Ålderdom: Nja

Åldrandet som upplevelse är väldigt överreklamerat. Redan i 70-årsåldern definierade jag att vara gammal som att alltid ha ont någonstans i kroppen.

Som bakgrund till vad jag här kommer att säga om åldrandet vill jag nämna att jag är civilingenjör vilket gett mig tjänster som överingenjör i en storindustri och flygande ingenjör i Flygvapnets reserv. Jag tävlade i simning som tonåring. Jag har åkt skidor sedan jag var tre år och tävlat i utförsåkning. Jag gjorde toppturer på utförsskidor i svenska fjäll långt innan det blev vanligt och jag har gått Haute Route i alperna. Med tursam timing lärde jag mig åka telemark och konstruerade en telemarkskida som tillverkades av Åsnes ungefär samtidigt som telemarkåkning började bli modernt i Sverige. Jag är gift och har fyra barn och nio barnbarn. Barnen har lyckats i livet och barnbarnen är på väg. Både barn och barnbarn har jag lärt åka skidor och köra bil. Min familj är harmonisk och alla träffas ganska ofta och trivs med varandra. Kort sagt, jag har levt ett aktivt och förhållandevis lyckligt liv.

Men med stigande ålder – i mitt fall från ungefär 80 års ålder, jag är 85 nu - tas alla ens förmågor successivt ifrån en. Jag bär på cancer. Behandlingen har gjort mig kraftlös, konditionssvag och benskör. Artrosen sprider sig i lederna. Jag åker fortfarande skidor men bara längd och bara i svagt kuperad terräng. Jag simmar fortfarande men har tappat glidet. Jag vågar inte åka skridsko på grund av risken att falla och bryta sönder mig. Jag kan inte längre delta i barns och barnbarns aktiviteter på skidor, som varit ett av mina största glädjeämnen i livet. Minnet sviktar, jag minns inte välbekanta namn och begrepp och får därför svårt att uttrycka uppfattningar. Jag bor i villa och rationaliserar löpande all nödvändig verksamhet för att kunna bo kvar. Mina tre bilar, en veteran, en 18-årig samlarbil och en bruksbil som jag tidigare i huvudsak skött själv, får numera allt oftare verkstadshjälp. Bara att resa sig från garagegolvet börjar bli svårt och gör ont. Allt mer av min planering för framtiden präglas av kunskapen om att jag inom överskådlig tid måste lämna villan och att jag så småningom inte kommer att finnas längre..

Jag är ensam. Min hustru, vi har varit gifta i 63 år, har alzheimer och bor sedan snart tre år i kommunens särskilda boende. Hon har inget minne kvar. Närminnet räknas i sekunder och från tidigare finns bara några enstaka glimtar från sen tid. Hela vårt liv tillsammans är utraderat.

Det finns ju en del positivt kvar. När jag träffar min hustru är en av de få saker som hon säger: jag älskar dig. Jag har ett mycket gott och nära förhållande till alla barn och barnbarn. Jag är fortfarande rörlig. En dagsetapp på 50 mil i bil är inget problem. Jag tycker om att köra. Trots allt jag redan förlorat är jag nog fortfarande i bättre fysiskt och intellektuellt skick än många jämnåriga.

MEN! Kom inte till mig och säg att det är gott att åldras.

Motvillig åldring

– – –

Att åldras är att ofta mötas med oförståelse och överlägsenhet från yngre, som inte kan och vill begripa, vad åldrande innebär. Det betyder, att vara i ett skede av livet, som upplevs som obehagligt av alla människor. Den som har turen att se ung ut för sin ålder och vara ungdomlig till sinnelag och sina intressen, får en högre status. Man ska klä sig ungdomligt men inte väcka löje. Man får inte låtsas om att man på grund av längre erfarenhet och lång personlig utveckling upplever mycken omognad och omdömeslöshet i sin omvärld.

Det som ger glädje är att ha nått fram till en ödmjuk vishet och fördragsamhet, ja, ömhet, inför sin omvärld. Man kan njuta av att leva i ett lugnt tempo, att samtala med sina medmänniskor och berikas av ömsesidiga förtroenden och tillbakablickar och ha det trivsamt ihop, för att man ger sig tid och har behållit nyfikenhet på livet och mänskorna, både de yngsta och de äldsta.

Det är möjligt att berikas och bli lycklig i en ny kärleksrelation på äldre dar, och man kan också få uppleva lycka i fin kontakt med barn. Naturen kan vara en härlig reträttplats och ge rekreation och harmoni. Att meditera och att skriva ner sina tankar likaså. Skratta gott är befriande och förlösande. Dikten, konsten, kunskapssökandet är till glädje hela livet igenom. Stelna inte i sinnet! Sök vishet! Ty: För ingen är livets slut lätt att finna sig i.

Maria, 80 år

– – –

Om man får ha hälsan, så känns ju livet härligt! Om tvåsamheten av olika skäl brutits får man skaffa sig aktiviteter för att motverka ensamhetskänslan, i samverkan med andra. Föreningsliv och kursverksamhet blomstrar ju i vårt land, men tyvärr även åldersdiskrimineringen Hemskt.

