HEDESUNDA Kan inbrottstjuvarna ha använt en sövande gas? Många i Hedesunda tror det efter de tre senaste inbrotten. De skedde utan att någon i husen vaknade, inte ens hundarna.
När Svenska Dagbladet besöker Hedesunda, en by med 2 000 invånare, en halvtimmes bilväg från Gävle, märks inte bara den ökade oron och rädslan, utan också vreden mot en osynlig polismakt och lusten att försvara sig.
Anna Persson och sambon Peter Holmgren hör till de drabbade. Natten den 21 april bröt sig någon eller några sig in i deras egenhändigt byggda hus.
– Det värsta var att tjuvarna var inne i vårt hus utan att vi märkte det. Dörren brukar låta tillräckligt mycket för att jag ska vakna. Inte ens vår hund Algot vaknade, säger Anna Persson och det är svårt att se om hon är arg, ledsen eller rädd.
Efter en stund är det tydligt att hon är alltihop.
– Det är overkligt att de kunde ta sig in på det här sättet, tillägger pojkvännen Peter Holmgren och tittar mot garageinfarten.
Där stod bilen innan den ljudlöst rullades därifrån av tjuvarna.
Anna Persson och Peter Holmgren verkar ganska överens om att tjuvarnas extrema skicklighet måste ha dolt en rad hemliga tricks som sövande gas och en stor skicklighet att förflytta sig ljudlöst. Det gick inte att hitta några spår, som grus på golvet, från dem. Peter Holmberg tror att de bar sockor över skorna.
– Vår uppfart är täckt med grus. De skulle ha fått med sig lite in om de gått in i skorna.
Ett par veckor tidigare hade två grannar i närheten också påhälsning av troligtvis samma tjuvar. Den gången vågade de gå in i sovrummet hos en man, som är känd i trakten för att vara exceptionellt stor och stark. Han sov som en stock medan tjuven länsade det skrivbord som stod ungefär en meter från hans huvud.
I huset bredvid passade tjuvarna på att gå in och söka igenom rummen.
– För den familjen är det ännu tuffare. De har tre barn runt tio år. De kan inte sova själva längre, säger Peter.
– Jag brukar vakna när det låter utanför. Det gjorde jag inte denna gång. Man vet inte vad de hade varit kapabla att göra om någon av oss vaknat, säger Anna när hon och pojkvännen slagit sig ner vid köksbordet.
Algot, den inkompetente vaktvalpen, springer hit och dit under bordet. Huset är ännu glest möblerat. Det som saknas är allt förutom de viktigaste möblerna.
Det som stals den där natten hade inte bara ett ekonomiskt värde. Med värdesakerna försvann också en stor bit av känslan av trygghet.
Sakerna som blev stulna i huset var ”bara” värda 30 000 - 40 000 kronor och bilen runt 60 000. Det kränkande är att deras paradis i tillvaron invaderats av osäkerhet.
Visst har de den senaste månaden installerat säkerhetslås, rörelsedetektorer och annat, men det kommer bli svårt att återfå den totala tryggheten de kände tidigare – om det ens går. Men Anna skyndar att tillägga att hon sover gott nu. Nästan alltid.
– Jag drömde att hon som har hand om min nya häst hade inbrott. Då vaknade jag och var kallsvettig.
Nu är det lite revoltstämning i byn. Och byborna verkar vara effektiva när de utbyter information. De har börjat organisera sig så smått för att hålla koll på vilka främlingar som vistats i byn, särskilt på kvällarna och nätterna.
Det har blivit så att de som jobbar natt har tagit på sig rollen att ”hålla ögonen öppna” om något skumt är på gång.
Bland annat SMS:as misstänkta bilars registreringsnummer till ett företag som omedelbart skickar tillbaka upplysningar om vem ägaren är.
Peter Holmberg är också upprörd över hur det gick till när de ringde till polisen. De ringde sju på morgonen och först vid tre på eftermiddagen dök två upp, varav en var pensionerad.
