Jag är en av tusentals drabbade av depression. Jag är en ”vanlig” kvinna i 35-årsåldern som alltid varit ”den duktiga flickan”. Jag tog på mig för mycket på alla plan, jobbmässigt och privat.

Kort om mig: jag drabbades av depression hösten 2005 med diverse symtom som först tolkades som annat (magproblem, viktnedgång, sömnproblem). Efter nyår 2006 eskalerade allt och sömnbristen gjorde att jag inte klarade att arbeta. Jag blev sjukskriven och isolerade mig rätt mycket. Jag klarade till slut inte av ett ”normalt liv” och fick tillfälligt flytta hem till föräldrarna (vilket kändes som ett nederlag som 30+ och van att ta ansvar för mig själv och drivande på jobbet med avdelnings­ansvar).

Jag prövade olika anti­depressiva mediciner, sömn­medel, insomningstabletter ­etcetera men sjönk allt djupare

i det ”stora svarta hålet”. Jag gick dagligen ut på långa promenader (mer eller mindre tvingad av min far) men kände ingen lust/glädje/hopp inför någonting. Nya tabletter gjorde mig självdestruktiv och jag fick mycket ”mörka” tankar om mig själv.

Jag ville inte leva och gjorde en cocktail av diverse sömnmedel och lugnande tabletter. Jag hittades och fördes till sjukhus: Magpumpning och koltabletter. Minns inget av det. Vaknade upp och kunde inte prata. Ont i halsen av slangar.

Jag hamnade på sluten psyk­avdelning. Fick ect – elchocker – och nya tabletter. Jag svarade ovanligt snabbt och bra på ect:n och förflyttades till det landsting där jag är folkbokförd och avslutade ect-serien där, med mycket gott resultat. Efter avslutad behandling började jag jobba 50 procent och gick upp till heltid cirka åtta månader senare.

I dag är jag frisk och flera erfarenheter rikare. Jag har gjort många omprioriteringar i mitt liv: bytt jobb, slängt bort det i mitt liv som stjäl den energi jag inte har, bytt ut vissa så kallade vänner, mött nya vänner med liknande erfarenheter, blivit mera kreativ och känner att det finns ingenting jag inte kan göra. Jag vill leva och vet att efter mörkret kommer ljuset.

Vem som helst kan drabbas. Lyssna på kroppens signaler och våga säga nej till stress och somliga arbetsuppgifter.

Maria

Jag blev sjuk för ett år sen och sökte hjälp hos sjukvården. Ett år senare är jag fortfarande på ruta ett. Jag har ett bra jobb, går på gymmet, har två fina barn och en kille som älskar mig otroligt mycket. Hur kan jag bli så ledsen och varför känns allting så hopplöst?

Vården har bara gjort saken värre. Jag har träffat tre läkare och fem psykologer och fått allt från piller till att få höra att ”lilla gumman, det där är inte så farligt.”

Senast var jag på en mottagning som anställer kognitivterapeuter på löpande band.

Killen jag träffade var helt oförberedd inför vårt möte.

När jag berättade att jag tyckte att livet kändes hopplöst, sa han att han inte visste om han kunde hjälpa mig om jag hade en sån inställning. När jag berättade att jag förlorade min bror i juni och var ledsen, började han berätta för mig hur han hade förlorat sin pappa för ett par månader sen.

Deppig

Jag trappade på egen hand ned på medicinering efter ett halvår och konstaterade att humörsvängningarna blev större men att det plötsligt fanns saker som kunde vara roliga. Jag anser att medicin kan vara motiverad under perioder när patienten inte orkar med något, eller får för stora känslosvängningar. Men man bör försöka trappa ner medicineringen fortare då jag tror att tillfrisknandet då går snabbare.

Lars-Göran

Jag gick tre år i psykoanalys för att få hjälp mot depression och ångest. En mödosam väg att gå men den gav mycket gott resultat på djupet och förändrade min livssyn radikalt. Jag tror definitivt på långvariga behandlingsmetoder eftersom det rimligtvis även tagit lång tid för problemen ifråga att utvecklas i det undermedvetna.

Sånt ändrar man inte på i en hast, inte ens med snabbmetoder som förkortas med tre bokstäver.

Freudian

Att ha psykiska problem är för mig är som att ha gått vilse i skogen, man går i cirklar. Att skriva ner sina tankar är då som att få en inre kompass, man rätar ut cirklarna mer och mer.

Jag har även gett mig själv ett regelbundet liv, med relativt bundna tider. Detta är ett sätt att ”vagga” in sig själv att utveckla ett välmående utifrån kroppens och själens egen inneboende kraft och vilja till en harmonisk balans.

Tomas