I den nyutkomna boken Aldrig depression hävdar den amerikanske läkaren och psykoterapeuten Peter D Kramer att depression är vår tids mest romantiserade sjukdom. Han utvecklade sitt resonemang i en intervju på Idagsidan den 23 november.
Enligt Kramer är det en myt att depressioner skulle bidra till kreativitet och konstnärlighet. Han vill behandla tillståndet med såväl medicin som psykoterapi.
SSRI-preparat är antidepressiva medel, exempelvis Prozac och Cipramil. De hämmar återupptagningen av signalsubstansen serotonin i hjärnan.
Jag drabbades av depression i samband med utmattningssyndrom på grund av en kaotisk arbetssituation och privata bekymmer under 1998. Efteråt kan jag förstå varför det hände, jag drev mig för hårt när det gäller arbete samtidigt som jag har en sårbarhet genom min uppväxt. Detta i kombination med privata bekymmer blev helt enkelt för mycket.
Jag hade tur och fick hjälp genom psykiatriska öppenvården, där jag fick kontakt med psykiatriker som skrev ut antidepressiv medicin och
jag fick cirka 15 samtal med psykolog. Det räckte inte utan jag bekostade själv, med visst stöd från min arbetsgivare, ytterligare 20.
Jag har själv prioriterat och bekostat en hel del av behandlingen. Detta har jag inte ångrat utan det har påverkat mig så att jag känner mig själv mycket bättre och förstår att jag har en benägenhet att driva mig för hårt ibland.
Jag var tvungen att sluta på arbetet, men det ser jag som positivt. Jag fick avgångsvederlag, vilket jag använder till att läsa in en personalvetarutbildning. Därefter har jag arbetat och kan fortfarande vid belastning ha down-perioder, men jag har insikt att hålla mig igång och inte dra mig tillbaka. Motionen hjälper mig vid dessa tillfällen.
Att arbeta med sig själv på många plan är viktigt, men även att samhället har en syn att det är okej med antidepressiv medicin och att man kan få ekonomisk hjälp till terapi. Men även att inse att depression inte är kroniskt i de flesta fall.
Diagnosen depression är mera ett tecken på samtidens
förväntningar än en vetenskapligt grundlagd diagnos. Existentiell ångest, leda och oro, som är naturliga reaktioner på en sjuk omvärld, klassas som en sjukdom för att samhället inte vill se det. Inte undra på att antidepressiva läkemedel är i stort sett värdelösa (placebo är nästan lika verksam). Det finns hos flertalet inget sjukligt att behandla.
Jag har i flera år lidit av depression, samt panikångest.
Jag blir upprörd över människors okunnighet rörande dessa allvarliga sjukdomar. Depression, som vilken annan sjukdom, bör enligt min mening medicineras.
När jag talar om min medicinering, som består av två olika antidepressiva mediciner, möter jag ofta människors oroade blickar. Jag blir så trött av människors oro över biverkningar och beroende av medicin. Då jag är osäker på huruvida jag skulle leva i dag utan min medicinering är det irrelevant huruvida jag är beroende av den eller ej.
Givetvis är jag beroende av min medicinering då jag skulle må livsfarligt dåligt utan den. Den frågan är så
absurd att det är skamligt hur ignoranta människor får vara. Inte skulle jag anklaga en cancerpatient för att vara beroende av sin behandling.
Vad människor måste inse är att depression är en högst allvarlig sjukdom som vilken annan. Biverkningar är ett lågt pris att betala för att få leva ett drägligt liv.
Vidare är det upprörande hur antidepressiv medicin betraktas som någon sorts ”lyckopiller”. Då jag talar från erfarenhet kan jag garantera att det definitivt inte är något ”lyckopiller”. Medicinen stabiliserar nivån av signalsubstansen serotonin, som är den substans som är för låg i hjärnan på en deprimerad människa.
Med andra ord får jag en ”normal” nivå av serotonin, och alltså inte en förhöjd.
För att jag ska kunna göra så enkla sysslor som att gå upp ur sängen, laga mat eller gå till arbetet behöver jag min medicin, och att kalla den för ett ”lyckopiller” är en förolämpning för alla oss som är tvungna att leva livet i depressionens skugga.
