Din självbild påverkas i stor utsträckning av hur omvärlden ser på dig. Somliga blir hårdare bedömda än andra. I viss mån är det en klassfråga. Kvinnor har en tendens att bry sig mer om vad andra tycker än män, i alla fall på vissa områden, menar sociologiprofessorn Beverley Skeggs.
Män ska prestera väl ekonomiskt och sexuellt för att leva upp till bilden av Mannen. De blanka månadsmagasinen är ett exempel på hur idealbilden av Kvinnan sprids. Hon ska se bra ut, göra karriär, ha ett vackert hem, vara en god hustru, älskarinna och icke minst en god mor.

Kan en god självkänsla göra att vi står pall för omvärldens hårda tryck bättre?
- Jag har aldrig använt ordet self esteem, självkänsla, i mina studier för då låter det som något man skulle kunna uppnå och det tror jag faktiskt inte är möjligt, säger Beverley Skeggs.
Att inte låta sig nedslås av andras bedömning är så nära vi kan komma, menar hon.
- Om man kan gå runt med känslan att ”jag bryr mig inte om vad de här människorna tänker om mig” har man
kommit ganska långt i en frihet som kanske kan länkas till god självkänsla.
Självbilden kommer i hög grad från omgivningen som berättar för dig vilket värde du har. När du blir bedömd reflekterar det din självbild.
- Om du är en invandrargrabb eller tjej med gott självförtroende, men sedan blir omtalad i media som att du tillhör en grupp det är synd om, påverkar det din självbild. Allt kommer inte inifrån. Mycket handlar om vilket värde du ges av andra.
Brittiska sociologiprofessorn Beverley Skeggs är på tillfälligt Stockholmsbesök för att ge en föreläsning vid Uppsala universitet och vid Stockholms. Hon är en av världens främsta feministiska forskare och en mycket eftertraktad föreläsare.
Vi möts över en cappuccino på hotell Hilton vid Slussen där hon bor, och pratar om självbilder, hur vi blir bedömda av andra, vem som får ha det dammigt hemma och om Beverley Skeggs senaste forskningsprojekt om hur dokusåporna upprepar unkna klassfördomar.

God självkänsla handlar också om hur många grupper man
kan vara sig själv i - utan att känna sig bedömd, menar hon.
- Om du umgås i olika grupper kan du ge dig själv olika bilder av din personlighet i jämförelse med om du bara stannar i ett sammanhang.
Att vara professor vid ett Londonuniversitet ger Beverley Skeggs prestige. Hon kan röra sig i många kretsar och känna sig någorlunda bekväm utifrån den positionen, men hennes dialekt avslöjar arbetarklassrötterna. När hon kommer tillbaka till sina barndoms arbetarkvarter i dag finns det de som har svårt att förstå henne eftersom hennes dialekt har förändrats så mycket. I deras öron låter hon snobbig.
- Det gör jag däremot inte i London, säger hon och skrattar. Där har jag en framträdande nordöstaccent. Ekonomiskt är jag medelklass, men kulturellt är det faktiskt mera tveksamt.

Beverley Skeggs säger att när hon åker till ett traditionellt brittiskt universitet för att föreläsa är hon väldigt medveten om sin nordengelska dialekt. Hon berättar om sin senaste erfarenhet av att bli bedömd.
- Jag var på fest i
lördags med väldigt snobbiga människor. De kunde inte förstå att jag var professor. För det första var jag kvinna, dessutom relativt ung - och så hade jag en dialekt från nordöst.
De sa rakt ut: ”Du kaaaan inte vara professor”.
- Min väninna som var med på festen förklarade sakligt: ”Beverley har varit professor i sju år på olika universitet”. Din självbild förändras hela tiden och bedöms på olika sätt, men den hänger inte alltid ihop med det jobb du har. Folk bedömer, ibland elakt. Bedömningen kan vara ett sätt att göra dig osäker.
I boken Att bli respektabel skriver Beverley Skeggs att strävan efter att vara respektabel präglar vårt sätt att tala, vem vi talar med och hur vi klassificerar andra. De som bryr sig om respektabilitet är oftast de som inte anses vara respektabla.

Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för
mycket sex med fel personer etcetera. Många häftigt utlevande personligheter är helt enkelt också önskvärda deltagare i dokusåpor där det överdrivna blir ”bra tv” i regissörernas händer.
- Eftersom folk berättar rakt in i kameran ser det förstås ut som om de är sig själva. Så är det ju inte. De har blivit tilldelade roller, av tv-bolaget, som ska passa in i mönstret. De ser bara ut som om de berättar om sig själva, men det gör de inte alls. Man väljs ut för att vara ett subjekt, en typ.
Arbetarklassdeltagarna berättar inte om sig själva på samma sätt som medelklass, menar Beverley Skeggs.
- De berättar om hur de har misslyckas. De är utvalda för att berätta om det.
En av de mest populära dokusåporna i Storbritannien heter Wife swap (ungefär: byta fruar). Den handlar om mammor, oftast hemmafruar, som ska förbättra sitt sätt att leva, men de klarar det inte. Då kallas experterna in och berättar hur människor ska organisera sina liv.
- I slutet av programmet säger kvinnan: Jag förstår, jag har varit en
dålig mor. Nu ska jag bli en bra mamma.
Nutiden speglar historiens gamla klasskillnader.
- De är moderna på så sätt att de skildrar olika sätt att leva i fråga om sexualitet och hudfärg. Både homosexuella och svarta är med i familjebytena. Skillnaderna handlar inte om det, utan om förmågan att reflektera kring sig själva och veta hur man gör för att uppträda som respektabla personer.

Före och efter spelar stor roll i dokusåpans dramaturgi. Risken att misslyckas är mycket stor.
- Budskapet är: förändring är omöjlig. Men vi får aldrig glömma att det som ser ut som verklighet i själva verket är helt regisserat. Inget är naturligt.

Varför är dokusåpor så populära?
- Vardagen, som vi normalt inte får se hos andra, kan vi se här. Att se hur illa barn och föräldrar beter sig. Vi vet ju inte ens hur våra bästa vänner verkligen har det i sina relationer. Vänner berättar lite grann för varandra, men långtifrån allt.

Samtidigt som ”gör-om-mig”-programmen försöker fostra folk att klä sig rätt, bli smala och
vältränade, förbättra sina kärleksrelationer och att uppfostra sina barn på ”rätt” sätt lockas vi att förfasas över överdrifterna i dokusåporna.
- En undersökning vi har gjort visar hur kvinnor använder dokusåporna för att utvärdera sina egna relationer. Somliga tittar på såporna för att konstatera ”så där illa har i alla fall inte jag det”. Andra speglar sig och konstaterar ”Herregud, precis ett sånt förhållande lever ju jag i. Jag måste ta mig ur det.” De här programmen har en effekt på hur folk ser på sig själva.
Vi har haft dokusåporna länge nu. De flesta har lärt sig att man blir förnedrad och stämplad om man deltar. En dokusåpa som programmakarna hade svårt att hitta deltagare till var serien ”Too posh to wash” (ungefär: För snobbig för att tvätta).
- Övre medelklassen anses kunna vara väldigt smutsig i Storbritannien. Arbetarklassen måste hålla sig extra ren för att vara respektabel och överklassen har betjänter som håller rent åt dem.
Unga medelklasskillar, de flesta studenter, var de enda som
tog chansen att få sina bostäder städade och kläder tvättade medan tv-kamerorna ”dammsög” deras liv på smuts som tv-publiken skulle frossa i.
- Det kunde handla om att man funnit 500 olika sorters bakterier i deras underkläder. Men de unga männen bedöms inte särskilt hårt av tittarna. Är inte det talande? Vissa har den moraliska rättigheten att vara smutsig. Tillhör man kategorin ung man i medelklassen är friheten ganska stor.

Vilken klass tillhör du själv numera? Övre medelklass - med rätt att ha dammråttor i hörnen där hemma?
- Åh nej, min mamma skulle döda mig om jag hade det smutsigt och stökigt hemma, protesterar professor Skeggs med ett leende.