När Camilla och Åsa är ute och pratar om sina två deckare har de lärt sig att de måste ha ögonkontakt. Annars händer det lätt att storasyster tar över showen och pratar på för att det verkar bli så tyst annars. Lillasyster psykologen, som i sin yrkesroll har vant sig att ge plats åt andras röster, blir frånsprungen av näringslivssyrran som är van att leda.

Att de här två lyckas skriva tjocka deckare, i vilka mordgåtorna klarnar tack vare Siri som är psykolog på Södermalm, är inte förvånande. Resonemangen far som pingpongbollar genom luften när de tar emot i varsin terapistol på Åsa arbetsplats, en privat psykologmottagning i Vasastan.

Ämnet för den här sessionen i intervjuform är inte deckarna de skriver ihop, utan systerskap och samarbete, avund och konkurrens – om hur rollerna kan förändras från barndomens bråk till 40-årsålderns mer dynamiska dispyter.

Idag är systrarna tajta, men det var många sparkar under bordet när de var små. Åsa ville gärna vara med sin två år äldre syster, men blev avvisad för det mesta. Då blev hon arg.

–Jag hade svårt att acceptera att du var äldre och fick göra fler saker. Där kom väldigt mycket avund in i bilden, säger Åsa.

Hon idealiserade sin storasyster. Camilla kunde och visste allt. Hon började skolan, fick skolväska, kunde läsa, hjula och stå på händer. Från 5–6 till 12-årsåldern är det mycket man vill kunna som det äldre syskonet kan.

Deras mamma hade alltid längtat efter syskon och hon försökte förklara vilket värde det hade att vara systrar.

–Jag tyckte att det var jobbigt att ha syskon, säger Åsa.

–Du blev mer rebell, men också mammas favorit, säger Camilla och tillägger snabbt: ”Vad ska mamma säga om det här?”.

–Och du var mer pappas flicka, säger Åsa.

–Ja, jag var mer lik pappa, mer sluten och hade stor integritet. Mamma hade lättare att förstå dig och dina reaktioner.

Camilla ansågs tillbakadragen, Åsa hetsig och temperamentsfull.

–Får man höra det när man är liten blir man lite sån också, konstaterar Åsa.

–En roll jag fick på mig, och som jag inte alltid velat ha, är att vara duktig och kontrollerad, att inte klara av att vara svag, säger Camilla.

Än idag hänger det ihop med hur de gör i konkurrenssituationer. Camilla är mer tävlingsinriktad.

–Du är mer så att du ska minsann kvala in där du vill vara. Jag försvarar mig med ”vill de inte ha mig, så vill inte jag ha dem” om jag blir avvisad, säger Åsa.

– Ja, det är en svaghet. Och en styrka också, förstås – att hela tiden försöka hävda sig i alla sammanhang, säger Camilla,

– Båda sätten är verktyg för att plåstra om den ömtåliga självkänslan, analyserar Åsa.

Nu passar Camilla på att få upp tempot på berättelsen från barndom till 40-årsålder.

–Om man komprimerar det hela kan säga att jag började plugga på Handels för att göra karriär i näringslivet samma år som du blev gravid och hoppade av gymnasiet, säger Camilla.

– Då var inte systerskapet jobbigt eftersom vi levde så olika liv, säger Åsa.

Du var inte avundsjuk på Camillas utbildningsväg?

–Inte alls. Varför gå på Handels? Det verkade ju jättetråkigt.

Åsa fick sonen Max som är 22 år idag. Så småningom pluggade hon på Komvux och blev psykolog år 1999. Hennes yngste son Gustav är två år. Under tiden hann Camilla göra karriär bland annat som marknadschef på Vin & sprit och vd för bokförlaget Storyside. Hennes äldste son är 17 år och hennes dotter nio år.

Hur har ni tänkt på syskonavundsjukan som föräldrar?

–Som förälder försöker man också trycka ner tendenserna till avundsjuka så fort de dyker upp. Man tycker att ett moget beteende är att bli glad om den andra får göra något roligt eller får uppmärksamhet och prylar. Det vill man inpränta i sin avkomma, säger Camilla.

Åsa berättar om hur avundsjuk, eller svartsjuk egentligen, hon själv var i morse.

–Min 2-åring Gustav tittade på mig och sa: ”Mamma kan gå och lägga sig igen”. Samma sak säger han om jag kommer hem och pappa Andreas är hemma: ”Mamma kan gå jobbet. Gåååå”.

Att känna sig förfördelad av den man älskar framkallar starka känslor, oavsett om man är stor eller liten, förälder eller barn.

–Så kan jag också känna. Då har det också den komplikationen att jag är skild. Om min dotter säger ”Hos pappa äter vi alltid riktig mat på kvällen” känns det jobbigt för mig.

Åsa säger att hon kan oroa sig för att äldste sonen ska känna sig missgynnad för att hon inte kunde ge honom den barndom hon själv hade i form av bra boende och kärnfamilj när han var liten.

–Det är visserligen något man delar med många föräldrar i vår generation och jag tror att han själv är ganska oförstående inför detta. Men ändå …

Eftersom Åsa var så ung när hon fick barn levde hon knapert under många år.

–I mitt liv då fanns mycket av den berättigade avunden. Jag ville också kunna ha ett bra boende, körkort och bil kände jag.

Åsa resonerar vidare om skillnaden mellan olika slags avund.

–I den situationen hade jag ju kunnat tänka att ”Det här är min plats” och låtit mig nöja med det jag hade. För mig blev känslan att jag också var värd det många andra hade en stark drivkraft.

Camilla levde i en helt annan värld där konkurrensen är en självklar drivkraft i näringslivet. Där handlar det om pengar, position, att lyckas. Ständiga jämförelser är vardagsmat. Idag har hon hoppat av det snabbaste karriärspåret och är egenföretagare. Åsa är delägare i psykologföretaget där hon jobbar och fortsätter att utbilda sig i kbt, kognitiv beteendeterapi.

Sedan de började skriva böcker ihop för ungefär fem år sedan har de blivit enormt tajta. De pratar med varandra varje dag.

–Om vi inte hade varit tvungna att leverera den här textmassan, bebisen, vid en viss tidpunkt hade vi blivit sura på varandra och väntat tills det lagt sig. Nu är det som om vi är gifta, det går inte att sopa problemen under mattan, säger Camilla.

–Den smärtsamma avunden från barndomen finns inte längre. Hur är det för dig? frågar Åsa.

–Nej, jag är aldrig avundsjuk på dig numera.

–Men du vill ju ha allt jag har säger du: Du vill ha min bil, mitt hus, min man … , skojar Åsa med ett snett leende.

–Nej, understryker Camilla och frågar: Har du känt dig avundsjuk på mig på senare år? Jo, lillasystergrejen har kommit fram när vi har stått på scenen, när jag tar för mycket plats. Rollerna finns ändå kvar. Man är storasyster och lillasyster.

–Jag är inte avundsjuk, men känner konkurrens. Det händer att vi blir väldigt osams. Som när förlaget skulle spela in en intervjufilm med oss. Varje gång jag skulle säga något hann jag bara öppna munnen, sen pratade Camilla. Hon var hela tiden fem sekunder snabbare än jag.

–Men nu har vi kommit på hur vi måste göra! säger Camilla.

–Bara vi kan titta varandra i ögonen så löser det sig.

Systrarnas böcker: Någon sorts frid och Bittrare än döden (W&W).