Tänk dig att sänkas ned, uppochner (så du förlorar orienteringen), i en cylinder där det skapats ett viktlöst tillstånd. In i cylindern tränger inget ljus, inga ljud, inga dofter. Ingen smak finns på din tunga och huden kan inte känna av den luft du andas.

Det enda du kan uppleva är dina egna tankar, känslor och förnimmelser inne i kroppen. En knapp finns som du kan trycka på om du vill avbryta experimentet i förtid. Hur tror du att du skulle reagera?

På 1950-talet utfördes sådana experiment på amerikanska studenter. De flesta tryckte på knappen efter en mycket kort tid. De kände att de höll på att bli galna då deras inre värld drabbade dem med full styrka.

Jag kommer att tänka på dessa experiment då jag får höra om en kursgård i Östergötland, Dhamma Sobhana, där man ger tio-­dagarskurser i så kallad vipassana. Vipassana är ett ord på pali-språket och betyder ”titta djupt” – att se det inre som det är. Under kursens tio dagar sitter deltagarna större delen av tiden på mjuka kuddar och mediterar med slutna ögon.

Det finns ingen form av förströelse på kursgården. Man kan inte se på tv, lyssna på radio eller musik, surfa på internet, skicka mejl eller sms, bläddra i tidningar eller läsa böcker. Vegetarisk mat serveras på regelbundna tider, men inte ens då får man prata med sina kurskolleger. Efter förs­ta introduktionen fram till näst sista dagen ska man vara tyst. Man ska inte lämna kursområdet, utan får på sin höjd ta korta promenader i trädgården.

Det man ska göra, helst hela tiden, är att fokusera på andningen och på kroppsförnimmelserna. Precis som i de amerikanska experimenten tvingas man möta sig själv, som den man är.

Kenneth Truedsson hör till dem som prövat, många gånger. Till vardags arbetar han som hovrättsassessor, men flera gånger om året deltar han i kurserna, ­eller hjälper till under dem. I början upplevde han dem som ”sanslöst” krävande.

– En del av en själv vill alls inte sitta still och bara andas. Det kom impulser som sa att jag borde röra på mig, resa på mig, gå ut och göra något annat. Kroppen blev spänd, det kliade, jag kände smärta och ville ibland ge upp.

Sitter man kvar och inte ger efter börjar det hända saker. Ofta tvingas man bli väl bekant med sina mindre vackra sidor. Helena Anliot, konstnär, före detta tennisproffs och van kursdeltagare har erfarenhet av detta.

– Människans mest grundläggande begär blir väldigt påtag-liga, tankar kring mat och sex är vanliga. Under mina första kurser kom det ofta upp våldsamma och krigiska tankar.

Kenneth Truedsson har också varit väldigt arg.

– Det har hänt under kurser att jag kokat av ilska.

Vad gör man då? Sitter kvar. En sak man lär sig när man mediterar är att en mycket stor del av den mentala aktiviteten är automatisk. Tankar och fantasier stiger spontant upp till ytan. Den ena bilden ger den andra. Tankar kopplas ihop med varandra på ett till synes godtyckligt sätt.

Mycket av det här ”tänkandet” är helt meningslöst, menar Kenneth Truedsson och berättar om barnsliga ramsor och fåniga melodislingor som spelats upp om och om igen när han suttit och mediterat.

Kenneth Truedssons iakttagelse bekräftas av vetenskapen. I boken Tid (Natur och Kultur, 2008) berättar Stefan Klein om en studie av 2000 människors ”inre liv”. Deltagarna skulle anteckna vad som rörde sig i deras huvud varje gång en liten apparat de bar med sig pep till. Resultatet var högst odramatiskt: De rapporterade om banaliteter och åter banaliteter.

Orsaken är enligt Stefan Klein att vår medvetna uppmärksamhet genast avtar när det inte händer så mycket runt omkring oss. Hjärnan ställs i ett viloläge, likt en dataskärm: Såvida ingen slår till på tangentbordet flyger det bara omkring några brödrostar på medvetandets yta.

Men som sagt, ibland hettar det till, trots att ingen ny information kommer utifrån. Kenneth Truedsson pratar om ”gammalt skräp som rörs upp och visar sig i form av kroppslig smärta, plågsamma känslor och jobbiga tankar”.

Helena Anliot har också plågats av tankar från det förflutna.

– Jag har fått starka bilder av trauman från barndomen, upplevt upprivande scener från en skilsmässa, känt sorg över förluster. Ibland har jag kommit på mig att sitta och rekonstruera det förgångna. ’Tänk om jag hade gjort så där. Det hade ju varit bra om jag sagt så här.’ Ofta tänker man på samma saker, om och om igen. Ordmaskinen i huvet är som en tjatig papegoja.

En annan kursdeltagare, psykologen Daniel Jonsson, har varit mest förföljd av orostankar kring hur skört livet är.

– Det har dykt upp fantasier om olyckor som skulle kunna hända mina barn när de går till skolan, eller min fru när hon åker till jobbet. Trots vetskapen om att jag skulle få ett telefonsamtal om något faktiskt hände har inte skräckföreställningarna lagt sig.

Nu kan man fråga sig vad som är vitsen med det här? Varför sitter man stilla i tio dagar och lyssnar till sitt eget mer eller mindre galna babbel?

Ja, det är ju inte det man gör, förklarar Kenneth Truedsson. De första dagarna fokuserar man enbart på sin andning, de resterande dagarna ska man vara uppmärksam på sina kroppsförnimmelser – genom att känna dem. ­Tänkandet är enbart något som pågår i bakgrunden.

– Fokuserar man tankarna är det lätt att förlora sig i grubble­rier, ältande och analyserande. Dessutom upptäcker man att känslorna och tankarna liksom finns i kroppens spänningar, i ställen där det börjar klia, där man känner värme, kyla eller smärta. Fysiska förnimmelser leder rakt ner till det undermedvetna, säger Kenneth Truedsson.

Genom att fokusera på den ”djupare nivån”, förnimmelserna, blir man medveten om ibland djupt begravda negativa känslor och reaktionsmönster, menar han. Med tiden kan de ”lösas upp”, och i vilket fall får man större för­måga att ”agera” istället för att ”reagera”.

– Många gånger reagerar vi bara, utifrån våra känslor och ­föreställningar. Vi rycks hit och dit och styr inte över våra liv. Men när man regelbundet utövar meditation blir man bättre på att inte direkt reagera på impulser, förnimmelser i kroppen, känslor och tankar. Man observerar och accepterar dem, utan att döma. Sedan kan man välja att agera, på ett friare sätt.

Kenneth Truedsson tycker att han lärt sig mycket om hur det vardagliga, mer eller mindre auto­matiska, tänkandet fungerar, och är inte så imponerad.

– Det vi kallar ”tänkande” är ofta något väldigt ytligt, en såpa med oss själva i huvudrollen.

Han vill inte på något sätt hävda att han skulle ha genomskådat alla illusioner, men upplever att hans tänkande blivit ”klarare och renare”.

Helena Anliot säger sig också ha fått ut oerhört mycket av medi­tationen. Hon slog in på denna väg i en krisperiod då hon var så stressad att hon drabbats av svåra smärtor och kraftigt håravfall. Nu är hon inte bara lugnare och friskare. Genom att våga gå in i ”psykets cylinder”, som de där amerikanska studenterna, tycker hon sig ha blivit allt mer med­veten om sina reaktiva och destruktiva mönster och hur de genom meditationen släpper.

– Det är fantastiskt. Det känns som om jag sluppit ut ur ett fängelse.