De slår upp boken på första sidan och pluggar sig igenom allt! Varenda detalj blir lika viktig.

Irena Makower om elever med höga prestationskrav.

Psykologen och psykoterapeuten Irena Makower har just kommit tillbaka från en forskarkongress på Island där hon presenterade sin pilotstudie med extremt stressade högpresterande gymnasieelever. Resultatet efter ett specialutformat behandlingsprogram, baserat på kognitiv beteendeterapi, visade dels på en signifikant minskning av såväl stress som ångest och depressiva symtom, dels på en ökning av självkänslan.

Något som överraskade Irena Makower när hon inledde terapin med gymnasieeleverna var deras höga nivå av ångest. Alla var rädda att misslyckas, att göra andra besvikna, att hamna utanför. Och de var oroliga för framtiden.

– Deras ångest låg så högt att vuxna som nått samma nivå skulle ha rekommenderats behandling enligt den skala vi använder kliniskt, säger Irena Makower.

I vår artikelserie om prestationsberoende har flera intervjupersoner vittnat om att de ofta har ångest. Kan prestationer bli ett slags självmedicinering mot ångest?

– Det är ett mycket bra sätt att formulera problemet. Mer specifikt självmedicinerar man mot rädslan att misslyckas.

För att kunna genomföra sin forskningsstudie började Irena Makower med att låta över 400 16-åringar göra olika tester. Till slut valdes fjorton personer ut, tolv tjejer och två killar, som visat sig vara mest stressade. Fem av dem stannade genom hela behandlingen och uppföljningen under sitt andra gymnasieår. Målet var att hitta sätt att hantera prestationskrav och ångest samt att bygga upp självkänslan. De fick komma i behandling cirka tio gånger à 90 minuter.

– Terapi ska vara kort när man är i den här åldern för man utvecklas. Man kan behöva lite hjälp på traven, fast så lite hjälp som möjligt är optimalt. Man ska inte påverka ungdomar för mycket. De ska inte göras beroende av någon auktoritet, säger Irena Makower.

Hon understryker att unga människor ska hitta sina egna vägar och sina egna värderingar samtidigt som många behöver viss hjälp.

Hur såg upplägget ut för de tio terapisessionerna?

Irena hämtar sina anteckningar för att kunna ge exempel (utan att avslöja namn, förstås) på vad ungdomarna skrev att de längtade efter att förändra: ”vill bli mindre stressad, tycka mer om mig själv, sluta oroa mig, sova bättre, sluta tänka på maten, kunna ha det kul, sluta jämföra mig med andra, vill känna att jag kan klara mig i livet”.

Irenas mål var att hjälpa ungdomarna att hitta hälsosamma tankar och beteenden. Hon började med att vända och vrida på det som kändes hotfullt. Flera av ungdomarna hade en stark rädsla för att misslyckas. ”Det är bara mitt fel om det går dåligt på provet”, tänker de.

– Känslan talar kanske för det, men om man dissekerar en sån tanke kan man konstatera att det aldrig till hundra procent kan vara deras fel. Dessutom talar fakta emot att de skulle misslyckas, för de här eleverna har aldrig fått mindre än VG på ett prov och gör alltid sitt bästa. Visst beror resultatet på hur mycket de har pluggat, men också på läraren, hur provet är upplagt, hur de mår den dagen, hur de har sovit.

Irena Makower gör ”orsakspajer” som på ett tydligt sätt delar upp jobbiga tankar i mer lättsmälta ”bitar”. Sedan visar hon på hur olika faktorer får plats i de tårtbitsformade delarna. Hon tror att ett nytt sätt att tänka kanske inte alltid påverkar hur man presterar, men hur man mår.

Något som överraskade Irena Makower var på vilket sätt de här kloka MVG-eleverna pluggade.

– De slår upp boken på första sidan och pluggar sig igenom allt! Varenda detalj blir lika viktig. Om man vill få MVG och vara perfekt finns inga prioriteringar, tänker de, och missar helheten. De väljer inte ut vilka delar i materialet som är viktigast och inte heller vilka delar de är bättre eller sämre på. Det är ingen smart planering.

För dem som lider av prestationsstress jobbade hon mycket med hur man pluggar och använder tiden bättre. Risken är annars att man hunnit bli dödstrött när de svåraste partierna kommer.

Ett vanligt stressbeteende är att skjuta upp saker. Många beskrev att de till sluta brukade bli så trötta att de inte hann med något.

– De behövde hjälp med sömnhygien allihop. Ibland pluggade de så mycket att de inte kunde somna. Många led av jobbiga tankar som gjorde att de hade svårt att sova också. Vi lärde dem att tankar inte är verklighet. De fick lära sig strategier för att hantera grubblerier och oro.

Irena Makower menar att de här eleverna är analytiska personer, vilket är bra på många sätt, men det är förstås jobbigt om man inte kan slappna av. Alla kände stark oro för framtiden och hade höga krav på sig själva att lyckas i livet. Irena ger exempel: ”Kommer jag att lyckas i livet/med livet? Ju mer jag pluggar desto smartare blir jag och minskar risken för att jag ska bli trampad på.”

Så gott som alla hade siktet inställt på högstatusutbildningar. Det var juridik i Uppsala, Handelshögskolan, medicin på Karolinska institutet, arkitektur.

– Hur kan man ha förutsättningar och intresse för alla dessa riktningar? frågade jag dem. Då svarade de: ”Vad tror du är bäst för mig?”

”Vad vill du ha för svar på det?” bollade Irena tillbaka.

En tjej ville bara studera medicin på Karolinska institutet. Ingen annanstans.

– Det finns andra vägar att gå, som att plugga medicin utomlands till exempel, sa jag. Eller något helt annat. Man kan alltid ångra sig också. För en av tjejerna var detta väldigt lugnande att höra. Det är framför allt väldigt hälsosamt att drömma i den här åldern. Inte minst innan man somnar. Dröm stort, rekommenderar psykologen.

Själv är Irena Makower fortfarande tacksam för en person som hjälpte henne att sortera karriärtankarna när hon var 16 år och gick i skolan i hemstaden Warszawa.

Tonåriga Irena drömde om att bli författare, men hon var osäker på sin talang. Hon tog mod till sig och skickade ett brev till den berömde polske författaren Tadeusz Rózewicz och fick svaret: ”Låt oss träffas på ett museum i Warszawa.”

– Vi gick runt i två timmar och tittade på tavlor innan vi drack kaffe. Han ville lära känna mig innan han sa vad han tyckte. Han uttryckte sig så fint: ”Du är bra på mycket, men kanske ska du inte bli författare”, sa han.

Irena tror att hon skulle ha både försökt och misslyckats med skrivandet om hon inte hade träffat Tadeusz Rózewicz .

– Jag har ofta tänkt på mötet med honom när jag träffar ungdomar.

Den som vill stärka sin självkänsla behöver lyssna lite lagom på både kritik och beröm. Så kan man så sakteliga reda ut vem man är och vilka starka sidor och olika karaktärsstyrkor man har. Så blev Irena Makower svensk psykolog istället för polsk författare. De fem ungdomarna lär också bli överraskade av vad livet har att erbjuda dem i framtiden.