- Aldrig mer terapi!
Det säger Sandra Gustafsson, 33, ett maskrosbarn (hon kallar sig så), som trots en mycket svår barndom mot alla odds känner sig som en hel människa.
Redan när Sandra föddes var hennes mamma psykiskt sjuk. Som mycket liten placerades hon på barnhem och sedan hos en fosterfamilj. Så småningom flyttade hon tillbaka till sin mamma som de följande åren gled allt djupare in i sjukdom och alkoholmissbruk.
Livet var kaotiskt på alla sätt, ändå klarade Sandra att hålla sin hemmiljö hemlig för alla utom bästa vännen Sanna.
- Vi har känt varandra sedan vi var sex år, hon är fyren i mörkret, mer än så behöver inte sägas, hon förstår, säger Sandra.
Sandras första kontakt med terapivärlden kom när mamman blev så sjuk att Sandra blev tvångsomhändertagen och sattes i kontakt med dåvarande PBU (psykatri för barn och ungdom, i dag BUP).
- Jag var elva år och flyttade hem till pappa på heltid.
Hos psykologen fick Sandra frågor om hur hon kände för modern, varför hon inte grät eller visade känslor.
Hon fick sitta i en sandlåda och välja att leka med soldater eller djur. Sandra valde djuren.
- Jag byggde upp en hel värld med de där djuren. Psykologens slutsats: Sandra behöver ett sällskapsdjur. Precis vad jag hade förväntat mig, jag var ju inte dum.
Sandra fick sin kanin, så mycket mer blev det inte. Sandra hade inget behov då av att gräva i sitt förflutna, hon vara bara ett barn och dessutom tvingades hon gå till psykologen på lektionstid. Så hon slutade och tog till samma överlevnadsstrategi som alltid: bet ihop och gick vidare i livet.
- Så småningom gick pappa allt djupare in i sitt alkoholmissbruk och hade inte kraft att ta hand om mig.

Vid 17 års ålder träffade Sandra sin stora kärlek. Hon lämnade sin pappa och flyttade till en egen lägenhet. Så småningom flyttade Sandra och hennes nuvarande man ihop och de fick sin första son.
När andra barnet var nyfött kom beskedet att maken drabbats av ms (multipel skleros, en hittills obotlig sjukdom som angriper centrala nervsystemet). Kort därefter dog Sandras mamma, bokstavligt talat på gatan.
- Jag tappade fotfästet totalt. Livet föll samman och började gå i kristerapi. Jag måste ju hålla mig stark för min mans skull. Under samtalen kom naturligtvis min barndom upp och det var något som psykologen inte kunde hantera alls. I stället för att bli ett stöd blev hon imponerad av mig som person.
Sandra upplevde att psykologen hellre ville vara en kompis och tala om vardagliga saker, något som Sandra inte var intresserad av. Det hon behövde var någon att luta sig mot, någon att visa sin sorg och förtvivlan inför.
- Jag kunde inte gråta inför min man utan jag grät hos henne. Jag bara väntade på att få komma in och sätta mig ner och börja stortjuta. En gång stod hon i telefonen och bokade kvittrande ett lunchmöte med någon. Jag trodde inte mina öron. När hon lagt på luren sa jag mycket allvarligt till henne: ”Det här får aldrig hända igen, förstår du?” Hon bara stirrade på mig och sa: ”Jättebra Sandra, att du kan säga det du känner.” Jag slutade gå hos henne efter det, jag tror att jag växte om henne på något sätt.

Några år senare kom psykologen gående förbi Sandra när hon satt på en uteservering. Psykologen slog sig ner och började prata. Hennes första fråga var: Hur är det med din farmor?
- Jag svarade att det var bra och då sa hon: Ja, jag förstod nog det, annars hade du hört av dig. När hon skulle gå fick jag en kram och hon sa: Du är den svåraste patient jag har jobbat med. Jag förstod ingenting.
Nästa försök med terapi var 2001. Sandras svärfar som varit nykter alkoholist i tretton år och som stått familjen mycket nära gick in i ett amfetaminmissbruk. Än en gång brakade livet och än en gång sökte Sandra psykologhjälp. Den här gången tyckte Sandra att samtalen fungerade bra.
- Ända tills jag berättade att jag skulle gifta mig med min pojkvän sedan 12 år. Hon svarade: Sådana beslut kan du inte ta utan att först fråga mig. Jag blev både häpen och arg och meddelade att jag ville sluta gå hos henne. Hon menade att jag hade förbundit mig, så det
skulle jag inte kunna göra. Dessutom hade hon så många patienter i kö att jag skulle vara tacksam för hennes tid.
Sandras man blev upprörd och menade att psykologen tryckte på precis de knappar som var Sandras svagaste: dåligt samvete, viljan att vara till lags och att alltid vara en snäll flicka. Sandra insåg att maken hade rätt och gick aldrig tillbaka till psykologen.

