- Alla barn som växer upp i en alkoholistfamilj är i fara. Därför är det så viktigt att de får hjälp, säger Barbro Henriksson på Ersta Vändpunkt i Stockholm.
Hon arbetar som konsulent för anhöriga till alkohol- och drogberoende. Barbro Henriksson tycker att det är på tiden att vi börjar tala om alkoholism mer öppet.
- Först då kan vi göra något åt det och skapa resurser för behandling. Som det är nu kommer allt fler att råka illa ut.
Det är lätt att se varningstecken även hos ”fina familjer” - redan på barnavårdscentralerna och på vårdcentralerna. Men man måste veta vad man ska titta efter. Även om problematiken är samma hos alla barn så kan det utåt sett verka bättre ställt hos dem som har råd att dölja sitt missbruk.

De pedagogiska program som Barbro Henriksson och hennes kollegor ansvarar för är en del av Erstas sociala verksamhet och utgår från Minnesotamodellen (även känd som tolvstegsprogrammet).
När Ersta Vändpunkt startade 1986 var de ensamma i Sverige om att hjälpa barn till föräldrar som
dricker eller använder droger. Numera har fler sådana behandlingscentra tillkommit. Men fortfarande är det få som erbjuder hela program till barn och ungdomar som drabbas av föräldrarnas alkoholism, trots att barnen är de värst utsatta.
Många som söker hjälp på Ersta är dock redan vuxna, men är barn till alkoholister. De hör av sig efter att ha varit gifta en, två eller tre gånger utan att ha upplevt harmoni.
De flesta vuxna som söker har inte sällan själva valt att leva med en alkoholist.
- Vi människor dras till det vi känner igen oss i. När relationerna sedan går sönder berättar nästan samtliga att den alkoholiserade föräldern ofta dyker upp i huvudet, finns där i tankarna och maler och stör.
- Tidigare har de förnekat allt som har med barndomen att göra, men efter att de påbörjat programmet så säger nästan alla att ”det här hade jag behövt tala om mycket tidigare”.
Vare sig man själv är alkoholist eller har vuxit upp med en alkoholist, känner man ofta en stark inre oro, skuld, skam, maktlöshet och
ilska.
För barn i en alkoholistfamilj tillkommer också en rädsla för våld mot den andra föräldern och syskon, och att familjens hemlighet ska upptäckas.
Dessutom tänker nästan alla som växer upp i skuggan av en alkoholist någon gång att det är deras fel.
Det här gäller oavsett socialgrupp och om man är snygg, har rätt märkeskläder och så vidare. Självkänslan kan ändå vara i botten. Också unga rika kan komma på glid.

Barngrupperna är indelade efter ålder. För de mindre barnen, de mellan 6 och 12 år, tillämpas en sorts pedagogik och för de större, de mellan 13 och 18 år, en annan.
Barbro Henriksson berättar att behandlingsteamet har en bred tvärvetenskaplig kompetens och att allt arbete sker i grupp. Självklart finns gruppledarna tillgängliga om någon behöver prata enskilt, men det är gruppen man utgår från.
- De yngre barnen delar vi upp i pojk- och flickgrupper. Det är inget man måste, men vi tycker att det fungerar bra eftersom vardera könet har sin speciella problematik.
Hur närmar man sig då detta
svåra ämne?
- Bland annat så jobbar vi med bilder och roller, eftersom alla barn går in i olika försvar. Det kan ibland vara mycket tydligt. De flesta deltagarna känner också igen sig i detta från allra första början.
Barbro Henriksson berättar hur de visar upp bilder på det ”tysta barnet”, ”clownen”, ”hjälten” och ”rebellen” för att inleda ett samtal. Reaktionen låter sällan vänta på sig.
Gruppmedlemmarna pekar och förklarar att ”sådan är jag hemma”, ”den är jag i skolan” och ”så där gör jag jämt”. Då understryker gruppledaren att flickan eller pojken inte är sådan, utan blir sådan för att han eller hon måste hantera sitt liv. Så är diskussionen igång.
- Speciellt tonåringarna intygar att rollen de får i skolan är väldigt betungande och svår att ta sig ur.

