– Det finns en ängslighet och ett motstånd inom kulturvetenskapen att resonera om människan i biologiska termer. För mig är människan en syntes av biologi och kultur.

Historikern och professorn Arne Jarrick är en av få kulturvetare som har intresserat sig för biologins roll i den mänskliga kulturen. Nu sitter han på ett sorlande kafé och försöker förklara sin syn på det aplika i människan. Han ser många likheter mellan människor och exempelvis schimpanser, men hävdar ändå att människan är något väsentligt annorlunda. Därmed inte sagt att han anser att vi har befriat oss från biologins begränsningar.

Han befinner sig snarare någon­stans mitt emellan de mest ren­läriga evolutionsbiologerna och de mest biologiförnekande kulturvetarna. Han är nu involverad i ett internationellt EU-projekt om mänsklig kulturutveckling och har tidigare tillsammans med både naturvetare och kultur­vetare drivit ett forskningsprojekt som försöker hitta nya vägar att söka kunskap. ”Teorier för mänsklig kultur – ett försök till en syntes av humanvetenskapliga och biologiska idéer” kallades det.

Går det att göra en sådan syntes?

– Jag tror det. Det tog några år för oss i forskningsprojekt att förstå varandra. Det som gjorde det lättare var att de som kom från det biologiska fältet var ganska trötta på ensidigt biologiska resonemang medan jag var trött på ensidigt antibiologiska resonemang. Vi hade en sorts bas för kommunikation.

Gruppen kom ganska snart fram till att de egentligen inte håller på att förena två forskningsfält, utan försöker besvara en fråga. Och frågan är: Vad förklarar att människan till skillnad från alla andra arter är en så utpräglad kulturvarelse? Och vilka konsekvenser har det fått för det mänskliga samhället?

Kultur i de här sammanhangen är ett mycket vitt begrepp och kan beskrivas som allt som går utöver biologin. Arne Jarrick har dessutom konstaterat att kultur kan innebära såväl konstruktiva som destruktiva processer. Enkelt uttryckt, kultur kan vara både konst och krig.

I boken Behovet att behövas. En tänkebok om människan, kulturen och världshistorien, som kom ut 2005, diskuterar Arne Jarrick just dessa frågor.

”Kulturen kommer ur naturen och förblir en del av naturen, just såsom det nyfödda barnet förblir en människa även utanför liv­modern”, skriver han i sin bok.

Här på kaféet utvecklar han ­resonemanget. Han anser att många humanister tenderar att framställa människan som en kulturvarelse som är oberoende av naturen.

– Men det är ett fullständigt orimligt sätt att resonera. Vi är ju allt hela tiden. Vi vill ha mat, vi vill ha sex, vi vill kanske avla barn och så vidare. De genetiska impulserna finns ju med oss hela ­tiden. Men vi föds med kapaciteten till kultur och det hjälper oss att frigöra oss från en del av det som annars skulle ha varit hindrande naturliga tvång.

Frågan är då hur mycket apa människan är. Arne Jarrick har läst böcker av primatologen Frans de Waal, som intervjuades på tisdagens Idagsida. Han håller med de Waal i stora stycken, men ­accepterar inte hans påstående att så gott som alla mänskliga beteenden kan återfinnas hos människoaporna, fast på en lägre nivå.

– Aporna har ju inte förmågan att använda symboler som vi, även om de kan lära sig att använda en begränsad uppsättning symboler. En annan unik mänsklig förmåga är att vi inrättar institutioner av olika slag.

Jarrick förnekar inte att andra arter har någon form av kultur, fast han tycker att de Waal går väl långt.

– I jämförelse med alla andra arter är den mänskliga kulturen oerhört explosiv och expansiv. Det går bara inte att förneka att det är en mycket stor skillnad mellan apor och människor.

Många biologer gör stor affär av att apor gör innovationer. Visst, instämmer Jarrick, de kan komma fram till innovationer, som att ­använda en sten för att krossa nötter. I viss mån kan de också överföra den kunskapen från en individ till en annan.

– Men de kommer bara ett steg i den kulturella evolutionen. Kunskapen byggs inte på, medan det hos människan är en ständig påbyggnad.

I sin bok nämner han att exempelvis en del kulturer i Afrika gick direkt från stenålder till järnålder, utan att passera bronsåldern, ­eftersom de hade förmågan att lära av samhällen som redan nått dit. Han har svårt att föreställa sig att djur skulle klara liknande språng i utvecklingen.

Han godtar Frans de Waals ­påstående att djur kan visa beteenden som är moraliska, men där­emot finns inget som tyder på att djurens moral är överlagd och ref­lexivt grundad. Apor bestämmer sig inte för regler om rätt och fel, utan har en sorts spontan moral.

– Jag är med på att apornas ­moral är en evolutionär grund för människans moraliska tänkande, men den är ändå inte samma sak som den etik som människan är förmögen till, och förstås kan bryta mot.

Trots sådana invändningar mot evolutionsbiologers slutsatser har Jarricks utblickar inte uppskattats av alla kulturvetare.

– Jag har jag blivit misstänkliggjord och kallats biologist, vilket jag är sorgsen över.

Därmed är vi inne på en laddad fråga inom den akademiska världen och samhället i övrigt – könsdiskussionen. Men Arne Jarrick vill inte ge sig in i den för närvarande. Han är numera ­huvudsekreterare på Vetenskapsrådet där han har humaniora och samhällsvetenskap som ansvarsområde. Rådet fördelar pengar till olika projekt, bland annat ­genusforskning som ibland ifrågasätter biologiska förklaringar till mänskliga beteenden.

Arne Jarrick tycker sig se en skräck för biologiska resonemang bland kulturvetare i allmänhet.

– Det finns både sunda och osunda förklaringar till det. En är ungefär den här: att om man ger naturförklaringar till mänskligt beteende är det som om man också gått med på att de mänskliga villkoren inte kan förändras. Och det är en falsk slutsats.

APAN I DIG

DEl 3

En serie om kultur och natur hos våra hårigare släktingar. På måndag: Delade meningar om biologin.