När Sara, 21 år, fick sin adhd-­diagnos för ett år sedan kunde hon först inte fatta det.

–Adhd för mig var små skrikiga pojkar som slogs och sprang omkring – nej, det hade inte jag.

Sara har sett sig själv som en känslig människa, en som ofta var ledsen. Hon blev lätt uttråkad och kände sig annorlunda, men hade aldrig reflekterat över att hon kunde ha adhd.

Ångesten och oron hade blivit henne övermäktig, när hon för drygt ett år sedan förtvivlad sprang in på läkarmottagningen och skrek att de måste hjälpa henne. Det enda hon önskade var att få känna sig normal – att kunna sitta i soffan, titta på tv och hålla någon i handen utan att bli supernervös.

Om Sara skulle titta på en tv-film var hon tvungen att läsa, äta och gärna måla samtidigt – annars blev hon rastlös. Det räckte inte att ha en bok framför sig utan helst skulle det vara en hel trave.

Sara fick hjälp på läkarmottagningen och träffade så småningom en neuropsykiater. Han ställde, som hon tyckte, ovidkommande frågor om hur hon gjorde när hon städade. Ju fler konstiga frågor han ställde desto mer kände Sara att allt stämde.

–När jag fått diagnosen gick jag som i ett rus i ett halvår. Jag läste böcker och webbsidor om adhd och var så lycklig för att det fanns andra som var precis som jag.

Då hade hon sedan tio års ålder känt sig annorlunda, burit en ständig nervositet och rastlöshet inom sig, en oro hon inte förstod var den kom ifrån.

Sara var livlig redan som barn. I lågstadiet var det inga problem. Hon hade lätt för att lära och var en populär och påhittig tjej som startade skoltidning och arran­gerade sång- och teaterföreställningar.

Men när Sara var tio år och kom in i puberteten började hon känna sig ledsen, tappade vänner och hamnade utanför gemenskapen. I skolan förväntades att barnen skulle sitta stilla men Sara var alltid nervös. Hon spände sig och ville ha koll på alla hela tiden.

–Det är konstigt, samtidigt som jag har varit ledsen så har jag varit tuff på ytan och sökt kickar och spänning. Det är nog svårt för folk att förstå att jag också är känslig.

Sara kände sig alltid orolig. Gråten släppte hon bara fram hemma, på kvällen när alla tankar kom. Hon minns det som om hon grät hela sin tonårsperiod. Hennes sömnproblem blev bara värre.

– När jag var 12 år hittade jag alkoholen och den fick mig att bli lugn. Jag kände direkt att det var skönt.

Hon började umgås med kompisar som var något år äldre. Med alkohol i kroppen var hon inte lika mottaglig för alla intryck och kunde äntligen slappna av. När hon var 13 år drack hon i stort sett varje helg.

Så fortsatte tonåren. Skolan var en plåga och på kvällarna ville gråten aldrig ta slut.

Hon lyckades aldrig planera sina studier utan pluggade natten före proven, men hade lätt för att lära och fick VG i de flesta ämnen. Sara levde för de spännande helgerna med fester, killar och alkohol. Om kompisarna drack för att våga mer så drack Sara för att känna lugnet sprida sig i kroppen. Men dagen efter var oron och ångesten bara värre.

När hon var 15 år hittade några kompisar henne medvetslös på en fest. Alkoholförgiftad kördes hon till sjukhus. Efter den händelsen kopplades socialtjänsten in och hennes mamma följde med henne till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Sara fick antidepressiv medicin och gick i kognitiv beteendeterapi i två år för panikångest, men utan någon större effekt.

–Det kändes inte som att jag fick panikattacker, det kändes som om jag jämt hade en panik­attack.

När hon tog studenten och skulle börja jobba tänkte hon att allt skulle bli bättre. Sara visste att hon alltid mådde bra av förändringar. Men hon tröttnade snart på jobben och oron och rastlösheten ville inte släppa. Det var efter en utlandsresa som 20-åring som hon bröt samman och sökte hjälp på läkarmottagningen.

Sara fick något halvår efter diagnosen prova centralstimulerande medicin, men blev väldigt nedstämd. Hon som brukade hitta på så mycket tappade lusten helt.

–Allt blev så tråkigt att till och med jag tyckte tv-programmen var roliga, säger Sara och skrattar.

Plötsligt satt hon där och tittade på Vänner och Cityakuten, såpor hon tidigare tyckt varit outhärdligt tråkiga. Det var egentligen vad hon velat, att kunna sitta still framför tv:n som alla andra. Men priset blev för högt.

–Jag blev jättedepressiv och fick mina värsta panikattacker. Jag satt i duschen och hyperventilerade, flyttade hem till mamma, slutade att jobba.