Det är också mycket viktigt att programinnehållet följer ett mönster i en tillitsfull och trygg miljö utan överraskningar. Sådana får man nog av ändå när man lever med en alkoholist. Barnet vet ju aldrig när drogen och det destruktiva beteendet tar
över. Barnen ska också slippa konfrontationer. De har alltid rätt att stå över. Allt som sägs i grupperna stannar där.
- Det händer faktiskt att barn sitter tysta i åtta veckor. Barnen ger ifrån sig det som de själva vill. Oftast berättar de till sist eller tar till sig programmet ändå och blir stärkta i sin person.
Tonåringarnas behandling börjar med ett öppet informationsmöte där gruppledarna berättar om programmet och hur det ser ut. Därefter skriver tonåringarna in sig själva.
En annan skillnad är att man arbetar med fler teman än i barnprogrammet.
- Teman bland de äldre barnen är till exempel andlighet och sexualitet. Vi talar om gränser, vilka gränser en människa har och vad som händer när man går över dessa. Att göra det är ju att kränka en människa, men det kan ibland vara ny information för våra barn.

I tonårsgrupperna är tjejerna och killarna tillsammans under första hälften av varje möte, sedan arbetar de vidare separat under den andra hälften.
- Det finns saker som kan vara svåra att prata
om när det andra könet är närvarande, speciellt i tonåren. Annars är det ingen större skillnad mellan pojkar och flickor, säger Barbro Henriksson.
Det finns inte heller någon markant skillnad mellan barn från olika socialgrupper. Alla lider av en sviktande omsorg från föräldrarnas sida, även om de fått mat, kläder och pengar, menar Barbro Henriksson.
En social skillnad är dock att barn från bättre förhållanden är om möjligt ännu räddare för att det ska avslöjas vad som pågår i familjen.
Familjeanekdoter om ”sätt att vara”, arv och personligheter florerar ofta i dessa familjer, men något missbruk talar man inte om. Ändå förstår deltagarna snart vad det handlar om efter att man talat om vilka problem en familj kan ha.

Ett annat viktigt tema är det sociala och genetiska arv som vi alla bär med oss. Ungdomarna får lära sig att det är vanligt att barn till missbrukare söker sig till en miljö där folk dricker och missbrukar droger, trots allt negativt man upplevt, helt enkelt därför att man känner igen sig.
Rustad med kunskap är det lättare att se klart och undvika den falluckan.
- En viktig del i våra barngrupper är familjeträffarna. Två gånger under de femton gånger programmet varar får deltagarna bjuda in sin familj. Ibland får de dela upp besöken, eftersom många har föräldrar som inte drar jämnt och därmed inte kan delta samtidigt.
Barbro Henriksson vill understryka modet hos både föräldrar och barn som kommer till Vändpunkten. Att ta itu med sina problem och blotta det som familjen råkat ut för är modigt - och nödvändigt.
Utan hjälp förs det dysfunktionella beteendet över till nästa generation och fortsätter att förstöra. De goda krafterna, som mot alla odds får familjen att fungera, blir till slut stjälpande, i stället för hjälpande.
- Men, understryker hon, man får komma ihåg att inte skylla på barnen. Det hjälper inte att skicka ungarna till ett program och själv stoppa huvudet i sanden. Det finns exempel där föräldrarna bett mig ”fixa Pelle”. Fast då brukar jag fråga vad de själva gjort åt sina
problem.
Barnen ska inte behöva komma till gruppen och fråga: ”Varför har de skickat mig hit och är det mig det är fel på?”
Så är det förstås inte.

När det gäller barn under sex år är det till och med så att det allra oftast räcker med att föräldrarna tar itu med sina problem så löser sig livet för barnen också - utan grupp. Föräldrarna är ju hela deras referensram.
- Det handlar om att bli den sanna människa varje individ är, bortom den som droger och drickande framkallar. Därför ger vi kunskap som i sin tur ger en medvetenhet och valfrihet till barnen.