Klockan 04:30 den 8 november startar en medlem på Flashback en ny samtalstråd på temat självmord. ”Nu sitter jag här och väntar på döden, glädjefullt nog, har velat en lång tid och nu är tiden inne.”

Den här gången är det få som tror att signaturen luras. De fem sex användare som redan är inne på forumet uppmanar honom att ringa både ambulans – snälla! – och någon att få prata av sig med. ”När andra personer inser hur risigt man faktiskt mår så brukar de ta en på allvar och ge en ordentlig hjälp”, skriver en nästan direkt efter.

Inom loppet av en halvtimme försöker 25 olika användare att stoppa en 19-åring som kallar sig Im-faceless från att verkställa sina planer. Men klockan 05:22 vill han börja skriva ett avskedsbrev: ”Hur pass intim tycker ni att jag ska vara?”

Ett 70-tal unga människor följer till slut förloppet på Flashback den tidiga måndagmorgonen för ett par veckor sedan. Det som syns av diskussionen är enbart stödjande och hjälpande inlägg.

Det finns dock andra forum på nätet som förespråkar rätten att ta sitt liv eller rent ut tipsar om metoder. Över 1 000 personer har skrivit under en namninsamling initierad av SPES, riksförbundet för dem som mist en anhörig som tagit livet av sig, för ett förbud mot självmordssajterna.

Hur ska man göra med sådana forum?

– Att försöka förbjuda dem vore fruktlöst, de skulle bara uppstå igen, tror Britta Alin Åkerman på NASP, ett nationellt forskningscentrum inom Karolinska Institutet med syfte att förebygga självmord och psykisk ohälsa.

– Det är inte sajterna i sig som är problemet. Det viktiga är att unga människor får prata om de känslor som ligger bakom tankarna på att ta sitt liv.

Im-faceless upplever att han helt enkelt inte är ”skapad för detta liv” och är rädd för att inte passa in i samhället. ”Jag har provat psykiatriker, psykologer, terapeuter, det mesta som går, men utan resultat”, skriver han.

Britta Alin Åkerman är psykoterapeut och har hört många unga människor berätta om svåra tankar kring att inte vilja leva. Framför allt kan de tycka att vuxna inte förstår hur allvarliga och mörka känslor de har. Allt fler unga gör också försök att sluta sina liv.

– När de möts av attityden att ’så där är det ju för alla ung­domar’ upplever de sig inte respekterade. Om de däremot går in anonymt på vissa sajter kan de hitta andra personer som ger dem den sortens respekt som de vill ha.

Det är vad signaturen Obscen förmedlar när han klockan 05:51 tar Im-faceless i försvar: ”Det handlar inte om hans vänners och familjs välmående, låt honom tänka lite på sig själv. Det är inte ett dugg jävla egoistiskt, det är förståeligt men han måste också förstå vilka vägar som existerar utöver självmord.”

Om man möter den här diskussionen på en chatt, vad kan man göra?

– Svara att man förstår hur svårt den andra måste ha, säger Britta Alin Åkerman. Och förklara hur viktigt det är att söka hjälp. Det går att få kontakt med en vuxen som inte säger något i stil med att ’det drabbar alla ton­åringar’ – på ungdomsmottagningarna, i kyrkan, vid jourtelefoner. Där får man ju också vara anonym.

Obscen vet att det inte går att få loss personuppgifter via Flashback, så när Im-faceless klockan 05:43 undrar: ”Bör jag ringa och säga adjö till folk?” svarar han: ”Ring mig i stället, vi kan prata lite, sitter själv i en depression, jag är öppen. Vill du?”

En kvart senare känner Im-faceless att han sakta börjar domna bort och tror att han är i något slags ”slutfas”. De andra på forumet vädjar om ledtrådar så de kan spåra upp honom, föreslår många bättre vägar än självmord och säger att de finns där, om han vill snacka. Klockan 06:21 kommer det: ”Är det någon som kan tänka sig att ha ett samtal på min bekostnad de sista minuterna av mitt liv?”

Det är nu Obscen lyckas få tag i honom per telefon. De pratar i 20 minuter. Obscen uppfattar att han inte ser något som helst ljus, och att ”han fått tänka för länge, som dem flesta.” Omedelbart efteråt ringer han larmnumret 112.

Det här är Britta Alin Åkermans råd: Om någon talar om självmord som en lösning, är det farligt. Då ska man försöka få till stånd en längre diskussion med personen, förklara att han eller hon behöver hjälp nu och att självmord inte är någon utväg. Att vilja ta sitt liv är inte ett val, vill hon poängtera, utan en känsla – för bakom tankarna som tynger en människa är det ju själva livet som han eller hon lever som känns jobbigt.

– Man ska inte negligera känslorna, för den personen upplever ju att självmord är en lösning. Men samtidigt som man respekterar vad de känner, kan man uppmana dem att söka hjälp hos någon som förstår dem. För de allra, allra flesta vill inte dö. De som har fått hjälp genom oss har efteråt berättat att de blivit glada för att de fått en ny chans.

Är det kanske också så för Im-facelesss? 19-åringens sista inlägg kommer klockan 08:05. ”Jag fick nyss ett samtal från polisen”.

De andra får veta att han troligen överlevde. Obscen och signaturen capa hyllas om och om igen i samtalstråden. Snart undrar någon hur det varit för dem själva? ”Ganska jobbigt faktist, blev stressad och fick ångest och började t o m blöda näsblod av stressen när jag hade ringt 112 för andra gången för att mata på lite mer information”, skriver Obscen som erkänner att han har ”lite krig i huvudet”. Han är osäker på om han gjorde rätt när Im-­faceless inte fick bestämma över sitt eget liv.

”Men jag har själv suttit där, och man ÄR inte i sinnesbruk. Det finns ett ljus vare sig man vill eller inte. Visst känner jag mig taskig, det är inte kul att vara benägen till självmord och tvångsomhändertagen. Har själv blivit det, men jag mår bättre i dag, och vill absolut inte dö.”

Om nu självmordssajterna inte går att förbjuda, kan man enligt Britta Alin Åkerman försöka få andra som går in på sådana forum att i stället söka sig till mer konstruktiva hemsidor. Det finns flera med information om psykisk ohälsa, var man kan få hjälp och där det finns vuxna som är beredda att stötta.

– De unga ska inte behöva bära andra ungas lidande. Visst är det bra att ha goda kompisar, men om kompisarna pratar om att ta sitt liv – då måste de söka annan hjälp. Att ta emot så många och tunga förtroenden – det orkar de inte bära på egen hand.

Im-faceless samtalstråd har nu drygt 600 inlägg, och en användare undrar hur man ska få bort det starka tabuet runt suicid. ”Det är mycket mycket jobbigt att erkänna suicidplaner för andra rakt ut … De flesta som står en närmast vågar inte ens se och höra det man säger. Hur får man hjälp när man sitter fast i depressionsträsket och bara ser döden som enda utväg? Mina funderingar rör mest unga människor som Lurifaxflux och Im-faceless. Jag har varit där och överlevt.”

Är det bra att prata mer öppet om suicid?

– Vi kämpar för fullt med att ta bort tabubeläggningen mot att över huvud taget få tala om självmord, säger Britta Alini Åkerman. Det behövs mer förståelse för hur viktigt det är att få prata – om känslor, om varför man hamnar i situationen och vad man kan göra för att förebygga planer på att ta sitt liv.

Och det ville trots allt inte Im-faceless, enligt en rapport i söndags kväll från signaturen Obscen:

”Han har tackat mig, så jag och capa, poliserna, och vårdarna bär även ansvaret för den tiden han mår bra i framtiden.”