Inger: Hej! Jag har en nära vän som jag tror, utifrån torsdagens artikel, har en ”relationsbaserad självkänsla”. Liv Strömquists serieruta beskrev henne på pricken. Hon har fastnat i en ond spiral och mår mycket dåligt just nu och jag undrar hur jag kan hjälpa henne? Detta har varit tydligt under hela den tid vi känt varandra men har blivit ett allvarligt problem under de senaste åren. En lång relation tog slut och hon har börjat se ned på sig själv och, enligt mig, skadar sig själv. Detta gör hon genom att lägga större delen av sin vakna tid på att söka manlig uppmärksamhet och sedan må dåligt över detta. Hon forcerar varje relation tills hon blir avvisad och detta mår hon otroligt dålig av.

Just nu ältar hon en kortare relation som tog slut för ett år sedan. Personen ingår i hennes bekantskapskrets och hon tvingas träffa honom regelbundet. Detta verkar vara något hon inte kan vara utan samtidig som det får henne att må mycket dåligt. Hon är en väldigt snäll, utåtriktad och rolig person. Dock blir hon som förbytt när ett lämpligt offer dyker upp och allt fokus hamnar på denna man. Hon ”knarkar” män och när dosen är slut faller hon ned i mörkret igen. Jag har sagt att jag tycker att hon ska träffa någon att prata med men hon tar inte tag i det. Hur kan jag hjälpa?

Irena Makower: Hej. Dessvärre är det mycket svårt att hjälpa andra med sådana problem. Dessutom lider din vän sannolikt även av relationsbaserad självkänsla, knarkar bekräftelse. Upplever du att hon är beroende av bekräftelse från dig? I så fall skulle du kunna påpeka det och hjälpa henne att mer ”stå upp för sig själv” gentemot dig.

Hoppas att det kan bli till hjälp

Ellen: Hej! Hur ska man rent konkret gå tillväga för att lära sig tänka ”jag duger som jag är”? Det är så lätt att säga, men så svårt att omsätta i praktiken. Det räcker inte att jag bara tänker detta för mig själv, för jag påminns ständigt utifrån om alla krav. Finns några psykologiska verktyg du kan lära mig?

Irena Makower: Hej Ellen. Det är svårt att svara på din fråga konkret utan att veta vad du är rädd för kan hända om du inte duger och inte lever upp till kraven, på vilket sätt du upplever att du inte duger och vad är det du konkret gör för att hantera att du inte duger och för att skydda dig från att bli avslöjad.

Du kan börja med att besvara frågan vad det värsta som kan hända om du inte duger. Du kan även ta fram bilder som representerar det värsta scenariot.

För att lära sig att tänka ”jag duger som jag är” behöver man svara på frågan hurdan man är. Vad är du nöjd med hos dig själv, vad är du mindre nöjd med, vilka är dina starka, svagare sidor? Vem är du? Som hjälp för att ta reda på det kan du hitta på nätet och fylla i ett formulär som heter ”Signature strenghts” av Martin Seligman. Vidare behöver man titta på alla beteenden som du använder för att duga. Det kan vara överpresterande eller tillags-inställning eller att dölja saker. Dessa beteendemönster måste brytas för att du skall kunna känna att du duger som du är. Hoppas att mitt svar ger dig lite ledtrådar.

Hanna 38 år: Hur hittar man en balans mellan prestationsjakt och och acceptans av ”jag duger som jag är” även i yrkeslivet? Jag drog av medicinska skäl ner rejält på takten i arbetslivet för några år sen och blev också friskare. Men vill ju inte att drivet som krävs för att orka arbeta och våga anta nya yrkesmässiga utmaningar helt skall försvinna.

Irena Makower: Hej Hanna. Tack för din fråga. Jag antar att du lider av prestationsbaserad självkänsla vilket gör yrkesprestationer extra känsliga. Det är viktigt att sortera och rannsaka dina yrkesval och de utmaningar som lockar dig utifrån de motiv som driver dig. Vad är det värsta som kan hända om du inte duger på jobbet. Ta fram det värsta scenariot.

Viktigt att skilja saker som du gör yrkesmässigt för att bevisa att du duger från saker som du gör för att du tycker det är kul, spännande, intressant. Beskriv ditt ”yrkes-jag ”utifrån vad du är bra, mindre bra på, har begåvning för. Formulera även vad är det som är viktigt för dig i ditt yrkesliv.Granska även dina beteenden. Överarbetar du? Är du perfektionistisk? Ställer du orimliga krav? Testa att förändra dessa beteenden och anta utmaningar som verkligen stämmer överens med dina intressen och starka sidor. Lycka till!

Y A: Känner väl igen mig i Idagsidans artiklar – duktig men inget värd. Jobbat med det hela livet och kanske kommit en bit på väg. Dessvärre är dottern likadan och det trots att jag gjort allt jag kunnat för att hon ska känna sig värdefull för den hon är och inte för det hon gör. Är det en automatisk baksida av att vara duktig och söt? Vad ska man göra för att hjälpa tonårsdottern bryta mönstret?

Irena Makower: Hej. Jag tror inte att baksidan av att vara duktig och söt är att känna sig värdelös. Däremot lever vi i en global, individualistisk värld där det, bland annat via nätet, sprids värderingar/ideal som är lätt att anamma för alla, särskilt för de som har benägenhet till ångest. I min forskning har det visat sig att flickor som har benägenhet till ångest och oro också blir mer stressade i övergången från grund- till gymnasieskola när kraven på prestationer och sociala krav ökar. De berättade att de var rädda att misslyckas, rädda att hamna utanför och även oroliga för framtiden. Vad är din dotter rädd för, vilka är hennes skräck bilder, skräck scenarion? Det är bra att prata om dem.

