En betongvägg, ett önskat hål i den, en slö borr – och så du. Det vrålar, skakar, dammar och ryker, men du kommer aldrig särskilt djupt. När du tröttnar och vill ge upp märker du till din fasa att borren fastnat, att borrmaskinen inte går att slå av och att den har blivit märkligt magnetisk. Du kommer inte loss. Du har fastnat, dömd till ett helvetiskt sisyfos­arbete.

Så kan det kännas när man ältar och grubblar, när man nätterna igenom funderar över i grunden olösliga problem: ”Vad ska jag bli? Kanske jag borde gå den där vägen? Nej, det är jag för dålig för! Jag fick ju dåliga betyg i det ämnet, fastän jag ansträngde mig. Jag är en loser! Den där vägen då? Ja, den är kanske bra, men tänk om proppen går ur just den arbetsmarknaden då, när jag är klar med utbildningen?”

Ältandet har inget slut. Kloka människor runt omkring dig säger åt dig att ta till dig mycket information, att ta reda på vad du är mest intresserad av, att väga olika alternativ mot varandra – plus och minus. Men de logiska vägarna har blivit till irrgångar. Du känner dig trött, förvirrad och uppgiven.

Du kan grubbla dig tokig över varför din älskade lämnade dig: ”Vad gjorde jag för fel? Jag borde inte sagt så där? Men hon då! Ja, hon då ... Jag älskar henne fortfarande. Undrar om hon älskar mig fortfarande? Varför skulle hon annars vara så arg? Hatet är bara andra sidan av kärlekens mynt.”

Omgivningen är förstående en tid. Du måste ju bearbeta sorgen och få något slags klarhet. Men när du fortsätter i månader, år, tröttnar de. De säger åt dig att släppa taget, gå vidare, men du kan inte låta bli att borra, borra.

Frågan är varför vi håller på så här, när det ger oss så mycket lidande? Kanske vi hyser ett hat till oss själva, på grund av gammal skam och skuld, säger någon djupsinning person. Vi måste ”jobba igenom” mörkret – tunga förluster och trauman – för att kunna komma ut på andra sidan, säger en annan. De som oroar sig mycket för framtiden är i grunden otrygga människor, som måste komma tillrätta med sin otrygghet och också lära sig leva med en viss osäkerhet, säger en tredje.

Olle Wadström i Linköping, legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut med inriktning på kognitiv beteendeterapi, KBT, har tänkt i andra banor. Han har gjort en så kallad beteendeanalys på ältande och grubblande. Det innebär att han tillämpat ”inlärningspsykologins lagar och principer på tvångsmässigt tänkande”. Vi ska strax se vad han menar med det. Först ska han bara reda ut varför han har gjort detta.

Det är inte vanligt att beteendeterapeuter gör en beteendeanalys av tankar och känslor, säger Olle Wadström. Han är den förste som gör det just på ältande och grubblande. Hindret är egentligen inte att kognitioner, tankar och vidhängande känslor, inte skulle kunna ses som ”beteenden”. Problemet är att det är svårt att mäta resultatet av behandlingen. Om en person med hissfobi efter behandling vågar åka hiss igen är man nöjd med det, man försöker inte mäta om klienten känner sig mindre rädd eller tänker färre skräcktankar.

Men Olle Wadström har i sitt arbete som terapeut mött så många människor som plågats av förföljande tankegångar och tvångsmässigt tänkande att han ändå ville göra ett försök. Här är resultatet:

Tänkandet kan som sagt betraktas som ett beteende – handlingar och reaktioner som är medvetna eller omedvetna, frivilliga eller ofrivilliga.

– Tankar är möjliga att kontrollera och påverka, precis som yttre handlingar, även om det kan vara svårt att se det för en som lider av ältande. På samma sätt som vi kan besluta oss för att lyfta en arm kan vi bestämma oss för att tänka på en viss sak.

Skillnaden mellan yttre handlingar, som att lyfta en arm, och inre, är att vi kan besluta oss för att inte lyfta armen och göra ingenting, men vi kan aldrig sluta tänka. Vi tänker alltid på något. Det kan vara trevliga saker, neutrala och banala ting, eller något otrevligt.

