Blyg, tyst och försynt. Som barn kände sig Jessica Kolterjahn ofta obekväm tillsammans med andra. När klasskompisarna rusade runt på skolgården, höll hon sig till sin bästis eller blev stående lite vid sidan av och tittade på.

Samtidigt hade hon tillgång till ett stort inre rum där hon var allt annat än passiv. Där flödade fantasin och Jessica kunde leka tyst för sig själv timme efter timme utan att tröttna.

Ibland förde hon över fantasierna till papper – i form av färgstarka teckningar eller broderande texter. När hon var åtta skrev hon sin första bok.

– Visst har det varit jobbigt emellanåt att vara blyg, men det har också varit bra för mig. Jag är helt övertygad om att jag inte hade varit författare i dag om det inte vore för blygheten. I ensamheten och tystnaden får fantasin fritt spelrum och jag har alltid gått omkring och skapat berättelser i huvudet, säger Jessica Kolterjahn, vars andra roman Nattfjäril nyligen kom ut och fick fina recensioner i bland annat SvD.

Hon växte upp på 70-talet i ett hus på landet tillsammans med sina föräldrar, två bröder och en syster. En äldre bror var lika tillbakadragen som hon, medan de andra syskonen var väldigt sociala och utåtriktade.

Säkert var föräldrarna lite bekymrade över Jessicas blyghet – det skulle hon själv vara om hennes barn uppvisade samma beteende – men de försökte aldrig tvinga henne att göra saker som hon inte ville, utan lät henne oftast vara.

Eftersom hon bodde på landet gick Jessica i en liten skola med bara 15 elever. En ovanligt trygg miljö för ett blygt barn, men i klassrummet uppstod ändå många jobbiga situationer. Värst var att läsa högt.

– Jag har alltid haft lätt för att rodna. Det kan räcka med en inträngande blick för att jag ska känna ”Men gud, vad är det för konstigt med mig?”. Och så blir jag röd. Det är jättejobbigt för då ser andra direkt att man är generad. Man känner sig avslöjad.

Som barn var Jessica ofta ensam. På landet var det långt mellan kompisarna och att ringa någon för att fråga om de skulle leka, var otänkbart. Själv tror Jessica att blygheten är förklaringen till att hon hade färre kompisar än många jämnåriga.

– Kanske tyckte de att jag var lite tråkig... Samtidigt har jag aldrig varit mobbad eller känt mig utanför. Jag har alltid fått vara med, men blygheten gjorde att jag själv avstod från att delta i vissa saker.

Så småningom flyttade familjen till ett samhälle utanför ­Värnamo och Jessica minns att kompisarna på den nya gatan frågade om hon skulle följa med och bada. Trots att hon verkligen ville, tackade hon nej.

– Lyckligtvis var de enträgna och frågade igen och igen och igen. Till slut vågade jag följa med och när vi väl lärt känna varandra umgicks vi jättemycket under några år.

Under tidiga tonåren kunde det hända att kompisarna gick på disko eller fest medan Jessica låg ensam hemma och läste. Även om det var hennes val, kände hon ibland att blygheten var som en fotboja som hindrade henne från att delta i olika saker.

– Men i dag är jag inte lika säker på att jag verkligen missade så mycket. Egentligen tyckte jag att det var lika skönt att ligga hemma och läsa. Jag var nog mest rädd för att framstå som tråkig inför kompisarna.

Att kunna göra saker för sig själv, utan att hela tiden behöva prata med eller bli sedd av andra, kan hon i dag också se som en styrka. Hon har inget problem med att gå ensam på bio eller ut och äta. Under skrivperioderna har hon heller inga svårigheter med att stänga omvärlden ute för att bara umgås med sina påhittade romanfigurer.

– Även om jag är blyg så är jag väldigt trygg med mig själv. Jag behöver inte bli sedd av andra för att känna att jag existerar.

Att Jessica varit mycket ensam, betyder inte heller att hon är osocial. Hon träffar gärna vänner – även om hon fortfarande helst umgås i mindre grupper.

Under uppväxten hade hon också alltid bästisen Linda. De lärde känna varandra i sexårsåldern och står fortfarande varandra väldigt nära.

– Vi har aldrig behövt prata så mycket. Båda visste ändå allt om den andra. Vi kommunicerade på ett annat plan. Ofta kunde vi ligga i varsitt hörn i sängen och läsa i timmar. Eller så satt vi tysta tillsammans och lyssnade på Fantomen på Operan. Det är först på senare år som vi har börjat prata mycket med varandra.

Jessica tror också att blyghet kan vara en fördel i sociala relationer eftersom man som blyg inte hela tiden strävar efter att själv stå i centrum, utan också kan se och lyssna till andra.

– Min kompis Linda sade faktiskt alldeles nyligen till mig att jag är väldigt bra på att lyssna. Det är ju inget som man tänker på själv, men jag tycker att det är väldigt intressant att lyssna på andra människor. Man lär sig så otroligt mycket om livet.

– Jag kan själv bli väldigt trött på människor som bara pratar utan att lyssna eller ställa en enda fråga. De är bara upptagna av sig själva och sådana relationer ger inte mig något.

Så småningom började Jessica läsa på universitetet och några år senare tog hon klivet ut i arbetslivet. Någonstans på vägen fattade hon ett medvetet beslut om att inte längre låta blygheten stoppa henne utan att istället utmana den.

– Jag känner mig fortfarande blyg ibland, men numera tar jag tag i känslan. Som vuxen vet jag att det jobbiga går över och att jag kommer att överleva. Då blir det lättare att härda ut.

Men att mingla på förlagsfester eller tala på stora jobbmöten fasar hon fortfarande för. Måste hon, så gör hon det. Men det är inte kul.

I de här situationerna blandas också blygheten med en stor portion självrannsakan. Efteråt kan hon gå igenom händelsen i huvudet gång på gång: Hur såg jag ut? Vad sade jag egentligen? Hur lät min röst? Gjorde jag bort mig?

– Det är jättejobbigt och ju mer obekväm jag känner mig i en situation, desto mer kritiskt granskar jag mig själv efteråt.

Det här är ett beteende som Jessica delar med många andra blyga personer (se artikeln på nästa sida). Och även om det är plågsamt, kan det i förlängningen ha vissa fördelar.

I samband med Jessicas romandebut blev hon till exempel intervjuad i tv. Inför framträdandet var hon otroligt nervös och

i ett försök att hantera situationen förberedde hon sig väldigt noggrant och funderade på vilka frågor hon kunde tänkas få.

– När jag väl satt där var det inte riktigt lika hemskt som jag hade föreställt mig och då släppte en hel del av spänningen. Eftersom jag var så väl förberedd gick det dessutom riktigt bra, säger hon.

Under senare år har även den tekniska utvecklingen gjort livet som blyg lättare. Att prata i telefon kan vara jobbigt, men då kan man mejla istället.

Jessica hyllar också Facebook, som erbjuder ett lagom exponerat minglande i cyberspace. Där kan hon svara på andras inviter utan att behöva ta första steget själv. Och skulle hon rodna är det ingen som ser.

– När jag är på besök hemma i Värnamo springer jag genom stan för att slippa stöta ihop med gamla klasskompisar. Men om de kontaktar mig på Facebook tycker jag att det är jätteroligt. Där är jag social med personer som jag aldrig skulle vara social med annars. Facebook är perfekt för en blyg – men social – person som jag.