Anneli Ekström hade hört mycket om utbrändhet och utmattningsdepression och trodde att vården hade en stor kunskap om detta. Men hon var en ganska stark och frisk person som knappt hade någon egen erfarenhet av hur det faktiskt ser ut.

– När jag för en gångs skull behövde och bad om hjälp var det verkligen en chock för mig att upptäcka hur stor okunskapen och oförmågan att hjälpa var.

Anneli får något i halsen när hon ska berätta om hur det var den där hösten för fem år sedan. Hon smuttar på kaffet hon hällt upp i gröna koppar och beskriver en period i sitt liv då hon sjönk ned i ett smärtsamt djup, då hon plågades av mörka tankar och svåra känslor. I takt med årstidens framskridande blev även det inre ljuset allt mer avlägset.

– Så här i efterhand är det svårt att förstå hur jag kunde ha de tankar jag faktiskt hade. Jag tänkte att det vore bäst för alla om jag lät mig försvinna ned i det vatten som omger den här ön, säger Anneli Ekström och sveper med handen mot vardagsrumfönstrens härliga utsikt över Rindö och Solöfjärden.

Samtidigt kunde hon känna skuld över att hon var så ledsen. Hade hon inte nyligen flyttat hit till denna fantastiska plats och köpt ett hus tillsammans med en man hon älskade? Hade hon inte underbara barn och bonusbarn? Hon borde ju vara lycklig.

Egentligen hade Anneli mått dåligt en längre tid. Hon berättar om nätter med skral sömn och malande tankar, om bettskenan hon var tvungen att skaffa eftersom hon höll på att bita sönder sina tänder, om plågan av att vakna upp på morgnarna utan att vara utsövd och med värk i axlar, nacke och huvud. Ibland kunde hon plötsligt börja gråta då hon stod i duschen.

– Men jag hade vant mig vid alla spänningar, vid smärtan och tröttheten. Det var bara att rycka upp sig, bita ihop och gå på.

Utåt sett var Anneli Ekström lyckad. Hon hade man, barn, hus och hade arbetat sig upp till viktiga positioner, fått mycket förtroende och ansvar.

Men inombords kände hon en stor osäkerhet och rädsla över att inte duga, inte räcka till, inte göra bra nog, inte vara omtyckt. Anneli beskriver sig som en typisk duktig flicka som trodde att hon dög endast om hon presterade.

Hösten då hon bröt samman hade föregåtts av flera motgångar: skilsmässa och förlorat toppjobb på grund av övertalighet. Inget av detta hade fått henne att falla omkull. Tvärtom hade hon tagit mod till sig och startat ett eget företag och året efter skilsmässan hade hon träffat sin nuvarande man.

Fast all negativ och positiv stress tog på hennes krafter och ökade ytterligare på hennes kroppsliga spänningar och värk. I kölvattnet kom utmattning och fruktansvärd irritation som tog över allt mer.

Anneli Ekström minns sammanbrottet mycket väl.

– Det var helg och vi skulle fira min dotters födelsedag. Jag var väldigt stressad och dirigerade barnen hur de skulle hjälpa till. När jag upptäckte att någon lagt tallriksunderläggen med sömmarna uppåt blev jag plötsligt rasande och skällde ut alla efter noter. Efteråt grät jag bara, och kunde inte sluta gråta.

På måndagen sjukskrev hon sig och försökte beställa tid hos sin husläkare. Hennes husläkare var långtidssjukskriven, så hon fick tid hos en annan läkare. Det mötet glömmer hon inte heller i första taget.

– Jag var inställd på att gå i terapi. Den ilska som jag så länge burit på och som höll på att förstöra mitt liv kände jag inte alls igen, det var inte jag. Och den nedstämdhet som jag nu plågades av var också obekant för mig. Prata var vad jag behövde, det visste jag, men efter fem minuter erbjöd sig läkaren att skriva ut piller.

Frånsett ett läkarintyg gick hon därifrån i oförrättat ärende. Antidepressiv medicin tänkte hon inte äta, eftersom hon var skeptisk till att påverka själen på kemisk väg och eftersom hon var rädd för biverkningar. Flera följande läkarbesök var lika resultatlösa.

Av en läkare, det var hela tiden olika läkare, fick hon en remiss till en kurator. Det var bra att få tala med kuratorn, tyckte Anneli, men ett fåtal samtal där var inte nog för att häva depressionen.

En kväll mådde hon så dåligt att hon ringde till psykjouren. Mannen som svarade var den första som lyssnade på henne, tyckte Anneli. Han ställde relevanta frågor och bland annat undrade han över självmordstankar. Ja, sådana hade hon ju.

Det samtalet resulterade i att hon fick komma på bedömningssamtal på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Nu skulle hon kanske äntligen få gå i terapi! Eftersom hon var sjukskriven hade hon inte råd att betala för terapin själv, men om behov föreligger och man anses kunna tillgodgöra sig psykoterapi kan landstinget stå för kostnaden.

– Men i slutet av det tredje samtalet fick jag veta att jag ”var för sjuk” för terapi. Och när jag kom hem väntade ett brev från försäkringskassan som meddelade att jag var för frisk för att vara sjukskriven.

I det läget var Anneli nära att ge upp. Samtidigt fick hon kraft av den vrede som vällde upp inom henne. Hon bestämde sig för att ta saken i egna händer och söka egna vägar.

Bland annat fann hon ”mental träning”, och genom envist tränande i avslappning, rogivande visualiseringar och målbilder kunde hon börja tänka mer sansat igen. Så småningom hittade hon också en sjukgymnast med utbildning i psykodynamisk kroppsterapi, hon läste distanskurser i psykologi och utbildade sig till pilatesinstruktör med mera. I dag är Anneli Ekström certifierad coach och hjälper andra att hitta balans i livet.

Mår du bra numera?

– Överlag mår jag gott, men jag har också blivit bättre på att acceptera att sinnestämningen går lite upp och ned. Jag behöver inte låtsas som att jag är på topp jämnt.

Den häftiga debatten kring Socialstyrelsens nya riktlinjer för behandling av depression och ångest har hon svårt att förstå.

– En del är upprörda över att kbt ska prioriteras före psykodynamisk terapi. Det kan man ju diskutera, bäst är ju om det fanns en flora av terapier. Vi är alla olika och har olika behov. Men problemet i dag är ju att man inte erbjuds någon psykologisk behandling över huvudtaget.