Att vi då och då tänker tankar som väcker oro och olust – katastroftankar, självanklagelsetankar, jämförelsetankar (vad är bäst) och existentiell osäkerhet – är i sig inte så konstigt. Men varför upprepa sådana tankar om och om igen? Vi vill påverka, förändra, förutse, förstå eller förbereda oss för något. Men ibland är det vi ältar inte möjligt att lösa vare sig på tankenivå eller i praktiken. Och ibland kan vi som sagt inte sluta. Vi ligger sömnlösa och mår dåligt.

Nästan alla människor utvecklar nog ett sådant beteende någon gång i livet, kanske i samband med tentor under perioden som student, kanske i samband med en svår situation på arbetet. Andra har ofta jobbiga tankeströmmar malande i huvudet.

Enligt inlärningspsykologin, som har sina rötter i experiment med råttor och hundar och vad som motiverar dem att agera, gör vi ingenting om vi inte har en medveten eller omedveten avsikt, säger Olle Wadström. Vi vill uppnå något, få en belöning. Belöningar fungerar som en ”förstärkning” av beteendet, vi motiveras till att upprepa beteendet. På fackspråk säger man att man ”betingas” till att bete sig på ett visst sätt. Utan någon form av belöning ”utsläcks” beteendet.

Med den teoretiska utgångspunkten sökte Olle Wadström efter någon belöning och återförstärkare som skulle kunna hålla igång ältande och grubblande. Han fann att det skulle kunna vara tröstetankar, tankar som tillfälligt lugnar, försäkrar, ger klarhet eller visshet. Till innehåll och funktion är de motsatta till olusttankarna. De används för att hitta förklaringar, finna utvägar, motmedel, motåtgärder och bevis.

– Det är angenäma tankar, tyvärr tror jag att de bidrar till att hålla ältandet igång.

Olle Wadström beskriver ältandet som en inre dialog, ett argumenterande med sig själv. Och han liknar det vid en tennismatch.

Den ena sidan slår över en skrämmande, oroande, obehaglig tanke. Den andra sidan returnerar med en tröstande tanke – tankar som logiskt motbevisar olusttanken, som manipulerar historien, som ger skön revansch, som förklarar och som säger att allt kommer att bli som vi önskar. Fast vår intelligens är lurig, den hittar på en ny olusttanke, varpå vi tröstar oss igen.

Och så fortsätter det, malandet, därför att vi motiveras av tröstetanken. Det är tröstetankarna som driver det tvångsmässiga ältandet framåt, inte att vi vill lösa ett problem. På Olle Wadströms språk har vi betingats till att älta, på ett liknande sätt som man i laboratorieexperiment kan få en råtta att trampa på en pedal om och om igen.

Vid en första anblick, utifrån en lekmans ståndpunkt, kan den här slutsatsen verka orimlig. Ur den inlärningspsykologiska teorins synvinkel är den dock den enda rimliga, menar Olle Wadström. Han kan inte se någon annan förklaring till det plågsamma ältandet.

I sin psykoterapeutiska praktik förordar han och använder samma metoder vid ältandeproblematik som vi tidigare tagit upp i denna artikelserie: acceptans, medveten närvaro och kognitiv frikoppling (man avväpnar tanken genom att bara se den som en tanke, inte som ”verkligheten”).

Varför fungerar dessa metoder? Jo, därför att när man accepterar sina jobbiga tankar och känslor som de är, utan att försöka ändra på dem, eller när man medvetet närvarande lugnt betraktar tankestormen, eller när man tänker på tankarna som blott tankar, då stoppar man tennismatchen, säger Olle Wadström.

Man slår inte tillbaka olustbollen och förstärker därmed inte detta tankebeteende genom att belöna sig med en tröstetanke. Betingningen bryts. Vanebeteendet, att älta och grubbla, utsläcks. Det blir hyfsat tyst i huvet, och vi kan sova lugnt.