När Idagsidan sökte bröder för en intervju om hur det är att vara storebror och lillebror, om konkurrens, avundsjuka och om hur syskonrelationen har förändrats genom åren såg Victors och Jacobs mamma uppropet på Idags Facebooksida.

– ”Det vore väl något för dig och Victor?”, sa hon till mig, berättar Jacob över en lunch på Hotell Eggers i Göteborg. Mamma sa det nog mest som en skojgrej. Eftersom jag inte är så glad i att synas medialt frågade jag mig varför ska jag sitta här och ”outa” mig. Det kändes obehagligt, säger Jacob.

Men han ändrade sig. Storebror Victor var positiv – inte för att han tänkte att han skulle ha något väldigt speciellt att säga, men för att det kändes som en situation som var honom given.

– Vi har en unik relation och kanske kan läsarna behöva höra vårt perspektiv, säger Jacob.

Jacob har kört från Helsingborg där han arbetar som informatör i Svenska kyrkan och bor med fru och tre barn. Victor har tagit tåget från Skövde där han är näringslivsutvecklare i kommunen och bor med sin fru och två barn. Båda är troende kristna.

Det unika är en väldigt nära relation som underhålls med många, långa samtal ”utan filter”.

– Jag känner inte att ”det här är för privat för att dela med Victor”. Jag skulle kunna blotta hela mitt liv rakt igenom mina värsta sidor och vara trygg i det, säger Jacob.

Har ni en lika nära och ”ofiltrerad” relation till er lillasyster?

– Hon står oss mycket nära, men det spelar roll att vi är bröder och hon är tjej. Victor och jag hade gemensamma kompisar som små, vi gjorde militärtjänst båda två. Du var på missionsfältet i Filippinerna, Polen och Ryssland i några år, jag var i Makedonien. I livet är det fler saker som har kopplat ihop oss, säger Jacob och vänder sig mot sin storebror.

Än i dag, om de gjort något dumt som de skäms över, ringer de varandra för att reda ut situationen.

– Jag har lätt att berätta för Jacob och jag kan lita på att han säger ”Jaa, det var dumt” eller ”Nu överdriver du”. Om någon lyssnar på våra samtal kan de nog tycka att vi är hårda mot varand­ra. Men det är en gemenskap vi har utvecklat genom åren, säger Victor.

– Vi är vana från uppväxten att ta tag i känslor när de kommer, säger Jacob.

Uppväxten i prästgården i Hjälmseryd med pappa kyrkoherden och mamma (som alltid varit en förebild) har präglat Victors och Jacobs syn på avundsjuka och mycket annat. I hemmet fanns det utrymme för diskussioner och starka känslor, tvivel på Gud och huruvida man bör gå i kyrkan, förklarar Victor och Jacob. Ett centralt budskap i uppfostran var att ett livsmål som troende kristen är att ”göra gott”.

Att avund är en gammal dödssynd, i alla fall enligt katolikerna, har det spelat roll i er uppfostran?

– Det tror jag absolut, säger Victor. Men inte på ett mörkt sätt. Det finns ju många dödssynder och vi är väl medvetna om att vi bär på dem och lever ut dem. Tyvärr. Men det handlar om att hantera dem. Det har aldrig förekommit skrämsel i vår uppfostran. Men det betyder inte att man inte kan identifiera avund som en dödssynd. Jag tror att vi är överens om att avund är något som inte ska skambeläggas, men som måste bort, säger Victor.

– Vi skiljer på känslan avundsjuka och attityden avundsjuka. Känslan har vi, begäret efter mer pengar eller makt, de finns där vare sig vi vill eller inte. Frågan är vad som styr ditt handlande. Om du handlar utifrån avundsjuka får du ju en bitterhet och ett destruktivt leverne, säger Jacob.

Victor illustrerar hur svårt det kan vara med exempel. För bara något år sen träffade han en kompis han inte hade sett på många år. Han visade sig vara en rik affärsman i dag. För Victor som också arbetat i näringslivet kändes ett sting av avund.

– Då ringde jag till Jacob och sa: ”Jag är jätteavundsjuk. Jag vet inte varför, jag har ju tackat nej till erbjudanden för att jag vet att jag inte vill dit. Ändå är det någonting. Vet inte vad”.

Hur pratade ni om detta?

– Avunden började nog med att framgången var så lätt att mäta: Åtta företag, stora hus och bilar i mängd. Min tanke utvecklades till att det hade börjat som avundsjuka, men visade sig vara en ofrid. Kanske var det ett ”jag hade ju också kunnat” som blossade upp i mig där, säger Victor.

Han tvingades ifrågasätta sitt agerande och kom fram till att han är på rätt plats, att han trivs jättebra där han är.

Jacob hade ett rakt budskap till sin tvivlande bror.

– Jag tror att man måste lära sig att lyfta blicken. En framgång kan man inte bygga något på, säger Jacob.

– Jacob har närmare till perspektivet ”varför bry sig om en blankare bil?” än vad jag har. Han kan sälja allt och dra till Makedonien. Jag har det i mig också, har gjort det och jag kan vilja ha det närmare, säger Victor.

Jacob berättar ett barndomsminne om när Victors avundsvärt blanka motorcykel lyste i ögonen på honom.

– Jag löste det hela genom att tjuvåka den ganska ofta. Vi hade en massa träd i en allé där vi körde slalom. Sen var mamma hemma så det var klurigt att sno den där hojen. Det krävdes en massa planering, säger Jacob med ett skratt.

– Du lyckades! Jag har inte förstått att du tjuvåkte den förrän nu, säger Victor.

Men som vuxen behöver man en bil, även om den inte måste vara blank. Om man har tre barn till exempel. Eller?

– Näe, det löser sig alltid, säger Jacob och hänvisar till sina erfarenheter från åren i Makedonien.

Bröderna är starkt präglade av åren då de arbetade med fattiga människor i olika länder. Victor har varit i Filippinerna, Ryssland och Polen. Jacob gav sig av till det krigshärjade Makedonien efter sin militärtjänst.

Under den perioden kom ett tillfälle då Victor blev avundsjuk på sin lillebror – när han ringde och berättade att han hittat kvinnan i sitt liv, en svensk tjej som också var ute och jobbade med hjälpverksamhet i Makedonien. Då var Jacob 20 år och Victor 23.

– Det tyckte jag var besvärligt. Utan att leta partner systematiskt så var vi båda tidigt hårt inriktade på att gifta oss och skaffa barn. Tanken att ”ha kul tills man är 30” som många kompisar hade fanns inte hos mig, berättar Victor.

– Du pressade dig hårdare än jag. Jag reflekterade aldrig. Jag gifte mig när jag var 21 och tyckte att det var den mest naturliga saken i hela världen, säger Jacob.

Sedan dess har båda familjer.

Har ni tänkt kring avundsjuka vad gäller barnen?

– Vi har pratat om att vi har en tes som vi vill förmedla, näm­ligen: Livet är orättvist. Ibland finns det en anledning, men ibland finns det inte det. Det är viktigt att tidigt dela med sig. Det hjälper vid avundsjuka och motgångar i allmänhet. Det vill vi ge våra barn tidigt, säger Victor.

– Det är mitt uppdrag att ge mina barn verktyg att hantera de känslorna, som att vända avundsjukan till något gott. Man ska inte låta sig styras av känslorna. Man ska göra vad som är rätt, fyller Jacob i.