Depression i sig framkallar ingen kreativitet, van
Gogh och Kierkegaard hade bara presterat något annat om de inte varit deprimerade. På samma sätt kan man undra vad till exempel Tomas Ledin skrivit för visor om vi hållit honom rejält deprimerad en längre tid. Nästa fråga: Karin Boye är en i mängden av svenska, kreativa författare som tog livet av sig. Är hennes självmord okej bara för att hon skrev bra böcker?
Min utmattningsdepression förändrade mitt liv - och gör så fortfarande. Jag vet inte vart det ska leda till ännu.
När jag drabbades av utbrändhet år 2000 fick jag höra konstiga kommentarer som ”jag skulle också vilja bli utbränd så att jag får tid att vara hemma och komma underfund om vad jag vill göra i livet egentligen”. Det är en skrämmande reaktion eftersom det visar hur lite människor vet om depression, men också för att det troligtvis finns en mängd människor som jobbar för mycket, har för lite tid och är missnöjda med sina liv.
Depression är att sjunka ner i ett djupt svart hål utan möjlighet att ta sig upp. Depression är att förföljas
av panikångest så att man vill springa ifrån sig själv - men upptäcka att det inte går eftersom skräcken sitter inuti kroppen och inte går att springa ifrån. Depression är att fly från dem man älskar mest - för att man inte orkar.
Min depression ledde till fruktansvärda trauman på olika vis. Jag blev också av med mitt jobb efter över 30 års anställning utan sjukskrivning.
Men min depression lärde mig också att inse vad livet egentligen är och vad som är viktigt. Det lärde mig också att inse vilken otroligt utsatt grupp alla psykiskt sjuka är. Dessa svåra sjukdomstillstånd syns inte utanpå eftersom man inte kan visa upp en synlig skada som kan ”godkännas” av allmänhet och myndighet. Det blir därmed ytterligare en plåga och belastning för den drabbade.
Jag vet inte hur framtiden ska bli för mig. Jag är en utbränd eldsjäl men lågan finns kvar där inne - om än svag. Kan jag behärska elden och balansera kraften? Jag hoppas på sikt kunna ”göra rätt för mig” i samhället. Jag är född optimist och det är jag
oerhört tacksam över. Det gör att trakasserier och förföljelse från Försäkringskassan inte lyckats krossa mig ännu.
Jag har haft problem med återkommande depressioner i tio år. Mina högskolestudier blev lidande och konsekvensen av detta är att jag har problem med luckor i min cv på jobbintervjuer. När jag började jobba fick jag sömnproblem av alla krav jag ställde på mig själv. Till slut kom jag till en mycket kompetent läkare som skrev ut rätt medicin åt mig (SSRI). Nu sover jag bra och försöker kämpa vidare med livet.
Jag hade en flickvän som led av depression, och hon tog medicin mot den. Det fungerade. Man ska inte vara för misstänksam gentemot medicin bara för att ”den innehåller kemikalier.” Vad gäller flickvännens depression var det ingen händelse som hade skapat den, utan det var helt enkelt felaktig kemi i hjärnan. Då behövs medicin.
Mina egna erfarenheter är lite trista. För ett par år sedan drabbades jag av en depression och fick behandling med SSRI. Försäkringskassan var väldigt
avvaktande till att betala sjukpenning, eftersom jag då, som nu, var arbetslös. Utlovad psykoterapi uteblev, men en nära vän gav mig gratis ridlektioner, vilket väsentligt bidrog till ett långsamt tillfrisknande. Det var en intressant upplevelse att sitta i sadeln för första gången vid 45 års ålder. I dag är ridterapi en någorlunda etablerad behandlingsform vid depression.
I dag känner jag en tung sorg över insikten att jag måste ha varit deprimerad flera gånger tidigare i livet utan att adekvata åtgärder vidtogs. Konsekvenserna det fått för mitt yrkesliv, för min relation till kvinnor, för min familj är helt oöverblickbara. Likväl måste jag gå vidare, eftersom jag ändå har 20 år kvar i arbetslivet.





