– Vi får inte glömma att sjukdom kan vara ett värdefullt tillfälle att omskapa sin vardag. Alla mina medverkande har tagit tillvara sjukskrivningen och genomgått djupgående förändringar på vägen mot tillfrisknande, säger Mia-Marie Hammarlin.
Foto: ROBERT HENRIKSSON
Utbrändheten slog ned som en bomb i Sverige under det sena 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Folk som arbetat för hårt ”gick in i väggen” på löpande band. Sjukskrivningarna ökade dramatiskt. Till en början förknippades fenomenet med it-boomen och ”den nya ekonomin”, sedan med nedskärningarna i den offentliga sektorn. På senare år har utbrändheten börjat ifrågasättas och sjukdomens status dalat från att ha varit en yuppiesjuka till att bli en sjukdom för kvinnor i låglöneyrken.
Utmattningssyndrom är den medicinska termen, utarbetad bland annat av psykiatern Marie Åsberg. Diagnosen godkändes av Socialstyrelsen år 2003. ”Utbränd” heter det i folkmun. Så kallar sig Mia-Marie Hammarlins intervjupersoner i avhandlingen oavsett vilken medicinsk diagnos de har. Smärta, glömska, nedstämdhet och sömnlöshet, liksom en stark ångest över att gå till jobbet har de flesta av dem lidit av. Flera av dem talar om att de har varit deprimerade.
Medierna älskade utbrändhetens inneboende dramatik där fullt friska, synnerligen aktiva personer plötsligt blev handlingsförlamade både fysiskt och psykiskt. Det beskrevs som en modern farsot. Den ymniga bevakningen innebar bland annat att många patienter hade ett förslag på diagnos redan när de kom till läkaren.
– Jag tror att det finns ett större utrymme för en förhandlingssituation i undersökningsrummet i dag när det kommer vilka kriterier ska hamna på pappret. Flera av mina intervjupersoner var pålästa på förhand, säger Mia-Marie Hammarlin.
Hon ger en bild av hur kunskapen förflyttar sig via media, inte minst internet, där det finns massor med information. Inte minst depressionssajterna är många. Flera av dem är knutna till läkemedelsföretag.
– Tänk vilka konsekvenser det innebär att få en diagnos. Då får man en viss sorts mediciner och en viss sorts vård. Det är oerhört viktigt att reflektera över. Diagnoser har en sån fruktansvärd kraft. De skapar en ny människa.
Under några år kunde det nästan vara lite tjusigt att vara utbränd. Det signalerade att man hade arbetat hårt, vilket säkert ofta var fallet.
Idéhistorikern Karin Johannisson talar om en kultursjukdom. Vi har skapat en bild av tillvaron som enormt kravmättad, vi är utsatta i så många dimensioner att vi blir mentalt utbrända. Filosofen Fredrik Svenaeus kopplar ihop diagnoserna med dess modernaste botemedel och pratar om ”kulturmediciner” som skapat den antidepressiva revolutionen. Sammantaget skapar detta ett nytt människoideal. Normaliteten krymper. Kanske kan man lägga till ordet ”kulturnormal”. Det kan vara så att vi idag ställer högre krav på varandra att vi ska vara glada, flexibla och sociala. Därmed minskar toleransen för dysterhet, social ängslan och förändringsobenägenhet. Det som inte alls skulle ha rymts inom spektrumet psykisk ohälsa för 25 år sedan kan hamna där i dag för att det finns mediciner som hjälper mot de symtomen.
– Att få en diagnos som känns igen är ett sätt att bli lyssnad på och accepterad. Men det förminskar inte kraften i sjukdomen. Mina medverkande är verkligt sjuka, understryker Mia-Marie Hammarlin.
I dag är utbrändheten (utmattningssyndromet) vad Mia-Marie Hammarlin kallar ”en fallande diagnos”. En anledning är att den fått kvinnliga förtecken. Manligheten kan få sig en rejäl knäck av den här typen av diagnoser.
– En av fotbollskillarna i min studie ber läkaren om en annan diagnos än utmattningsdepression för att han inte står ut med att se ordet. Han tänker: Nu är det helt kört! Det här är värre och mer förklenande än en hjärtinfarkt.
Många fotbollstränare har gått in i väggen. Manlig utbrändhet förekommer just på sportsidorna. På denna utpräglat manliga arena får den här diskussionen förekomma.
– Jag tror att det fortfarande är mer skambelagt för en man att vara deprimerad.
En av hennes intervjupersoner är Lars Weiss som 1998 gav ut boken Framgångsfällan: om osynlig utbrändhet. Han led av depressioner i många år, men var inte officiellt sjukskriven. ”Riktiga grabbar drabbas inte av nervsvaghet” säger han och berättar att han inte kunde acceptera att problemen var psykiska snarare än fysiska. Han var länge övertygad om att han hade hjärtfel fast det var ångest han kände.
