Santino är apan som planerar för morgondagen, ungefär som vi människor. Och för det blev han världsberömd förra året. Forskarvärlden och inte minst internationella medier ville plötsligt veta allt om schimpanshannen i Furuviks djurpark utanför Gävle och framförallt om hans vana att samla stenar och betongskärvor i små högar. Dessa använder han för att vid senare tillfällen kasta mot besökare som han irriteras på. Just den utstuderade planeringen är ett sällsynt tydligt exempel på att apor, liksom människor, kan föreställa sig saker för sin inre blick.

Den plötsliga berömmelsen överrumplade Santinos närmaste krets i den mänskliga världen. I den ingår först och främst Ing-Marie Persson, som är primat­ansvarig i Furuvik och en sorts extramamma för schimpanserna. Hon känner dem alla sedan de var små och hon är den enda som kan gå in till schimpanserna utan att bli attackerad.

– Vi som jobbar här hade ju noterat det där beteendet i många år och vi tyckte väl inte att det var så märkvärdigt. Det är ju Santino i ett nötskal, säger Ing-Marie Persson.

På senare år har emellertid universitetet i Lund startat en primatforskningsstation i Furuvik. Kognitionsforskarna från Lund studerar hur aporna tänker och hur deras tänkande liknar vårt. När Lundaforskaren Mathias Osvath fick höra om Santinos stensamlande tänkte han: hmm... det kan vara något.

Men inte ens han insåg genomslagskraften i det hela. Han hade redan satt igång andra experiment som med tiden avkastade intressanta och välciterade studier om hur apor kan planera för framtiden. Men det var i av människor uttänkta experiment där aporna belönades med godsaker. Santinos planering med stenarna var spontan, opåverkad av forskare, och kanske därför lite förbisedd.

När jag och fotografen Oskar Kullander var i Furuvik 2007 för att skriva om apors tänkande var Santino ännu en apa bland andra. Då berättade Mathias Osvath lite kort om Santinos stensamlande, det som senare gjorde honom världsberömd och samlandet fick ett par meningar i artikeln. Själv väntade Mathias Osvath på att få in en artikel i en vetenskaplig tidskrift om andra apbeteenden och hade inte tänkt skriva något om Santinos förmåga att planera.

Men stärkt av genomslaget för den första publiceringen, gjorde han en studie om Santinos ammunitionsdepåer och fick artikeln antagen i inflytelserika Current Biology. Då öppnade slussportarna och journalister från hela världen ringde såväl Ing-Marie Persson som Mathias Osvath för att få veta mer.

– Jag satt i telefonintervjuer mer eller mindre oavbrutet i över ett dygn, berättar Mathias Osvath.

Det blev åtskilliga tv-framträdanden och nyheten uppmärksammades till och med av amerikanske pratshow-värden Jay Leno. Santino blev givetvis filmad på plats och han fick även fanklubbar i USA och Kanada.

Men varför blev det sådant hallå? Det finns ju andra studier som visar att schimpanser kan planera för framtiden?

– Vet inte. Jag var fullständigt oförberedd. Forskare som jobbar med människoapor blev inte särskilt överraskade, säger Mathias Osvath

Han tror att storyn blev internationell förstasidesnyhet för att beteendet är så tydligt, så snyggt och att Santino tillverkar verktyg som han ska använda i fram­tiden. Verktyg i det här sammanhanget är små betongskärvor som han framställer genom att knacka på frostskadad betong.

– Ska man vara helt krass: om man kan säga något på tio sekunder och folk tror att de fattar och det är en apa som gör saker som man kan relatera till så blir det lättare att förklara än en serie om fyra experiment.

Det tycks alltså som att forskningen i det här fallet harmonierade med medielogiken. Men inte desto mindre utsågs studien om Santinos stensamlande av tidskrifterna New Scientist och Discover Magazine till ett av fjolårets viktigaste vetenskapliga genombrott.

Och fler upptäckter av liknande slag är på gång. Bland annat studerar en forskargrupp vilda orangutanger som även de planerar för framtiden. En annan forskare försöker ta reda på om kråkfåglar klarar av det. Själv fortsätter Mathias Osvath att studera Santinos stensamlande och har noterat spännande detaljer som han inte vill avslöja i dag men som förmodligen utmynnar i ytterligare en artikel i Current Biology.

Mathias Osvath och många kolleger inom den evolutionära kognitionsforskningen har börjat tröttna på att ständigt mötas av frågan om vad som är unikt mänskligt. Hans svar är att forskningen de senaste 20 åren har producerat en mängd bevis för att vi människor är djur, om än mycket sofistikerade sådana.

Ett exempel är förmågan att följa en annan individs blick. Tidigare ansågs den förmågan vara unikt mänsklig. Sedan konstaterades den på apor. Därefter stod hundar, getter, korpar och vargar på tur. Och nu är en forskare i Österrike nere på sköldpaddor.

– Många påståenden om det unikt mänskliga är helt ogrundade, slår Mathias Osvath fast.

I Furuvik är Santino, i dag 32 år, förmodligen helt ovetande om sin världsberömmelse. Han fortsätter att samla stenar och betongskärvor. Fast han gör det numera i smyg. Varje morgon går djurvårdarna en runda i hägnet och plockar bort hans stengömmor – de vill ju inte att han ska skada någon. Visserligen siktar han illa, men en gång träffade han faktiskt en kvinna i en grupp biologistudenter.

Om Ing-Marie Persson råkar komma på honom när han plockar sten agerar han ögontjänare och låtsas syssla med något annat. Hon har inga problem med att identifiera likheter mellan apor och människor. Schimpanserna har samma känsloregister som vi: sorg, glädje, vrede, kärlek till barnen, för att nämna några.

Angående stensamlandet är Santino nog inte ensam bland världens schimpanser, tror hon.

– Santino är nog ingen unik individ i det avseendet. Schimpanser kan visst tänka.