Anna, 92

– – –

Att bli gammal är som att gå på lina. Tiden rusar överallt. Själen är ännu ung, men kroppen stretar emot. Sjukdomar, trötthet, ingen närhet till ett samhälle där ålderdomen står utanför. En allt större klyfta mellan generationer. Teknologin kan skapa för mycket ensamhet. Glädjen är att minnas ögonblick med underbara människor, både kvar och inte längre här.

A. Emmi Bolin, 83 år

– – –

DEN ÅLDRANDE GIRAFFEN

Jag vill nå den högsta kvisten,

springa på soldränkt savann,

men min hals har blivit gisten -

jag vill nog mer än jag kan.

Men visst finns det blad och kvistar

också på lägre höjd,

och om jag inte mig misstar

kan de nås med halsen böjd.

Fläckarna bleknat på kroppen,

tungan är ej vad den var,

men drömmen om högsta toppen

finns oförändrad kvar.

MISSUPPFATTNING

Visst, vitare blir håren,

ryggen litet krummare,

och kanske att med åren

ens blick blir litet skummare.

Men att man också får en

känsla som är ljummare,

på det tror endast dåren.

Kan man tro på något dummare?

Ulla Sirén

– – –

Åldrandets första aktiva fas, den som inom vården avses med yngre äldre, den räknar jag nästan inte längre till åldrandet. Den var ju så full av ork och möjligheter, resa, köra bil, ta sig omkring… vara med om… En helt annan sak är den sena ålderdomen, en inte fullt så attraktiv fas. Äldre äldre. Jag säger hellre gammal. Det låter ganska rart.

Hur det känns att åldras? Det beror på vem du är. Din bakgrund, din fysiska och mentala utrustning mm. Har du levt som en surkart så ser du knappast ålderdomen an med glad tillförsikt. Har din läggning varit åt det klämkäcka hållet så hurtar du nog på i samma stil. Den självbild man har inom sig vill man gärna efterlikna så långt möjligt.

Men gradvis tvingas man släppa taget om sitt vanliga liv. I en intervju med skribenten Celie Brunius, tidigt 40-tal, minns jag hennes ord om att allt vi under uppväxttiden har fått av förmågor och möjligheter kommer att tas ifrån oss, en efter en. Vad det innebar var för henne en upplevd erfarenhet. För mig skulle det ta 50-60 år innan jag började fatta.

Nu på höstkanten har jag fyllt 91 och framför mig ligger ett halvår av rusk och vinter. Där bortom lockar våren, men kommer jag kunna ta mig dit? Vill jag ens?

Det beror på hur jag lyckas fylla mina dagar. Om jag ska nöja mig med att irra omkring och leta efter mina glasögon och titta på allt som rör sig i teven. Eller om jag ska ta utmaningen, ja om jag orkar ta hela raden av små och stora utmaningar.

Bara det att följa mina rutiner. Göra allt som är nödvändigt att göra, samma saker samma ställe samma tid (ungefär). Klockan 9 ska jag vara klädd, sängen bäddad, då får jag avnjuta min lilla frukost (samma jämt förstås). Kanske dagens bästa stund. Belöningar är bra. Om jag tvättar upp mina strumpor så får jag gå ut på den dagliga promenaden till ICA. Låter det tråkigt? Inte alls. Så många gånger som jag kan klappa mig själv på huvet och säga: Det här gick ju fint. Det här klarade du bra, om så bara att ta på sig kängorna. Kan selv. Rutiner kan vara väldigt trevliga och väldigt bra, ungefär som ett stabilt staket att hålla i medan man tar sig fram. Förhoppningsvis ska de fortsätta att fungera automatiskt om (när?) det blir lite dimmigt i skallen.

Vad som är bland det svåraste tycker jag är utanförskapet, och då menar jag inte precis det reinfeldtska. Vi gamla är ju faktiskt utanför de aktivas väldigt aktiva gemenskap. Vi kan inte hävda oss i alla de sammanhang där man ska vara stark, effektiv, snabb, fräsch och alert. För vi är inte det. Hur mycket vi än vill. Och det värsta av det värsta är att vi då så lätt får känslan av att vara undermåliga, sedda ner på, förbigångna. Det här är verkligen ett dystert kapitel, eftersom det verkar vara ett självgående elände, en ond cirkel, det där evigt mänskliga med att styrkan trycker ned svagheten.

Enda receptet jag kan komma på är det som gäller för alla i underläge: lyfta sig själv i håret, göra allt som går för att bättra på självförtroendet, hävda sig. Våga sticka opp. Vi gamlingar behöver bli modiga, i vår division.