Nu har hon slutat med medicinen och är sjukskriven. En gång i veckan träffar hon en psykolog och försöker lära sig att kanalisera sin energi till vettiga saker i stället för att destruktivt vända den inåt. Sara tränar regelbundet och mår bra av det. Förr drack hon flera gånger i veckan och kunde även sitta ensam och dricka, men nu har hon dragit ner på alkoholen.

Sara har också testat sig fram hur hon ska ordna sin livsmiljö för att må bra. Vi går upp till hennes rum på övervåningen i mammans villa där hon visar sitt nya skåp. Det har dörrar så att hon kan stänga om pärmen med ”viktiga papper” och slippa distraheras. I skåpet slänger hon in allt möjligt. Med jämna mellanrum tar hon sig tid att sortera. Hinner det bli alltför stökigt går det inte att städa, då blir det kaos i huvudet och hon vet inte var hon ska börja.

Sara har lätt att fastna framför datorn. Därför har hon ställt den på en liten hurts inuti garderoben, så att hon inte ständigt ska se den.

I bokhyllan ligger kläder i prydliga högar och på några hyllor står skor. De kläder som inte ligger framme glömmer hon bort och kan köpa ny jacka fast hon har tio i garderoben.

Packa är bland det värsta hon vet. Förut packade hon med sig i stort sett allt när hon skulle flytta mellan sina skilda föräldrar, trots att de bara bodde 50 meter från varandra.

–Nu kan jag ta det lite lugnare och packar mindre, det är inte samma oro för jag vet vad oron beror på.

Att sortera och slänga gamla kläder är en mental omöjlighet för Sara. Hon blir sittande med klädhögarna och kommer ingenstans. Nu har hon lärt sig att be en kompis om hjälp, någon som sitter bredvid och säger ”släng den här, spara den där”.

Lika svårt har Sara haft att sortera killar. Hon har lätt att tycka om människor, lätt att bli förälskad och lätt att få pojkvänner.

–Men jag har blivit väldigt sårad många gånger. Jag har träffat många idioter för att jag inte har kunnat sålla. Om förhållandet inte funkat har jag bara jobbat ännu mer för att de ska tycka om mig.

Ibland tycker Sara att livet hopplöst, men för det mesta är hon positiv och tror att det kommer att lösa sig.

–Det finns så lite hjälp i Sverige. Du får en diagnos och kanske medicin, men om den inte funkar så känner man sig ganska utlämnad. Jag har läst om USA där det finns adhd-coacher och inte lika mycket fördomar.

Det är inte alla som vet att Sara har adhd. Hon har berättat för familjen, släkten och de närmsta kompisarna.

–Jag skäms lite och är rädd att människors uppfattning om mig ska bli annorlunda om jag berättar. Mest rädd är jag för att folk ska tycka att jag är dum. Jag vill bli starkare i mig själv och vänta med att berätta tills det känns rätt, inte bara slänga ur mig till vem som helst som jag alltid har gjort tidigare med olika saker. Jag försöker arbeta på min integritet.

Precis efter att hon fått diagnosen levde hon ut sin adhd, nästan lite överdrivet som hon säger.

–Jag brydde mig inte om hur jag satt längre, jag brydde mig inte om hur jag pratade.

Sara har lärt sig se ut som en tjej förväntas se ut, att sitta still med ena benet i kors över det andra och titta på den hon pratar med. Men det kan vara tomt i hennes huvud, hon hör inte ett ord och rastlösheten kryper runt i kroppen.

–Jag tror att det lättare för killar som har adhd för de får vara på ett annat sätt än vad vi tjejer får. Bilden av en tjej är en som sitter på ett fik, dricker kaffe och pratar skit – som jag inte var ett dugg intresserad av. Jag blev bara rastlös. Jag försökte, men jag tryckte ner mig själv under många år.

För att stå ut med kafésittningar har hon sprungit på toaletten hela tiden.

–När jag fick diagnosen var det som om en propp gick ur mig, som om jag suttit så här sedan jag kom i puberteten, säger Sara och demonstrerar med stelt uppdragna axlar och framskjuten haka.

Sen slappnar hon av och släpper ner axlarna för att visa hur det kändes efter diagnosen. Nu hoppas hon få pröva en ny medicin och att den ska fungera bättre. Hon läste på nätet om en kvinna som tog sin adhd-medicin i veckorna när hon jobbade för att kunna vara strukturerad, men lät bli i helgerna för att få tillbaka sitt kreativa adhd-jag. Så har Sara funderat att hon skulle vilja göra, men vet inte om det går.

Det är den glada adhd-sidan hon inte vill förlora, den spralliga, påhittiga, orädda Sara.

–Jag kan gå och ha kul för mig själv, det händer så mycket i mitt huvud.

Fotnot: Sara heter i verkligheten något annat.

Anna Asker

anna.asker@svd.se

Fler artiklar