Mamma, jag kan inte sjunga. I mitt hjärtas kyrka står koret i lågor.

Håkan Janssons favoritcitat av poetenVladimir Majakovskij.

Det råder inget tvivel om att Håkan Jansson har blivit hjälpt av sina diagnoser. Hans tidvis kaotiska liv har fått ett facit, han har fått mediciner som gör att han fungerar hyfsat och han har slutat självmedicinera med alkohol. Han har en hel del att tacka den diagnostiska psykiatri som växt fram de senaste decennierna.

Men samtidigt kan han inte blunda för den explosion av diagnoser som han noterar i sin omgivning.

– Jag har träffat folk med diagnosen Asperger där jag är otroligt tveksam till om de verkligen har det, säger Håkan Jansson som själv har Aspergers syndrom som huvuddiagnos.

Håkan Jansson har även tillägget ”påtagligt autistiska drag”. Han lider också av bipolär sjukdom (typ 2) och uppfyller kärnsymtomen för adhd. Dessa diagnoser ställdes 2003, ett år som kom att bli en vändpunkt för Håkan Jansson. Då fick han adekvat behandling.

– Det var som att komma till himmelriket. Jag kunde äntligen tänka klart en tanke. Jag kunde observera vad som fanns runt mig och komma ihåg det. Det var som att jag fick en liten gubbe i huvudet som under en nanosekund fick mig att tänka över mina impulser.

En stor del i den förändringen berodde på medicinering med ett centralstimulerande medel. Sedan ett år tar inte Håkan den medicinen längre, utan klarar sig med två typer av ångest- och depressionshämmande medel.

När Håkan Jansson, i dag 47 år, berättar om sin knaggliga livsbana börjar han i barndomens Skinnskatteberg i Västmanland. Både mamma och pappa var lärare på orten. Håkan var en livlig pojke som var bra på idrott och fick uppskattning för det. På den tiden var Asperger och adhd tämligen okända begrepp, de fanns inte med i dåtidens psykiatriska diagnosmanual DSM-II.

I tonåren blev hans problem akuta. Han beskriver en ständig känsla av utanförskap.

– När jag var i puberteten var jag övertygad om att jag kom från en annan planet, berättar Håkan.

Han gjorde det första av sina sammanlagt 18 självmordsförsök genom att blanda diverse läkemedel med Martini. Enda effekten blev att han kräktes en hel eftermiddag. Den gången var det mest ett rop på hjälp men tre av försöken har varit allvarligt menade, säger han.

Under en stor del av sitt liv har Håkan Jansson haft åtskilliga kontakter med psykiatrin och legat inlagd på sjukhus många gånger. Före 2003 fick han olika diagnoser på temat ångestsyndrom, men blev inte hjälpt av det.

När han beskriver sina symtom blir det en lång lista av svårigheter: hyperaktivitet, impulsivitet, utanförskap, beröringsproblem, social oförmåga, glömska, beslutsvånda, humörsvängningar, ångest och depressioner. Listan kan göras längre. Han drar upp tröjärmen och visar ärr från självskadebeteenden.

De flesta av de uppräknade problemen brottas han med fortfarande, men nu har han fått insikt i sina problem och läkemedel som han blir hjälpt av. Men fortfarande händer det att han lägger sig under sitt skrivbord hemma i Uppsala. Det är en plats där han tillbringat mycket tid och där han känner en relativ trygghet i perioder av ångest. Redan när han var liten sökte han skydd i trånga utrymmen. Han berättar att han föredrog att sova i en låda av wellpapp i sitt rum.

Det var mycket en slump att han slutligen fick de diagnoser han har i dag. Håkan Jansson har alltid skrivit mycket och när han 2003 låg inne på en psykiatrisk avdelning glömde han en dag sina anteckningar om sig själv ute i dagrummet. En psykiater på besök råkade få se anteckningarna och kände genast igen tecken på Aspergers syndrom.

När Håkan slutligen fick träffa denna kvinnliga psykiater, som var specialist på Aspergers, föll åtskilliga pusselbitar på plats. Läkaren räknade upp de symtom som är typiska för Aspergers och Håkan kunde svara ja på så gott som alla.

– Hon kunde sätta ord på hur jag kände. Det blev verkligen en aha-upplevelse. Hon räddade mitt liv.

Håkan Jansson är emellertid inte bara sina mer eller mindre träffsäkra diagnoser. Han har också arbetat som förskollärare och grundskollärare. Han har varit skolchef i Norge och han var i tre år doktorand i pedagogik i Uppsala men hoppade av. Han har två barn och lever numera ensam men har sin 14-åriga dotter på halvtid.

I dag har han livslång sjukersättning men håller en del föreläsningar på högskolor och andra utbildningar. 2007 kom hans bok ”Jag och mina diagnoser” (Cura förlag) och han skriver på en ny bok. Han säger själv att han har ett IQ långt över det normala.

Diagnosmanualen DSM är han väl bekant med och han har också tagit del av diskussionen om nästa version, DSM-5. Eftersom han själv har blivit hjälpt av diagnoser i DSM försvarar han bruket av en sådan. Men det betyder inte att han anser att nuvarande eller kommande DSM är perfekta. Han tycker att filtret är för grovt.

Bland annat saknar han ett genusperspektiv beträffande Aspergers. Även hans dotter har diagnosen men symtomen skiljer sig en del från de som normalt förknippas med tillståndet. I dag är det flest pojkar som har Aspergers, men Håkan Jansson tror att psykiatrin fortfarande missar många flickor.

Han instämmer också i kritiken om att DSM kommit att överutnyttjas. Att Aspergerdiagnosen blivit så vanlig tror han beror på att den ofta ställs av psykiatriker som inte har specialkompetens på just det området. Och ibland är det tvärtom – en person med Aspergers får fel diagnos, som i hans fall före 2003.

– Att så många aspergare får diagnosen narcissistisk personlighetsstörning visar hur dåligt det funkar.

I förslaget till DSM-5 tas Aspergers syndrom bort som fristående diagnos och inordnas i autismspektrum. Många med Aspergers har protesterat mot förändringen, bland annat för att de är rädda att gå miste om hjälp och stöd. Håkan Jansson misstänker att många inte vill buntas ihop med andra autistiska tillstånd. Själv ser han inga hinder.

– Jag tycker reaktionen är lite snorkig. Autismspektrum är bara en skala. Vi finns redan på den skalan. Ju mer vi delar in den desto bättre hjälp får varje grupp.

Dagens ivriga sökande efter diagnoser väcker också frågor om vad som är normalt eller onormalt. Håkan Jansson menar att normalitet definieras genom en diffus kollektiv överenskommelse som varierar över tid. Han utesluter inte att han skulle ha fungerat mycket bättre i ett annat århundrade.

– Tänk dig mig ute på en åker på 1700-talet. Folk skulle säga: den där Håkan, han är konstig men han är en jävel på att jobba. För det är jag.

Han nämner också historiska personligheter som troligen haft Aspergers: renässanskonstnären och uppfinnaren Leonardo da Vinci, den antika matematikern och filosofen Arkimedes och 1900-talsfilosofen Ludwig Wittgenstein. Men Håkan Jansson slänger också in en självironisk reservation:

– Alla med diagnoser vill att Einstein ska ha just deras diagnos. Karl’n kanske bara var väldigt intelligent.