I januari 2004 var Sandra färdig med sina studier och kände att det var dags att ”skriva ner mamma” som hon säger. Räta ut alla frågetecken, göra en bok från A till Ö.
- Självklart förstod jag att det skulle påverka mig mycket starkt, men jag kände mig trots allt redo. Nu i efterhand kan jag se hur naiv jag var, att gräva så djupt i sig själv är mycket svårt. Det är som att hoppa bungyjump utan att se botten och plötsligt glida ur repet.
Sandra läste utdrag ur rapporter från sociala myndigheter och polisen, hon skrev, läste och skrev igen. Bortträngda minnen som ofta gjorde mycket ont började dyka upp och skulle bearbetas. Det var
svårt, säger hon, men en dag fanns den där, boken om hennes liv, förpackad i en pärm. Nästan slutskriven och färdig att slå igen efter ett och ett halvt års arbete.
- Då tappade jag fokus på livet. Jag ifrågasatte allt, mitt äktenskap, min man, min vardag ... ”Duktig” som jag är och alltid har varit skulle jag naturligtvis klara även detta själv. Efter sommaren blir det bättre, då försvinner det av sig självt, tänkte jag, bet ihop och försökte gå vidare.
När Sandras man kände att något var allvarligt fel konfronterade han henne. Läste hennes texter och ställde frågor. Sandra i sin tur ville prata, prata och prata, men bara när hon kände att hon stod på säker mark.
- Jag vet inte, ge mig tid, jag måste formulera det i huvudet först, var ofta mitt svar. Och det var så jag kände det. Min man är en talande person, jag är en skrivande och när jag nu skulle tvingas tala blev det plötsligt svårt, oändligt mycket svårare än att sammanfatta min uppväxt i text.

En dag stod det klart för Sandra hur hon skulle
hantera situationen. Hon jämförde sin pågående process med makens sjukdom. Hur han arbetat med sig själv under en djup kris, hur Sandra bara funnits där för honom utan att egentligen göra så mycket.
- Precis så kände jag nu, jag hade ett arbete att utföra med mig själv och allt jag ville var att han skulle finnas vid min sida utan att göra något speciellt.
Livskrisen, som Sandra kallar den, öppnade också hennes ögon för fantastiska vänner som finns till hands även när livet är skört.
I dag har Sandra än en gång klarat att få fotfäste i livet, än en gång har hon gått vidare. Hon hoppas att det hon skrivit så småningom ska bli en bok och att hon kan fortsätta att skriva på heltid.
- Jag har alltid känt en stark kraft inombords. En kraft som för många år sedan fick mig att inte välja fel väg i livet. En kraft som gjorde att jag redan som mycket liten visste att jag var tvungen att klara av att ta hand om både mig själv och mamma.

Varifrån den kraften kommer kan Sandra inte säga. Kanske har den växt fram genom svårigheterna, kanske fanns den där från början. Kanske är hon stark därför att hon aldrig sett sig som ett offer eller ansett att det på något sätt varit synd om henne. Hon har heller aldrig tagit på sig någon skuld för mammans sjukdom.
Sandra menar också att många av de människor som fanns runt omkring henne under uppväxten har varit viktiga stöd i livet. Farmor är en, liksom kompisen Sanna, ytterligare en är vännen 72-åriga Catrine, som funnits vid Sandras sida i nästan 30 år. Och senare i livet kom maken in i bilden.
I dag arbetar Sandra med barn som har sociala problem.
Återigen kommer frågan upp hur hon, mot alla odds, klarat att bli den hon är. Sandra funderar länge, sedan säger hon:
- Du måste vara vän med dig själv, inte se dig som ett offer och du måste våga tappa fotfästet ibland. Ja, så är det nog.