftersom jag efter en kort tid kommit upp ur det värsta och kunnat börja fungera. Men biverkningarna som att exempelvis bli känslomässigt avtrubbad är inte så kul i längden. Jag har även gått en kortare period i psykoterapi, vilket jag tyckte hjälpte bra för stunden men det gav mig inga redskap att hjälpa mig själv, vilket jag tycker den kognitiva terapin gjort. Den har även hjälpt mig att se mönster och se att jag faktiskt inte behöver må dåligt och äta medicin./FILIPPA

Jag lider av sjukdomen mano­depressivitet som innebär ett ­förskjutet stämningsläge där man omväxlande drabbas av ­depressioner och av perioder med kraftigt förhöjt stämningsläge. Ofta möts jag av okunskap av min omgivning. Många tycker att det bara är att rycka upp sig och ta sig i kragen. Flera har svårt att se min depression som en sjukdom som behöver medicineras.

Jag fick min diagnos i sena tonåren. Jag fick min första dep­ression när jag var runt tolv år gammal och jag är idag i trettioårsåldern. Jag har på grund av djupa depressioner och självmordsförsök varit inlagd på psykiatrisk klinik vid ett flertal tillfällen. För drygt två år sedan blev jag inlagd på psykiatrisk slutenvård på St Görans sjukhus i Stockholm. Sammanlagt vårdades jag där i sju månader.

Jag upplever psykiatrisk slutenvård som förvaring snarare än vård. Det fanns inte tillgång till någon psykolog eller några terapeutiska samtal. Man fick sällan träffa någon läkare. Flera gånger ställdes utlovade läkarbesök in utan någon vettig förklaring. Mina anhöriga hade svårt att få kontakt med läkaren som ansvarade för min behandling. Det fanns få tillfällen till aktivitet på avdelningen. Jag erbjöds arbetsterapi som bestod av lättare syslöjd. De flesta på avdelningen sov sig igenom dagarna. Lugnande medel skrevs frikostigt ut.

Jag fick pröva en mängd olika antidepressiva läkemedel och upprepade elbehandlingar vilket tyvärr inte gav någon effekt. Jag upplevde att jag snabbt hospitaliserades. Jag tror att min långa tid på avdelningen hade kunnat förkortas avsevärt om jag hade erbjudits psykologsamtal, tätare läkarbesök och någon meningsfull aktivitet på avdelningen.

Idag har mitt humör stabiliserats och jag har kunnat återvända till mina universitetsstudier på heltid. Jag har under hela min sjukdomstid försökt att få träffa en psykolog för samtalsterapi men förvägrats det.

Det saknas en relevant ­diskussion om hur psykiatrin fungerar i Sverige. Det borde ­avsättas mer pengar till psykvården. Mer resurser och bättre vård skulle bidra till kortare vårdtider och mindre sjukskrivningar och ett besparat lidande för många som lider av psykisk ohälsa./BESVIKEN MEN HOPPFULL

Jag har en bakgrund inom ­psykiatrin och en mor som är 84 år. Hon var nära att ”deppa ihjäl sig” för ett par år sedan. Då fick hon ect-behandling och blev frisk på ett ”ögonblick”. För henne och vår stora familj var det ett mirakel hur bra det ­fungerade./RIKARD