Det har gått tio år sedan Lars Weiss gav ut sin bok. Under den tiden har det blivit lättare att prata öppet om psykisk sjukdom. En positiv effekt av biologiseringen av de psykiska sjukdomarna är att stigmat minskar, skriver Fredrik Svenaeus i sin bok Tabletter för känsliga själar. När det är hjärnan det är fel på och inte bara psyket lättar skamkänslorna.
– Det är absolut avgörande att vi pratar öppet om depressioner och att vi försöker avliva den skam och skuld som finns kring diagnoserna för det är oerhört betungande för de här människorna. Skam och skuld lägger sig som ett lock över dem. Det blir en dubbel isolering på det sättet, säger Mia-Marie Hammarlin.
Hennes intervjupersoner i avhandlingen talar om ”fina” och ”fula” diagnoser. Utmattningsdepression är en lågstatusdiagnos medan cancer nästan är en fin diagnos, menar de.
– Många känner bävan och skam att berätta om sin sjukdom för andra. Man drar sig undan än mer för man står inte ut med frågor om hur man mår. Det är påtagligt att vissa inte vågar visa sig på stan.
Många vittnar om en känsla av inte ha rätt av att ta del av samhället eftersom de inte bidrar. Därför söker sig många till nätverk och föreningar för utbrända och långtidssjukskrivna. Nätverk riskerar dock att vara sjukdomsuppehållande.
– För att fortsätta med måste du vara utbränd eller långtidssjukskriven. Visst måste man betrakta den här typen av nätverk med skepsis. Många av medlemmarna är dock mycket medvetna om detta.
Reaktionerna hon fått från dem som läst avhandlingen är ändå att de känner sig stärkta.
– De finner en form av tröst, det behöver inte vara meningslöst att vara deprimerad och långtidssjukskriven.
Mia-Marie Hammarlins slutsatser om hur det är att leva som utbränd är långtifrån någon domedagsprofetia. Tvärtom kan det i högsta grad vara utvecklande att ta sig igenom en sjukdomsperiod och få vara sjukskriven under en längre tid för att hitta nya vägar i livet.
Flera av hennes medverkande har funnit ny kraft i olika konstnärliga aktiviteter.
– Det tycks förekomma samhälleliga föreställningar om hur man är sjuk som utbränd. Man kan kalla dem för kulturella föreställningar, icke minst etablerade genom medier som understryker vikten av återhämtning genom måleri, uttryckande konst eller så kallad grön rehabilitering.
Rehabiliteringen, självförverkligandet blir hela livet. Att vara sjukskriven blir att leva. Det är händelserikt, positivt.
– De sjukskrivna är mycket mer aktiva än man kanske föreställer sig. Det kan givetvis provocera. Det är viktigt att påpeka att återhämtandet av det egna jaget är en väsentlig möjlighet.
Vissa kvinnor använder utbrändheten som ett sätt att dra i nödbromsen, att säga ’nu är jag inte med på det här tåget längre’. Kan depression och diffusa krämpor vara ett uttryck för kvinnligt missnöje, frågar sig Mia-Marie Hammarlin. Kan de betraktas som politiska handlingar, som en sorts demonstration?
Ändå vill alla tillbaka i arbete, åtminstone på deltid. Ingen lever gott på sin sjukpenning. De flesta av kvinnorna hade haft svårt att klara sig om de inte hade haft en man att luta sig emot.
I förra veckan presenterades Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivning. För utmattningssyndrom får läkare sjukskriva i upp till ett halvår i första hand. Den kan dock förlängas. Mia-Marie Hammarlin som mött många personer med utmattningssyndrom har sin uppfattning klar.
– Vi är sköra i hög utsträckning, starka också, men sköra både fysiskt och psykiskt och vårt socialförsäkringssystem måste inbegripa den skörheten. Man bortser lätt från den när man pratar om snabb rehabilitering, snabb återgång i arbete.
Mia-Marie Hammarlin framhåller att hon inte är medicinskt kunnig, hennes perspektiv är etnologens, men hon är starkt kritisk till den typ av stressretorik som blivit så självklar för att förklara utbrändhetens orsaker.
– Det är där vi har kausaliteten, tror vi. Det är inte jag så säker på.
Ju mer man blåser upp skräcken för stressens inverkan på människors psykiska hälsa desto mer måste den undersökas, desto fler studier måste göras.
Den inom forskningen spridda övertygelsen om stressens förgörande inverkan på kropp och själ, där utbrändheten betraktas som själva beviset, ger upphov till ensidiga analyser, skriver hon i sitt slutord.
Hon irriterar sig på den allmänna bilden av det moderna livet som ett hetsigt sprinterlopp med slutkörda individer. Den föreställningen har blivit ett axiom, en sanning i sig själv, som är snudd på omöjlig att ifrågasätta. Men tänk om ”den livsfarliga stressen” bara är en modern myt?
