Låt oss börja med hur det ser ut på ytan: Alldeles för många ­insjuknar i psykoser bland andra generationens invandrare. De flesta av de drabbade har sina rötter söder om Sahara. I den somaliska gruppen i norra Stockholm har många dessutom svåra symtom när de väl kommer till sin psykmottagning.

Nästa steg är att fråga sig varför det ser ut så här.

– Vi vet inte om det beror på att vi diagnosticerar fel, att andra ­generationen är mer utsatt för ­utanförskap eller om skador och svält spelar roll, säger Helena Persson, kurator på Järva psykmottagning, och berättar därmed något om hur man kan tänka transkulturellt när man möter psykisk sjukdom: Att försöka tolka de bakomliggande, kulturella mönstren till psykiska besvär.

När det gällde de somaliska ­patienterna, kunde Helena Persson och hennes kolleger konstatera att de kom väldigt sent till behandling – som om de undvikit vården i tidigare skeden av sjukdomsförloppet. Personalen tolkade det som ett förtroendeproblem mellan vården och patienterna, och kunde nu börja närma sig just kulturaspekterna: Varför var det så svårt att få till en ­behandlingsallians just i den här gruppen?

Helena Persson fick en idé. Hon följde med läkaren Amina Ali på hennes ”home information”–träffar som hälsoteamet ordnar ett par gånger per termin hos en ­somalisk kvinna i Spånga. På samma sätt som de skapar förtroende för den kroppsliga vården genom att informera om hälsa, sex och hiv/aids-frågor, tänkte psykteamet börja informera om psykisk ohälsa. Syftet är att öka förståelsen för våra olika tankar om vad som händer psykiskt, överbrygga misstroendet mot vården och därmed få patienterna att söka vård tidigare – innan vissa tillstånd utvecklas så långt som till psykoser.

Enligt transkulturellt arbetssätt kan personalen inte bara lära ut vårt sätt att se på psyket och psykvården, utan behöver själva ta in de främmande synsätt de möter – där att vara galen kan vara lika med att riva av sig kläderna och rusa ut på gatan. Och mentalvård vara detsamma som att bli fastkedjad och inlåst. Man måste lyssna och kompromissa om man ska motivera någon att söka vård med sådana referens­ramar, menar Helena Persson.

– I andra kulturer kan psykiska problem beskrivas i termer av att bli förhäxad, förtrollad eller ­besatt av en ande. Patienter – som förmedlar sig via tolk – kan tala om ormar som krälar i huvudet eller hur det bränner i hjärnan.

Vad betyder det?

– Det kan man ju inte veta fullt ut. Patienterna beskriver bara ­något de inte har ord för. För svenska psykiatrer som tittar för djupt i diagnoshandboken kan det vara kriterier för de mest ­bisarra vanföreställningar.

I stället kan det se ut så här: En man som säger att han har ont i huvudet ska inte alls till psykmottagningen, utan till vårdcentralen. En annan håller på att ­utveckla paranoia. En tredje är bekymrad över sin son som inte mår bra. För personalen gäller också att inte se alla bekymmer som psykisk sjukdom, utan som en normal reaktion på en stressande situation. Som utan avlastning kan övergå i depression.

– Vi har ju en helt annan syn på vad som händer, och försöker med våra ord förklara hur det kan kännas när man mår dåligt psykiskt. Ofta handlar det om att gå halva vägen var, förklarar Helena Persson och berättar om en kvinna som både trodde på medicinen och använde den amulett hon fick av imamen när han bett en bön. Och nu var hennes dotter frisk, kunde hon rapportera.

– Det är genom kompromisserna vi kan hitta vägar till förtroenden, inte minst från anhöriga. Vi måste få med oss familjen. Och när de börjat lyssna, kan någon ringa oss och säga ”jag tror jag mår så där som du sa”. Då får de hjälp snabbare.

Men den hjälp du erbjuder är ju helt västerländsk. Hur gör du för att nå fram?

– Det är ett dilemma. Jag brukar själv föreställa mig hur jag skulle uppleva det om jag kom till den somaliska landsbygden, ­inkastad till en man med tolv barn och behöva hjälp för att jag mådde dåligt. Det kanske skulle innebära att en imam tillkallas, att man ber tillsammans och att alla spottar i en kopp. För att bli botad ska jag dricka upp det. Då skulle jag skrika att jag vill komma till en psykiater. Man vill bli behandlad på det sätt man är van vid och litar på.

Så Helena Persson försöker ta till sig patientens behov utan att fördöma, och sedan ärligt erbjuda den hjälp hon tror på: Om du varit svensk och född i Sverige, skulle jag ha rekommenderat den här eller den här behandlingen. Så länge det inte skadar, är hon också öppen för att en ­behandling kan handla om att ta litet av varje, fifty-fifty.

– Så går all utveckling till. Vi vet ju inte heller allt, vilket kan vara svårt att foga sig i. Men vi har till exempel ingen enskild förklaring till schizofreni. Med den inställningen kanske vi kan ta till oss också en del av vad patienterna säger – som att det ytterst är Gud som bestämmer. Jag var störd av det där i början, men nu inser jag att vi kan vara väldigt omnipotenta, tro att vi styr allt. Andra som kontfronterats med liv och död kan vara betydligt mer ­ödmjuka.

För Helena Persson är kulturformuleringen ett sätt att lyfta mer komplexa frågor – som inte är så enkla med svenska patienter heller, som hon säger och ­erkänner att ”det ibland finns metoder som passar så illa att man skäms”. Som mallarna för olika mätinstrument. En neuropsykiatrisk utredning fungerar till exempel inte med tolk eller om någon är analfabet.

– Till slut kommer man till att i alla fall ställa sina frågor och tycka att mötet är spännande, ­säger Helena Persson och berättar hur det kan gå till: ”Nu kanske jag verkar jättedum, men jag förstår inte och jag försöker ­begripa: Hur skulle du ha gjort hemma? Vad skulle du ha kallat ditt illamående? Hur har dina anhöriga reagerat? Vad kan vi göra?”

– Precis som i vanlig psykiatri gäller det att se bortom ens föreställning om den andra. I samtalen tänker jag inte ens på om en kvinna är täckt längre. Till slut kommer man till att olikheterna är helt ovidkommande. Det är likheterna som kommer fram. Det mänskliga.

Agneta Lagercrantz

08-13 52 88

agneta.lagercrantz@svd.se

Fler artiklar