– Det måste vara fel när de inte kommer på en gång. Min stulna bil stod i närheten, sönderslagen, och tjuvarna hade gömt våra husnycklar på ett konstigt sätt mellan några takpannor på marken. Det fanns en risk för att de skulle komma tillbaka, säger Peter.
– Poliserna som kom hit var inte heller intresserade av att samla bevis alls. De fyllde bara i en rapport, sen åkte de iväg. De var här i en kvart. Det hade varit betryggande att ha fått stöd och tips på vad vi borde göra. Skälet är väl brist på resurser.
I stället kom länspolismästaren på besök till byn dagen efter och han informerade alla som slutit upp på mötet att nu var det upp till Hedesundaborna själva att ”hålla koll”. Han sa krasst, men ärligt, att polisen saknar resurser för att själv garantera bybornas säkerhet.
Byborna har blivit riktigt upprörda över att det inte längre finns någon polis i byn. Efter protester har en polis börjat vara här två timmar per vecka. För några år sen hade byn två närpoliser på heltid.
Polisen Göran Molander, som deltar i det drygt ett år gamla Hedesundaprojektet, tycker inte att kritiken är rättvis.
Han pekar på att de är tre stycken poliser som täcker 30-talet småbyar i Hedesundatrakten.
- Vi har erbjudit oss att starta grannsamverkan på olika håll. En del säger att de är intresserade, men så kommer de inte igång. Vi kan inte göra allt för dem som bor där.
Polisen jobbar fram till två på natten nu under sommaren när det är skollov och många turister i regionen. Annars finns det inga poliser här på lördagar och söndagar.
Men han kan förstå att en del känner oro efter den senaste tidens inbrott i bygden.
– Samtidigt har det varit den här sortens inbrott över hela Mellansverige.
En som däremot är tvärarg är den snabbtalande Hedesundabon Robert Sandmark. Han möter upp i sin bil utanför Gävles centralstation. I bilen sitter också hans 17-åriga son Tobias och åtta månader gamla barnbarnet Ebba. Det känns lite som att han vill ge ett mjukare intryck än det han gav nyligen.
I Gefle Dagblad citerades Robert: ”Nu är det dags att dra igång ett riktigt medborgargarde och banka skiten ur dem. Jag står för det. Nu har vi fått nog.” Det var dagen efter inbrottet hos Anna och Peter, så det kan ha sagts i stundens hetta.
– Jag blir inte rädd, kanske är jag för dum. Jag blir arg över att vi inte känner oss trygga, förklarar Robert Sandmark när han styr ut ur Gävle och staden blir allt mindre i backspegeln.
– Min fru tycker att det är väldigt obehagligt. Hon är numera mycket noggrann med att låsa alla dörrar för natten. Och jag har märkt att särskilt bland de äldre är rädslan stor. Vad det handlar om är att vi måste kunna skydda våra anhöriga och ägodelar.
Han är också arg för att polistjänster dras in och att allt mer ansvar läggs över på medborgarna, som måste jobba till vardags. Visst har de som kör runt på nätterna fått ett särskilt direktnummer till polisen, för det har gjorts klart att det bara är polisen som får göra ingripanden. Men det tar en stund att ta sig till Hedesunda med bil från Gävle.
– Om någon i Hedesunda klipper till en inbrottstjuv riskerar den personen åtal. En journalist frågade om vi är beväpnade. Nej, svarade jag, men en och annan har spelat baseboll, ler Robert.
Han betonar att han inte är arg på de enskilda polismännen utan på att polisen inte får tillräckligt med resurser för att också de som bor i Hedesunda ska kunna känna sig trygga.
De som kört runt på nätterna är en handfull bybor. Han tycker att det är lätt att hitta motiverade volontärer precis efter en serie stölder eller inbrott, men sen klingar intresset av efter en tid. Själv blev han involverad för några år sen när det skedde en rad cykel- och motorcykelstölder i byn. De slutade när polisen blev mer aktiv efter lokala påtryckningar.
Han tror att tjuvarna den senaste tiden kommer från Vitryssland eller Östeuropa. Knarkare är de inte för de gör för mycket oväsen.
– Men jag tror inte de använder gas av någon form. De är bara jävligt skickliga.
