Jag blev våldsamt kär i vd:n på ett stort internationellt företag. Vi var båda gifta men olyckliga. Vi inledde en djup vänskaps- och kärleksrelation.
Efter något år sände någon brev adresserade till våra respektive. Inledningsvis var jag övertygad om att allt handlade om honom (vd:n). Efter flera omorganisationer visste vi att han hade många ovänner och att han personligen ställdes ansvarig för uppsägningarna.
Relationen knakade och så småningom bröt vi upp, pressade av verkligheten som slog ner i vår ”rosaskimrande” värld. Trots uppbrottet så fortsatte telefonsamtal och brev att komma.
Jag visste aldrig vad hon skulle säga eller hitta på härnäst. Hon spred lögner och falska rykten om mig, kunde ringa mitt i natten och hota att kontakta min familj och min chef för att berätta vilken hora jag var.
Vid ett tillfälle hittade jag en lapp på mitt skrivbord att jag skulle ringa upp en kund. ”Kunden” visade sig vara hans fru.

Jag fick mer och mer ångest och tittade mig alltid över axeln, kontrollerade alla telefonnummer innan jag ringde upp, jag misstänkte allt och alla. Allt blev till en plåga och hela tiden gnagde tanken på vem, vem VEM ... vill mig något så ont.
Jag fick ingen ordning
i huvudet, fick sömnproblem och svårt att fokusera och koncentrera mig på enkla arbetsuppgifter. Jag kunde misstänka min bästa väninna, som inte ens hade tillgång till skrivbordet på jobbet. Till slut bytte jag arbetsplats, men mejl och telefonsamtal fortsatte.
Enligt kvinnan hade jag en familjs öde och tragedi att stå ansvarig för och det skulle jag inte få fortsätta med ostraffat etcetera. Det spelade ingen roll att relationen avslutats. Jag flyttade, bytte telefonnummer, men det hjälpte endast korta perioder.

Någon ville mig mycket illa, jag var rädd att svara
i telefon, rädd att gå ut ensam, rädd att förlora fotfästet helt vilket jag till slut gjorde. Jag bröt bokstavligen ihop på jobbet. Ambulans till sjukhus och jag fick diagnosen utmattningsdepression.
Tiden har sedan läkt många sår och att se tillbaka på åren som gått känns som en saga och ett töcken. Ensamheten och rädslan finns kvar och jag vet fortfarande inte med säkerhet vem kvinnan är eller varför hon valde att trakassera mig även om jag naturligtvis har mina misstankar.
Det är idag exakt ett år och 79 dagar sedan galningens sista samtal kom – jag räknar fortfarande dagarna.

signaturen HA