”Vår mamma är som en tonåring”

FRÅGA: Jag och mina syskon har så länge jag kan minnas haft svårigheter att förhålla oss till vår mamma. Hon var väldigt ung när hon fick barn och har inte haft en stabil uppväxt själv vilket leder till att jag misstänker att hon inte har haft möjlighet att mogna på samma sätt som andra. Jag och mina syskon har i vår tur haft tidvis en ganska turbulent uppväxt med flera skilsmässor och separation från varandra.

Vår mamma, som på många sätt är en kärleksfull och generös person, är samtidigt också en person som rör upp en massa negativa känslor. Hon är ganska omdömeslös (destruktiva förhållanden, halvskumma affärer, andlig ombytlighet) och lättledd, varför jag och mina syskon ofta har agerat föräldrar åt henne. Dessutom är hon manipulativ, ger oss motstridiga uppgifter och ljuger så att våra liv vänds upp och ner med jämna mellanrum. Hon har en förmåga att försätta oss i situationer som vi inte hade accepterat om vi hade fått hela informationen. (En middagsbjudning kan visa sig vara ett sätt för henne att introducera en helt ny pojkvän inför oss och våra familjer utan att vi har fått ta ställning till om vi vill träffa den nya mannen).

Jag har tappat lusten att ständigt vara engagerad i hennes liv och funderar på att bryta vår kontakt. Vi har haft så många samtal där jag har uttryckt mina behov av att inte bli manipulerad/förd bakom ljuset som har slutat med att hon skuldbelägger mig för att vilja styra hennes liv. Delvis har hon ju rätt i att jag försöker styra hennes liv, men inte för att jag har ett behov av att styra andra utan för att jag bryr mig om henne. Samtidigt har jag förstås oerhört dåligt samvete för att jag vill bryta vår kontakt. Det hade gjort henne ledsen. /Vore tacksam för lite reflektioner

SVAR: Barn har behov av vuxna som ger dem trygghet, stabilitet, kontinuitet och lojalitet. Får man som barn inte det försöker man ändå att på olika sätt klara sig. Man kan bli kontrollerande - som ett sätt att få struktur på en kaosartad värld. Andra försöker på andra vis att bringa ordning och reda och kunna förutsäga vad som ska ske i ens liv. Våra inre är så beskaffade att vi till varje pris söker ett verktyg för att må så lite dåligt det går.

Vi håller ofta fast vid våra barnbefästa försvarsbeteenden livet igenom. Det som var adekvat försvar för ett barn med en kaotisk och gränslös mamma stämmer troligen inte alls med vad som är lämpligt sätt för en vuxen. Men att släppa och byta mönster är som alla vet svårt! Det krävs mycket insikt och sedan mod för att våga.

Jag kan förstå att du bekymrar dig för att din mamma befinner sig i svårigheter. Det tycks inte råda något tvivel om att din mamma lever destruktivt och riskabelt. För sig själv, tänker jag - det är inte riskabelt för dig längre. Men det väcker säkert per automatik barnets oro i dig. Ett barn som ser sin mamma gång på gång hamna i oroliga situationer hamnar förstås själv i oroslägen och blir rädd, ja panikslaget, att mamma inte ska kunna ta hand om barnet.

Om du vänder ljuset mot dig själv: vad tror du de myckna funderingar kring mamma handlar om? Vad gör mammas beteende numera med dig? Du är sedan länge en vuxen man och har försökt komma till tals med din mamma. Handlar det om oro för hennes väl och ve? Det lilla barnets oro för hur det ska gå? Kontrollbehov? Längtan efter att mamma äntligen ska bete sig som den mamma det lilla barnet längtade efter?

Din mamma har sedan du blev vuxen endast ansvar för sitt eget liv. Så länge det inte råder fara för hennes liv finns det ingenting mer du kan göra än det du gjort: pratat med henne om hur du upplever det. En gång, två gånger kanske tre gånger men sedan måste man släppa taget. Det är faktiskt upp till henne att själv bestämma hur det ska se ut, vad hon ska göra och vilka hon ska umgås med. Även om du tycker att hennes beslut grundar sig på dålig självinsikt, destruktiva mönster och en egen svår uppväxt kan du inte ingripa.

Däremot har du förstås möjlighet att välja hur du ska förhålla dig till henne och hennes beteende. Vill du inte delta i middagsbjudningar som de du beskriver så tacka nej. Upplever du att du blir manipulerad bör du förstås inte acceptera det. Du kan enbart välja liv för dig själv och dina eventuella barn. Om du väljer att bryta eller dra ner på kontakten med mamma så kan du nog förvänta dig reaktioner både från henne och dig själv. Sorg, saknad och ensamhetskänslor kan komma trots att du upplever det som en lättnad att få koppla loss dig från mammas liv. Då får man gå igenom det - eventuellt med professionell hjälp - och komma ut på andra sidan. /Madeleine Gauffin Rahme