Min erfarenhet är också att som tonåring behöver man förutsättningslöst utforska vem man är, hurdan man är, vilka värderingar och prioriteringar har man.

Vidare för att hjälpa din dotter kan man ta reda på vad det är hon gör för att hantera sin värdelöshetskänsla – överpresterar, är perfektionistisk, svårt att prioritera, för lite nöjen – och bryta dessa mönster för att hjälpa henne att upptäcka hur hon känner sig då.

Tjej, 17 år: Jag har alltid haft svårt att bara vara jag. Jag har försökt maskera mig själv på olika sätt, försökt bli någon annan. Lärarna har alltid sagt att jag är för tyst. Jag trivs inte med att vara tystlåten men jag känner ofta att jag inte duger. När saker känns jobbiga blir det värre. Jag har inte rätt att ta plats.

Irena Makower: Hej. Att maskera sig och undvika är en överlevnadsstrategi som många använder. Du skriver att du inte har rätt att ta plats. Vad är du rädd kommer att hända om du slutar att maskera dig? Vilka hotbilder har du? Rannsaka dessa hotbilder och ta sedan reda på vad du vill säga, på vilket sätt vill du ta plats och börja testa genom att göra ett experiment då du faktiskt säger det du tycker istället för att vara tyst. Lycka till!

Emma: Hej! Jag är rädd att förlora min pojkvän sedan åtta år, på grund av min dåliga självkänsla. Han har under hela vår tid tillsammans varit besviken för att jag inte är närvarande, tar vara på chanser att ha roligt, ger mig själv (och honom) det. Han är inte särskilt bekräftande i vardagslivet, även om jag vet att han tycker att jag är ”bäst”. Jag blir nervös av hans tystnad eller självcentrering och försöker tillfredsställa honom och vara till lags allt som oftast. Det gör honom bara irriterad och minskar attraktionen.

Jag känner igen mig i kriterierna i artikeln för både prestationsbaserad och relationsbaserad självkänsla. Nyligen höll vi på att göra slut och jag fick då en insikt om att det faktiskt(!) är MIG han vill ha. Bara mig. Som jag är. Men det är svårt att hålla fast vid. Jag ramlar dit hela tiden, gjorde frukost på sängen senast idag.

Samtidigt är det svårt att verkligen vara snäll, jag är liksom snäll mot min vilja, för att inte förlora honom, istället för av en verklig omtanke. Det är fjäsk, precis som för läraren i skolan. Jag är egentligen en kreativ person men tillåter mig väldigt sällan att ägna mig åt det jag egentligen är bäst på: text och bild. Även det gör min pojkvän ledsen, – att jag inte kan vara snäll mot mig själv.

I vårt sexliv var jag mycket passiv förr, men det har ändrats över tiden och jag känner mig mycket tryggare och har mycket roligare idag. Nu undrar jag vad man kan göra för att träna sig? Jag har tänkt börja med yoga igen, för jag vet att det hjälper. Jag motionerar inte, men ska börja med det också. Funderar på att dricka mer rödvin, köpa massage, basta, ja, allt som är avslappnande lockar mig just nu.

Irena Makower: Hej Emma. Du ger ledtrådar som man direkt kan haka på. Självcentrering kan du motverka genom att träna din uppmärksamhet att vara närvarande i nuet (mindfulness).

Fundera också på hur du skulle kunna få ägna dig mer åt text och bild, det som du är bra på, och på det sättet närma dig att ”bli den du är”.

Testa att inte vara tillags gentemot din pojkvän och istället säga, göra, vad du tycker.

Du börjar ditt brev med att skriva att du är rädd. Rannsaka dina hotbilder, vad är det värsta som ka hända. Det kan hjälpa dig att hantera rädslan.

Du kan också hantera rädslan genom att göra muskelavslappning, magandning och på längre sikt meditation. Lycka till.

Martin: Hur vet man var gränsen går mellan prestationsångest och inte? Är det inte naturligt att vilja vara duktig?

Irena Makower: Hej. Bra fråga. Genom att undersöka hotbilden och svara på din fråga: vad är det värsta som kan hända, hur du kommer att känna dig om du misslyckas, gör fel? Om svaret är att känna sig värdelös eller liknande så har du prestationsproblem, om svaret är att det blir tråkigt och du blir tvungen att göra om jobbet, så har du inte det problemet.

A C: Vad säger din erfarenhet av möjlighet att ändra på beteende? Finns det hopp för människor som cementerat beteenden/självbilder under långa perioder av sitt liv?

Irena Makower: Hej. Tack för din fråga. Det är viktigt för många att få reda att ja, det är möjligt att ändra på beteende. Det är faktiskt lättare att ändra beteende än självbilder. Genom att t.ex. säga sin mening istället för att vara tillags kan man upptäcka att man får bra bekräftelse från någon och det kan bli början till att korrigera sin självbild som en tråkig person.

Mia: Hur gör man för att inte upprepa sitt beteende? Jag är sjukskriven för tredje gången, arbetsrelaterad stress och utmattningsdepression. Första gången var år 2000. Jag känner igen mig i artiklarna om prestationsberoende, men har så svårt att bryta beteendet. Hur bygger man upp sin självkänsla inifrån, när man under hela sitt liv varit beroende av omgiviningens respons?

Irena Makower: Hej. Tack för en viktig fråga. Jag tror att man behöver inse att man behöver hjälp och skaffar den. Söka terapi kan vara en lösning. Terapeuten representerar i och för sig omgivning men kan ge dig en respons som bygger på fakta och som hjälper dig att korrigera din självbild. Tillsammans kan ni sätta ihop experiment då du kan testa nya beteenden och dina förväntningar på omgivningens respons.