Någon kloker har sagt att tillvaron för var och en bör vara överskådlig (inte en massa onödiga grejer att ta hand om), begriplig (hur blev allting som det blev för mig?) och meningsfull. Det sista får man jobba på varje dag. Man får kamma in allt positivt (barnbarnet som sa: Du är en stålmormor!), dröja vid allt som är vackert omkring en (den där vanvettigt häftigt flammande lönnen jag se från mitt köksfönster), kanske skaffa sig små projekt. Jag har t ex gett mig den på att lära mig ryska alfabetet. Inte som upptakt till studier i ryska, nej, så långt sträcker sig inte mina ambitioner, men alfabetet! Jag vill tvinga min hjärna att lära in ett annat sätt att tolka vissa bokstäver. Jag misslyckas, och jag tar nya tag. Verklig hjärngymnastik, slår korsord med flera längder. Och jag tycker att det är roligt. En outsinlig tillgång och mångbottnad glädje är förstås som alltid böcker. Ja det finns mycket i bokhyllan och på andra ställen i min omedelbara närhet som jag bara kan ta opp och glädjas åt. Skriva kan man också göra nån gång om något trycker på.

Kajsa Telander, 91

Författare till Våga vara gammal, After Eighty (Instant Book) kommer i ny upplaga hösten 2010

– – –

Jag har lagt märke till att i enkäter av olika slag som man får, återfinns oftast en ruta för ”Sysselsättning”. Men det handlar inte om vad man gör, utan om hur man försörjer sig. Man kan kryssa för Studier, Arbete, Arbetssökande, Sjukskriven, Pensionär eller Annat.

Jag förväntas jag kryssa för Pensionär, men det tar emot, för det är faktiskt inte vad jag gör, vad jag sysselsätter mig med. Jag är t ex politiskt aktiv och har politiska uppdrag, som knappast ger någon inkomst, men är en sysselsättning som tar ganska stor del av min tid. Det är väl ingen av oss som avslutat sitt avlönade yrkesliv, som sysselsätter sig med att vara Pensionär. Åtskilliga av oss, inte minst kvinnor, vårdar sjuk make, tar mycket hand om barnbarn, deltar i frivilligarbete av alla möjliga slag, dvs massor av uppgifter som är direkt lönande för samhället, om så inte för den som utför arbetet. I en del europeiska länder räknas frivilligarbete in i BNP. Det borde det göras här också. Då skulle det bli andra och fler rutor att fylla i under "Sysselsättning".

Sylva Hedell

– – –

Att vara äldre

En totalt självcentrerad betraktelse över situationen som äldre.

Situationen som äldre innebär, som jag som 77-åring erfarit den, att man har

• frihet

• dålig ork

• hygglig mental kapacitet

• ingen framtid.

Friheten infann sig vid pensioneringen. Min fru och jag pensionerades samtidigt såsom jämngamla. För första gången efter vår ungdom kunde vi rå över vår tid. Tillsammans. Dessutom medför ju pensioneringen att man slipper ur sina roller som underordnad och överordnad. Som tjänstemän i kommunal tjänst upplevde vi arbetets meningslöshet trots för min del stimulerande arbetsmiljö. Pensioneringen blev en vederkvickelse.

Orken blir ohjälpligt sämre med åldern. En nästan jämnårig granne på landet säger att det hans son klarar av med sin styrka måste han själv klara med planering och uträkning. Och så är det ju. Tack vare de medicinska landvinningarna lever vi ofta fortfarande ett gott liv när vi egentligen borde ha varit döda. Men visst är man rätt trött rätt ofta. En hund är en fantastisk hjälp att hålla sig i gång. Min fru ville ha hund som pensionär och så blev det. Sedan dog hon för drygt tre år sedan, men hunden finns kvar. Den gör att man måste gå ut regelbundet flera gånger om dagen vare sig det är ett väder för gudar eller ett för hundar (och hundägare). Under promenaderna möter man dessutom människor, småflickor som säger ”får vi klappa?” såväl som äldre herrar som klappar utan att fråga.

Antingen är mitt omdöme nedsatt eller också är tankeförmågan bibehållen. Därför är det synd att orken sinar, för mentalt känns det som om man har kapacitet att uträtta något nyttigt. Nu återstår i stort sett att hämta hem barnbarn från dagis/skola, vilket för all del inte är det sämsta. Men nog tänker jag ibland: Det hade varit bra att veta det jag vet nu när jag var hälften så gammal!

Framtiden tog slut när min fru dog. Så länge vi var två kändes det meningsfullt att planera och sätta igång nya saker. Det fanns någon att göra saker åt i stort och smått. Barn och barnbarn fungerar inte på samma sätt. Vi har mycket god kontakt men det är, och skall vara tror jag, ett annat slags relation. De lever sina liv och jag mitt och så ger vi varandra ett handtag när det behövs, vilket det gör ganska ofta.

Men för övrigt gäller det nu att vårda det som finns.

Döden känns inte skrämmande. ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda” är ett lugnande och sant besked. Däremot är det oroande att inte få rå över hur livet skall avslutas. Jag har sett ett antal anhörigas sista dagar. I några fall har inte bara de sista dagarna utan de sista åren varit förskräckliga. Det måste vara rester av gammaltestamentliga föreställningar och grymheter som gör att gamla människor förvägras att själva avsluta sina liv med hjälp av en tablett om de så vill. Nuvarande förhållande är inte värdigt ett civiliserat samhälle.

Björn Lindfelt, 77